Det är en ynnest att få vara fyra generationer i en familj.
Inte bara att det skapar glädje i sig utan det blir så tydligt att 250-300 års perspektiv samlas kring samma bord.
Jag tänker att min mamma som är född i början av 1920-talet bär med sig levande berättelser och påtagliga minnen från sina föräldrar och sin farmor.
Då pratar vi livserfarenheter från mitten av 1850-talet som lever med oss nu i direkt nedåtstigande led vid den där familjesamlingen.
Om jag tänker på mina barnbarn som är tidiga 2000-talister så går det att åtminstone känslomässigt att tänka att de kommer att ha egna barn. Då sträcks familjens tidslinje ut mot 2100-talet.
Familjer och släkters liv länkas samman
Och det är det som är så mäktigt. Fyra generationers liv blir mentalt 6-7 generationer. Vi pratar ett kvarts årtusende vid ett och samma matbord.
Jag tänker också vilken fantastisk utveckling som skett mitt framför oss, mitt i den här familjen.
Fattigdom och landsbygd blev till ett välfärdssverige som blev dagens moderna och urbana stadsliv.
Förmågan att tänka livslinje
Många gånger när vi blir missmodiga – vi ser motgångarna, vi ser orättvisorna – så tror jag att det är klokt att tänka att vi människor lever på en tidslinje. Vi är inte bara i ett n-u utan vi är en del av vårt samhälles och vår familjs historia och dess framtid.
Och den är så hoppfull. Det är viktigt att få skriva det.
Framtiden är inte bara ljus i alla dess betraktelser. Inte i varje hörn av världen eller ens i våra familjers liv.
Men sett ur ett större perspektiv så rör sig mänskligheten framåt. Jag skriver inte det i några tröstande ord utan mer som en filosofisk insikt.
Och det är också det som bär oss i vardagen. Förståelsen att vi utvecklas. Det blir bättre.
En hoppfull värld mitt i svårigheterna
När vi skönjer dagens värld med ökade spänningar och motsättningar, ökade miljö- och klimatutmaningar, nya flyktingströmmar, kulturkollisioner och en ännu ej kontrollerad e-bolasmitta så kan det vara bra att för en stund att tänka på hur de här första decennierna på ett nytt århundrade kommer att beskrivas i historieböckerna.
Vi får inte vara med men mina barnbarns barn kommer att kunna läsa om hur det var att leva i Eskilstuna, Sverige och världen.
Och kanske det kommer att stå att det var en period av osäkerhet men där demokratin växte. En ökad humanism blev följden av stora folkomflyttningar.
Det kanske skrivs att det var då de unga kvinnorna klev in på allvar och förändrade världen.
Kanske det skrivs att de stora folksjukdomarna trängdes tillbaka. Att diaréer inte längre var den största anledningen till barnadödligheten i världen.
Kanske det skrivs att det var då alla barn fick möjlighet att gå i skolan.
Och kanske det då kommer att skrivas att Eskilstuna genomgick en fantastiskt utveckling där arbetslösheten knäcktes, skolresultaten ökade och den sociala situationen kraftigt förbättrades.
Kanske det står att det var då vår stad förskönades och estetik, kultur och bildning fick en renässans. Att vi invigde ett nytt Fristadstorg. Att vårt damlag i fotboll vann allsvenskan och att GUIF firade det historiska första SM-guldet.
Eller att Kent och Jocke Berg flyttade hem…
Tänk om det är det som mina ofödda barnbarns barn får läsa om.
Det är fullt möjligt. Och jag tror att läsaren redan avslöjat mitt budskap.
Även om vi inte är med då så avgörs den där skrivningen nu.
Det är det som får mig att växla upp än mer energi att utveckla den här staden, den här kommunala organisationen.
Jag tittar mig runt på den här familjen som sitter runt bordet. Så mycket erfarenhet. Så mycket kraft till förändring.
Och symboliskt är dom med – alla 6-7 generationerna.
Min mammas farmor Gerda och mina barnbarns blivande barn – varför inte lill-Gerda – bär på samma gener. De är en del av samma familjeträd och kanske de i någon mening kommer att bära på den där norrländska och sörmländska fastheten och glädjen kombinerat med lite eftertänksamhet.
Så bygger man också ett liv och en stad.
Ha en bra vecka!
Hej Pär! ”250-300 år” 🙂 det är oerhört många perspektiv som ryms tillsammans i vår stad, både historiskt och i samtiden!
By: Tomas on oktober 27, 2014
at 10:58 f m