Skrivet av: Pär Eriksson | maj 11, 2014

Om en utmanande chef, ett tufft budskap och vikten att inte fly från det svåra

– Ni har en tendens att fly från det svåra, sa hon lite utmanade.

Etik

Det var några år sedan. Det var min dåvarande chef som träffade vår arbetsgrupp och vi diskuterade läget.

Jag minns att vi målade upp ett tufft scenario. Det handlade om barn och ungdomar som inte mådde bra. Det handlade om missbruk och en ökad försäljning av cannabis, amfetamin och heroin. Vi menade att vi behövde mer resurser och framförallt få ägna oss åt förebyggande arbete.

Men jag minns också att vi hade en chef som förstod oss och som själv visste vad hon pratade om.

Men det var som att hennes ord slog ned som en blixt i arbetsgruppen. Vi blev försvarsinställda och ville kanske inte riktigt ta till oss vad som var hennes egentliga budskap.

Hon och jag hade möjligheten att vid flera tillfällen under åren komma tillbaka till den här händelsen och det är också en erfarenhet jag senare kommit att bära med mig i mitt eget ledarskap – faran att fly från det svåra.

Utveckling sker i motsatserna
Vi är människor och med det också sårbara. Jag vet inte om det finns en inbyggd drivmotor i oss att undvika det som gör ont, det som skapar ångest eller själslig smärta men något är det som driver oss att vilja må bra, att vara i balans. Kanske det är så människan överlevt.

Samtidigt så är min erfarenhet att det är i det som tar emot som utveckling sker. Om livet ”bara” var fint och vackert utan smärta så kanske det inte är något liv. Vi känner glädje just därför att vi också kan uppleva smärta. Vi känner oss nöjda just därför att vi också kan förnimma besvikelse.

Yino ch yang

Vi känner kärlek därför att vi också vet vad svek är.

Det är i motsatserna förändring sker, skulle filosofen Hegel sagt.

Vikten av att arbeta med det svåra
Men vad har det här med oss att göra, invänder den kritiske läsaren.

Jo, jag menar att min erfarne chef var något på spåren när hon utmanade vår arbetsgrupp. Hon såg en ung och kanske lite oerfaren grupp som sökte det enkla. Vår analys var – lite förenklat – att om bara politiker och chefer förstod oss så skulle vi få mer resurser och vi skulle kunna få arbeta med de allra yngsta i ett tidigt skede och förebygga att problem uppstod i framtiden.

Låt mig vara tydlig – det är en alldeles utmärkt strategi. Det preventiva är på alla sätt både mindre smärtsamt och samhällsekonomiskt lönsamt.

Men livet är inte så instrumentellt eller ”newtonskt” att om vi gör a så leder det med lagbundenhet till b. Kanske i en ingenjörs värld men inte i en social mänsklig kontext.

Just därför måste vi orka hålla i, vi måste arbeta med det allra svåraste. Vi måste engagera oss i de nedgångna missbrukarna, våga arbeta med de kriminella och de som redan vid 15-16-års ålder ses som ”omöjliga”.

Vi måste möta det som gör mest ont – havererade familjer där vi tvingas konfrontera sexuella övergrepp och misshandel.

För att utmana; alla vill jobba med det förebyggande – men ingen vill ta sig an det allra svåraste och mörkaste. Det ska ”någon annan göra…”

Och det finns alltid en tendens att när något svårt har hänt så söker vi reflexmässigt någon ansvarig. Gärna utanför vårt eget ansvarsområde. Det är föräldrarna, anhöriga, skolan, samhället, lagstiftningen eller politikerna.

Och så är det nog många gånger. Men kanske vi samtidigt skulle behöva rikta fokuset mot oss…mot oss..själva.

Alienation

Det var precis det som min chef menade. Vi kan inte fly från det svåra.

Den här händelsen ledde kanske inte till någon dramatisk förändring men vår arbetsgrupps kultur och arbetssätt blev efter det här lite annorlunda. Och det gjorde åtminstone ett starkt avtryck på mig med tanke på att jag återberättar det här för er mer än 20 år senare.

Att utmana sig egen föreställningsvärld
Det här handlar inte specifikt om det sociala arbetet. Jag tror att det finns en generell erfarenhet att bära med sig i allt ledar- och medarbetarskap. Att reflektera över hur jag tänker om mitt uppdrag och arbete. Att ta sig tid till samtal i arbetsgruppen om hur vi använder vår arbetstid.

Bara som en liten motvikt till den också nödvändiga diskussionen om att vi behöver mer resurser och fler personal. Bara som en liten motvikt till att vi upplever oss stressade och att tiden aldrig räcker till.

Att våga utmana sig själv och arbetsgruppen i en mer fördjupad diskusison om vi använder vår tid rätt, om vi lägger fokus på det viktiga. Och kanske våga ställa oss den svåraste frågan – flyr vi från det svåra därför att det också smärtar oss?

vind

Flyr vi för att vi inte vill möta det som gör ont? Flyr vi från det svåra därför att vi då också i djupet av våra hjärtan påminns om vår egen sårbarhet och otillräcklighet.

Eller i mer positiv mening – kan kanske längtan till det svåra också göra oss starkare, mer mänskliga, mer ödmjuka inför livet. Inför andra människors livssituation, värderingar och erfarenheter.

Kan längtan till det svåra också göra oss till bättre människor – att vi ser våra styrkor och tillkortakommanden i ett nytt ljus.

Jag tror att det var det som min chef menade den här gången hon utmanade oss och själv sökte det svåra istället för det mer lätta och överslätande i ett samtal med oss.

Bild

Ytterst handlar det om ledarskapets- och medarbetarskapets inre drivkrafter – förmågan att skapa förändring. Att göra en skillnad.

Och pröva gärna själv – idag…att inte fly från det svåra. Agera och jobba med det som känns svårt. Min erfarenhet är att då växer du och den fråga du ger dig in i tar ett steg framåt.

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Hej Per!
    Verkligen en viktig fråga du tar upp, med vår vilja och förmåga till förändring/utveckling. Återigen handlar det om interaktionen mellan motstående ”värdepar”. Det goda mot det onda, Undrar just hur många motstående värdepar vi kan formulera? Svart-Vitt, Kallt-Varmt, Vilja-Oförmåga, Nyfiken-Likgiltig,…. (X st)
    För mig betyder NYFIKEN mycket i min personliga process att ”återvinna framtidstron” efter vissa personliga svårigheter /sorg och saknad). Även förmågan att fokusera och samtidigt finna inre frid i sinnet. Återigen Sinnesrobönen! Du håller säkert med mig om nyttan av ”vila” på ett effektivt och ”uppladdande” sätt. Det finns många ”böner” att tillägna sig. Den svenska PSALMBOKEN är en god ”kamrat”. Guds bud nr 3: ”Tänk på vilodagen, så att du helgar den.” Människans behov av effektiv VILA måste beaktas mera i samhällslivet och givetvis privat – i familjelivet. Kanske dags att titta på värdeparet . ARBETSLINJEN – VILOLINJEN! Vi måste finna vår inre balans som är en förutsättning för lycka, trygghet och välbefinnande. Pengar kan inte köpa allt! Är det ”vettigt och nödvändigt” att två småbarnsföräldrar , båda arbetar 100%? Rätten till heltid” Rätten till deltid med kompensation? Trötta föräldrar tar risker i sina familjeliv!!! Vad kostar en skilsmässa – totalt sett (Du förstår)? Hur formulera en trovärdig ”familjepolitik”? Det kan nog Du svara bättte på! Du är ju en klok och erfaren ”socialarbetare”. Välfärdsbegreppet behöver nog ”uppdateras” med jämna mellanrum. Två tredjedelar av Sveriges befolkning är medlemmar i vår konungsliga ”statskyrka” (Evangelisk-Lutherska) och andelen bekännande kristna är högre. Alla goda religioner är betydelsefulla. Att vid högtidliga tillfällen samla våra barn och ungdomar i våra kyrkor får inte anses vara negativt. Förvisso behöver mycket moderniseras, men …..

    Jag uppskattar Ditt outtröttliga upplysningsarbete genom Dina krönikor, som dessutom snart sammanfattas i en bok. Visst är det ett skönt tillstånd att vara ”balanserat nyfiken” och känna ”kraften” att kunna förÄndra!

    Må Frid och Glädje omsluta Dig!

    Hans-Erik


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: