Skrivet av: Pär Eriksson | augusti 10, 2014

Om en brand, kriser, ansvar och vikten av att kroka arm

Den största skogsbranden i modern tid härjar alltjämt.

brand1

I det vackraste av södra Bergslagen med sitt Ängelsberg, Västervåla, Uttersberg och Norberg. Områden jag själv känner ganska väl efter tjugo år i Västerås.

Skog och natur sliter ont. Djur betalar med sina liv. En människa har fått sätta livet till. Släktgårdar, villor, torp och sommarstugor riskerar att få ge vika för de obönhörliga eldslågorna.

Hetta, förtvivlan och osäkehet. Jag tror att vi alla kan ana de känslor som de drabbade nu känner.

Längtan efter att någon är ansvarig
Och samtidigt slår det mig att röklukten nu nått inte bara ledningscentraler och kommunhus utan också regeringen och Rosenbad.

Det verkar som att alla större katastrofer följer samma logik och spelmönster. Snabbt gäller det att hitta en ansvarig, någon att förlägga skuld och ansvar på.

Min erfarenhet – efter att genom åren deltagit i ett antal krishändelser av allvarlig art – är att det nästan är lagbundet att vi måste hitta en ansvarig. Det är som att vi tror oss må bättre då.

proaros-vision

Missförstå mig rätt. Jag har stor förståelse för den förtvivlan som uppstår hos oss när vi berörs. Jag förstår också att vi människor med all rätt ska ställa rättmätiga krav på ett samhälle och dess myndigheter. Det är en del av hur ett välfungerande och demokratiskt samhälle ska fungera.

Men jag har svårare för den kollektiva misstro som nästan alltid uppstår i kölvattnet av en kris. Ropet på bristande information, vi har inte fått veta något, ingen knackade på min dörr.

Det annars så populära kommunalrådet i Fagersta – Stig Henriksson – får utstå allvarlig kritik för att han inte kan svara på alla frågor. Handklappningar och burop på informationsmöten ersätter verklig dialog och förståelse. Motsättningar förstärks. Energi får läggas på något annat än att lösa att det brinner.

På TV-nyheterna är det inte längre räddningsledaren de intervjuar utan statsminister Fredrik Reinfeldt. Borde inte regeringen göra mer, frågor reportern. Journalisterna börjar spekulera i om det här kommer att påverka riksdagsvalet.

Att gå tillsammas
Finns det ett annat scenarie? Ja, kanske. Det handlar om en djup förståelse för att kriser i många fall är svårhanterbara och svårförutsägbra.

Tio tankar - bilder3

I svåra lägen måste människor än mer kroka arm och hjälpas åt. Myndigheter, organisationer och enskilda människor. Just då när krisen är som värst behövs stort tålamod, en förlåtande och förstående attityd. Omtanke och humanism.

Min erfarenhet är också att det finns sådana strömmningar när det sker något allvarligt. Människor sluter sig samman och visar prov på omättlig solidaritet, civilkurage och hjälpsamhet.

Vi får också sådana berättelser i vad som nu sker i Västmanland.

Och ändå är det något som skaver. Hjälplösheten, någon annan är ansvarig, någon har säkert gjort något fel. Du, du, du men sällan jag.

händer

I krisers tidsmässiga epicentrum behöver vi människor varandra mer än någonsin.

Sedan när branden är släckt. Då är det det dags att avkräva ansvar. Då är det dags att dra lärdomar.

Lädomar i vår vardag
Finns det några allmängiltiga erfarenheter som vi kan bära med oss i vardagen? Ja, jag tror det. För även om vi gud ske lov inte drabbas av sådana här allvarliga kriser så ofta så möter vi regelbundet frågor som psykologiskt och mänskligt påminner om skogsbränder.

Viktiga och allvarliga händelser på arbetsplatsen eller i familjen. Frågor som behöver lösas och ges en annan riktning. Känslor och ageranden som symboliskt behöver släckas.

Och lärdomen finns där. Söker vi stöd och hjälp av varandra istället för att klandra? Uppmuntrar vi och vattnar det goda istället för att sprida ångest och oro?

Ser vi människors goda intention eller tenderar vi att påtala vi brister och tillkortkommanden?

förändring

Kanske kan vi söka vägledning i Nelson Mandelas livsvisdom ”jag är inte ute efter att ha rätt, jag söker förändring”.

Antingen så söker vi syndabockar och pekar finger för att få rätt samtidigt som branden fortsätter att härja eller också söker vi förändring – får stopp på elden.

Så formas moderna samhällen. I förståelsen för att det inte finns några ”dom”. Det finns bara ”du” och och så finns det ”jag”. Det är att ta verkligt ansvar samtidigt som vi avkräver myndigheternas absoluta professionalism.

Ha en bra vecka!

 

 

 

Annonser

Responses

  1. Tack för kloka ord – och besinningsfulla.

  2. Tack Stig för din kommentar.

    Förstår att det går åt rätt håll. Tänker på er alla i området runt Fagersta, Norberg och Sala.

    Är också glad att medarbetare från Eskilstuna – brandpersonal och informatörer kunnat varit behjälpliga.

    Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: