Jag blev varm i hjärtat.
Det var Patriks mamma som hörde av sig för några veckor sedan. Hon berättade att sonen nu varit nykter och drogfri i 20 år.
Familjen tänkte överraska Patrik med en fest och hon insisterade på att jag skulle komma.
Men låt oss börja där allt började.
En tuff resa tar sin början
Det var i början av 1980-talet och jag arbetade som socialarbetare i ett bostadsområde i Örebro.
Eller rättare sagt ”fältare” hette det. Min roll var inte att utreda eller fatta myndighetsbeslut utan jag hade ett tydligt uppdrag att lära känna området, dess boende, föreningar och organisationer och framförallt dess ungdomar.
Jag minns att det var en höstkväll. Kanske precis när oktober var på väg att gå in i ett mer kulet november.
Jag kände inte Patrik särskilt väl då men jag hade hört att den lilla 11-åriga killen inte riktigt hade det bra. Det funkade si så där i skolan och under senaste tiden hade han också varit osynlig på fritidsgården.
Den kvällen hittade jag honom i en källarskrubb. Han satt med en platspåse full med lim över munnen och jag förstod att han börjat sniffa.
Det var ett tungt samtal till hans mamma.
Besvikelser blir till ett avgörande
Sedan höll Patrik och jag kontakt i mer än tio år. Samtal, löften och goda ambitioner blandades med besvikelser och placeringar.
Öl och sniffning övergick till hasch, amfetamin och injektionsmissbruk. Det var som att ruset talade till honom. Det skapade både spänning och ett lugn.
Under åren besökte jag också Patrik på olika behandlingskollektiv.
Och någonstans – mitt i det bräckliga – fanns det en kraft i den där killen. Han hade någon slags energi som gjorde att han var lätt att umgås och prata med. Jag tyckte om honom och jag var hoppfull mitt i allt elände.
Sedan skildes våra vägar. Jag flyttade från Örebro och han hamnade till slut inom kriminalvården. I sämsta fall en början på en livslång kriminell livsvandring eller i de bästa av världar – en början på något nytt konstruktivt. Och så blev det.
Under åren har vi haft sporadisk kontakt så jag hade också nåtts av budskapet att han tillfrisknat. Och ändå så var det så befriande att få höra hans mamma berätta att han nu varit drogfri i 20 år.
Hoppfullhet och död
Och så stod vi då där för några veckor sedan. Den där lilla 11-åringen hade med råge passerat 40-årsgränsen. Och den där unga 28-årige socialarbetaren hade passerat 60 år…med råge.
Vi kramade om varandra som en påminnelse om vår gemensamma historia.
Det blev naturligtvis många minnen – både gjädjefulla och mer svåra. Vi gick igenom det gäng som han växte upp med och som jag kände väl…och jag hade svårt att hålla tillbaka känslorna, att inte bli berörd.
Många var döda idag.
Det känns så smärtsamt att skriva det.
– Vad var det som fick dig att välja en annan väg, frågade jag Patrik.
– Jag hade min mamma och min familj. Och som hon kämpade.
– Jag vet inte om alla dessa placeringar gav något, fortsatte han och berättade om att han kände sig jagad och att han aldrig riktigt kunde vara ärlig för rädsla att bli skickat till något nytt ställe.
Men någonstans urholkar droppen stenen. För Patriks del handlade det om att han – när det var som värst – kände att han skulle dö varje dag. Det var till slut outhärdligt.
Han kom i kontakt med 12-stegs- och den sk anonymarörelsen som gav honom ett nytt hopp, en ny väg.
Viktiga lärdomar
Det finns så mycket lärdomar att ta del av i Patriks livsresa. Vikten av att fånga upp saker och ting tidigt.
Vikten av att involvera föräldrar, familj och nätverk. Vikten av att tro på att förändring är möjlig.
Och samtidigt är Patriks berättelse så svår och enkel samtidigt. Förändring kan påskyndas eller försvåras men den måste komma inifrån personen själv. Kanske jag själv underskattade den dynamiken i min iver att göra något jag trodde var bra för honom.
Tjugo år av nykterhet. Tjugo år av drogfrihet. Jag blir så glad. Så imponerad och så optimistisk för att förändring är möjlig även med svåra beroendetillstånd som drogmissbruk är.
Det sociala arbetet och det drogpolitiska arbetet har aldrig varit viktigare i ett samhälle där det finns tendenser till uppgivenhet och att offra missbrukarna och deras familjer till förmån för enkla lösningar som stavas liberalisering och legalisering.
– Ta hand om dig Pär, säger Patrik när vi skiljs.
– Din livsresa ger mig energi, svarar jag innan vi tar avsked.
– Det har varit en ynnest att ha fått gå bredvid dig Patrik. Jag är så stolt över dig och din familj.
I de bästa av världar har också jag lärt mig något som jag har användning av i mitt liv, i mitt ledarskap – tron på människan och den obändiga tron på förändringens möjligheter.
Ha en bra vecka!
Direktören har ordet 
Kommentera