Om en värld i kris, ljusbärare, vikten av förlåtelse och att ändra skeenden

Jag hade tänkt skriva om något helt annat den här veckan. Men det är som att tangenterna lever ett eget liv.

Vi lever onekligen i en svårtolkad tid. Samtidigt som det finns så många positiva tecken i världen så är det också mycket som förskräcker.

Spänningarna i Ukraina, ett aggressivt Ryssland, en nymornad rasism i delar av Europa, bombningar över Gaza, rop på ”död åt judarna” som väcker avskyvärda känslor ackompanjeras av terror och en fascismliknade islamism i delar av Syrien och Irak. Jag målar en bild som oroar.

Det är som att tangenterna framför mig skapar sitt eget budskap och skriver ord som jag sällan använder. Det står tacksamhet på min skärm. Tacksamhet som så lätt sammankopplas med underdånighet och passivitet. Ett ord vi nästan glömt bort och knappt vet hur det stavas.

Helt plötsligt så får ordet en ny innebörd för mig. Tacksamhet över att få leva i en demokrati. Att få andas, att få tycka och skriva vad jag vill utan att bli förföljd, dödad eller fängslad.

Tacksamhet att få gå i vår natur, uppleva vänskap och kamratskap utan att tänka på den dagliga överlevnaden.

Vikten av förlåtelse
Mina fingrar vandrar över tangenterna till synes okontrollerat. Det står förlåtelse. Jag vet inte när jag använde det ordet senast. Eller om jag ens om jag vet vad det betyder.

Jag är inte dummare än att jag förstår att motsättningar och spänningar mellan människor, grupper, folk och hela nationer har en källa – ett ursprung. Det kan handla om sociala och ekonomiska orättvisor, utanförskap eller historiska oförätter men inget av det legitimerar det hat och den oförsonlighet som tycks dominera dagens konflikter.

Varje generation – som i sig lever några korta decennier på denna gemensamma jord – har ett moraliskt och personligt ansvar att bryta tänkande och förhållningssätt.

Inte för att bli undergiven eller för att acceptera förtryck utan för att skapa förutsättningar för en ny värld, nya samhällen och nya sätt att umgås.

Svaret på det är inte mer hat, mer dödande, mer bomber, mer våld – jag hör att jag låter som en pacifismens apostel – men jag ser snart inga fler alternativ.

Det är de unga som får sätta livet till i dagens konflikter. Det är de unga männen som blir till kanonmat under olika flaggor och löften om en bättre värld. Det är de unga kvinnorna och mammorna som våldtas och håller sina lemlästade barn i sin famn.

Det är barnen som är de stora förlorarna.

Det hat som tycks karaktärisera dagens spänningar och motsättningar – oaktat vilken politisk ideologi, religion eller -ism de ikläder sig – är förödande.

Tangenterna skapar sina egna ord. Det står förlåtelse.

Jag är tvungen att leta i min bokhylla för att återfinna Anita Goldmans  hoppingivande ”Ljusbärarna” från 2008. I tre berättelser fångar hon tre olika människor som valt livet.

En av berättelserna handlar om Immaculée Ilibagiza som är en ung kvinna som överlevt folkmordet i Rwanda.

Hon återvänder hem till sin hemby för att begrava och ta farväl av sin mor, far och sina bröder som brutalt mördats i en av världens mest bestialiska folkmord.

Immaculée ges möjligheten att konfrontera sin familjs mördare som sitter fängslad. Anita Goldman berättar gripande – och jag har svårt att skriva om det här utan att beröras – om hur den unga kvinnan väljer förlåtelsens väg snarare än hatets och revanschismens väg.

Och i någon mening bidrar den här unga kvinnan till att Rwanda idag går mot försoning och framtidshopp. Inga nya krig, inget nytt dödande. Tutser och hutuer lever idag tillsammans i ett nytt fredligt Rwanda.

– Allt jag kan erbjuda dig är förlåtelse, säger den unga rwandiska kvinnan till sin familjs mördare.

Hon gjorde det inte i första hand för att vara ”en fin människa” eller för att trösta mördaren. Hon gjorde det för sitt folk, för barnen och för de ofödda.

Läsaren kan naturligtvis kritisera mig för att jag inte förstår att det finns onda och goda. Ja, så är det säkert. Men det är i förlåtelsen det goda segrar.

Det är i förlåtelsen demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter växer och frodas. Extremism mår alltid bra i ett klimat av hat och oförsonlighet.

Demokrati och mänskliga rättigheter
Jag och min generation har levt med konflikten mellan Palestina och Israel under hela våra liv. Det finns heller inga tendenser till att den kommer att lösas.

Israels orättfärdiga ockupation forsätter. Hamas och andra organisationers mål å andra sidan att förvägra Israel sin rätt att existera är alltjämt en stark drivkraft för att underhålla motsättningen.

Tänk om, tänk… om det fanns några riktigt stora ledare och människor som klarade av att säga ”förlåt vad vi gjort de senaste 60-70 åren. Det blev inte bra. Många barn och vuxna har fått sätta livet till. Våra folk lider. Vi har inte utvecklats som vi har potential till. Vi hade kunnat gå en annan väg.”

I Immaculées anda skulle de säga ”det enda jag kan erbjuda dig är förlåtelse…”

Naivt och blåögd. Ja kanske. Men vad är alternativet? Mer död, mer hat. Mer extremism. Något som hela världssamfundet förlorar på.

Frågan om demokrati, humanism och mänskliga rättigheter har aldrig i världshistorien varit så viktig som nu.

Det är där vi har en roll som vuxna, som föräldrar, som lärare, fritidsledare och föreningsledare.

I det arbetet kan också en kommunal organisation bidra med starka värderingar och ett arbetssätt och förhållningssätt som inkluderar och öppnar upp. Något som understödjer ett sammanhållet Eskilstuna.

Och mitt i det behöver vi öva på att använda orden tacksamhet och förlåtelse.

Jag vet att det är svårt. Men det går om vi tränar på att vara människa.

Ha en bra vecka!

 

Annons