Skrivet av: Pär Eriksson | juni 1, 2014

Om en ung kille, en rullstol och ett viktigt uppdrag

Mattias var 18 år och livet låg framför honom. Han skulle ta det där sista steget in i vuxenlivet.

Rullatol

Resa och jobba utomlands. Sedan utbildning och framtidslängtan.

Men det blev inte som han tänkt sig. En kort stund av ouppmärksamhet. En ganska trivial vardaglig händelse i en stressad trafiksituation.  En notis i lokaltidningen – mc-förare i kollision med en bil. En allvarligt skadad.

Jag är tror att läsaren redan nu kan ana vilken riktning den här berättelsen kommer att ta.

Att återerövra människovärde
Jag träffade honom när han var 25 år. Jag var chef för en del av den kommunala verksamheten som arbetade med hjärnskadade.

Nu satt han i rullstol och hans förmåga var kraftigt nedsatt. I stort sett var det ett litet finger som gjorde att han var herre över åt vilket håll han ville styra sin rullstol.

Sådana här mötena är nästan alltid smärtsamma. Särskilt om man själv har egna barn i samma ålder. Det hade lika väl kunnat hända din familj. Dina barn är den här killen. Och killen är dom.

Alla barn är inte lika

Men även med en hjärnskada går det att arbeta, att leva, att tänka och att känna. Att vara människa. Att vara Mattias.

Något år senare gavs han möjlighet att praktisera i kommunen på en arbetsplats som låg nära mig egen vardag. Jag såg allt slit med färdtjänst. Jag såg olika personliga assistenter avlösa varandra för att stödja Mattias i vardagen.

Men jag såg också glädje. Jag såg människovärde. Jag såg stolthet i hans ögon.

Men jag såg också ensamhet och funderingar om meningen med livet.

När vi skildes åt vid praktikens slut så gav vi varandra en kram och jag hoppades av hela mitt hjärta att han skulle hitta vidare i sitt liv.

Sedan dess har vi inte setts och jag har heller inte sökt honom även om jag till och från tänker på honom. Om jag räknar rätt så borde han vara 40 år nu.

Men vad han inte vet är att han gett mig energi och bidragit till ett synsätt som är viktigt för mig – alla människors lika värde.

Eskilstuna formulerar en ny utmaning
Jag är stolt över att arbeta i en kommun som tar de här frågorna på sådant allvar och inte bara pratar vackert.

Oaktat om vi tänker etnisk eller social bakgrund, kön, ålder, sexuell identitet eller funktionshinder så finns en röd tåd genom Eskilstuna kommuns sätt att förhålla sig.

Vi har nu fått en av de mest spännande och utmanande uppdragen av våra politiker man kan få.

Rullstol1

Jesper Odelberg – stå-uppare som betytt mycket för den unga generationens syn på funktionshinder

Målsättningen är att anställa – utifrån individuella förutsättningar – 100 personer med ett psykiskt funktionshinder och 50 med ett fysiskt. Vi har tre år på oss.

Det blir tufft att klara det här. Det finns inte några andra att ta lärdom av. Min bedömning är att vi blir först – eller i vart fall bland de första i Sverige – som ger oss i kast med den här inriktningen.

Personer med funktionshinder behövs
Och jag är självkritisk. Jag har arbetat i dryga 35 år i tre stora kommuner. Jag behöver inte ens använda ena handens fingrar för att räkna de arbetskamrater jag arbetat tillsammans med som har haft en funktionshinder.

Jag kanske är lite slarvig där – men Mattias är den enda som dyker upp i mitt minne. Och han var praktikant.

Gör vi det här för att vara sjyssta? Ja kanske men det är inte min drivkraft.

Janne P

Janne och jag växte upp i husen bredvid varandra. Janne jobbar på Skogstorpsskolan och är aktiv i arbetet för de utvecklingsstördas rättigheter.

Människor vill bidra. Ingen vill bli ”tyckad synd om”. Man vill bli respekterad. Någon att räkna med.

Så vårt anslag är inte socialt eller ”samhället borde” –  även om det är också är viktigt. Nej vårt anslag är att du behövs. Du har erfarenheter som vi behöver. Som Eskilstunaborna behöver.

Det betyder också att vi kommer att ställa krav. Precis som vi gör när vi anställer nya medarbetare.

Synskadade

Om vi ska lyckas behöver vi gå tillsammans. Ingen kan sätta sig på läktaren och bli betraktare.

Politiker måste ha tålamod, fackliga organisationer förstå vikten, handikapporganisationer stötta och ge råd, föräldrar och anhöriga bli medskapare, medarbetare öppna och tillmötesgående, chefer behöver ha insikt och förståelse om varför det här är viktigt.

Kommundirektören och kommunledningen får inte vara otydliga med målet när det börjar blåsa. När vi får kritik eller överklagande.

Och ytterst måste de som har ett funktionshinder se möjligheten.

Kanske, kanske..kan vi då klara den här utmaningen.

Och jag tänker på vad jag själv har kvar att lära. Jag pratar med Matz Wahlqvist som är en drivkraft i föreningen RBU här i Eskilstuna – Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och ungdomar. Jag frågar honom om vad jag ska tänka på och hur ”den här gruppen” fungerar.

Matz är tålmodig men jag hör på honom att han nog tycker att kommundirektören har en egen resa att göra.

grupp

Vem lever med funktionshinder?

– Pär, säger Matz. Personer med funktionshinder är lika olika som alla andra. Några är intresserade av idrott, någon att läsa, någon vill plugga, någon vill arbeta.

Och kanske vi där har den första viktiga insikten. Vi pratar inte om en grupp. Vi pratar om människor.

Teckenspråk

Det gemensamma de har är att de inte kan använda sig själva fullt ut. Och för det har de diskriminerats och ställt utanför samhällsgemenskapen. Vi har inte förstått bättre.

Jag kanske skulle ringa Mattias och höra hur han har det.

Ha en bra vecka!

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: