Om en stor människa och vikten av att söka förändring istället för att ha rätt

När Nelson Mandela stod där utanför Victor Verster-fängelset i Kapstaden den där söndagen i februari 1990 så hade han varit fånge i 27 år.

Med rätta så hade han kunnat slå an en ton av bitterhet och hat förstärkt med krav på att den vita förtryckande apartheidregimen skulle få stå till svars.

Jag tror att de flesta hade förstått honom. Det som den svarta befolkningen tvingats gå igenom i form av förnedring, diskriminering och våld skulle legitimerat en mer konfrontativ och revanschistisk ton från den tilltänkta president Mandela.

Men det är inte i första hand den blivande presidenten som stod där. Det var heller inte fånge nummer 46664. Det var istället en människa och en stor ledare som mötte upp den där söndagen.

Alla som följde de dramatiska händelserna när Mandela frigavs vet att han istället för hat och oförsonlighet slog en an ton av försoning och samarbete.

När jag läser Mandelas starka självbiografi ”Den långa vägen till frihet” så blir det tydligt för mig att hans drivkrafter handlade om att nå förändring och sällan eller aldrig av att ha rätt.

Det lär också vara det som han svarade en ung journalist som väntade där utanför fängelset och undrade om herr Mandela nu skulle straffa de vita. Var det ett förestående inbördeskrig Sydafrika stod inför?

Det lär vara då han svarar det klassiska ”Jag är inte ute efter att ha rätt. Jag söker förändring”

Jag menar att de där orden och den där inställningen är en av ledar- och medarbetarskapets starkaste insikter.

Ett mer komplext och sammansatt samhälle
Det moderna samhället så här i mitten av 2010-talet är allt komplexare. Detta inte menat i någon negativ mening utan mer som uttryck för en förståelse att skeenden och händelser är mer sammansatta och mer inbördes påverkade av varandra än tidigare.

Komplex är inte liktydig med komplicerad eller svår utan ordet betyder just sammansatt. Komplexitet handlar om att förstå och kunna hantera frågor som är beroende av varandra och påverkar varandra i ömsesidiga processer och förlopp. En utveckling som påskyndats av tekniken och att allt är mer synligt och öppet. Då krävs också ett ledar- och medarbetarskap som förmår orientera sig i en delvis nya miljö.

Sett utifrån så tycks det mesta vara okomplicerat och just okomplext. När vi tittar på en företeelse så är det lätt att tänka att om man gör på ett visst sätt så leder det till ett förutbestämt resultat – a leder till b i ett linjärt förlopp.

Inifrån betraktat är en fråga alltid mer sammansatt. Vi har nog alla erfarenheter från våra arbetsplatser om en rad sådana frågor där de utomstående ser enkla lösningar samtidigt som vi som är inne i händelserna ser något annat.

Jag menar att förståelsen för det sammansatta och komplexa är en av ledarskapets mest underskattade insikter. Min erfarenhet är att det mesta vi gör som bär prägeln av större och strategiska frågor innehåller drag av komplexitet.

I det vardagliga ledarskapet möter vi frågor som handlar om verksamhetsutveckling, ekonomi och personalförsörjning. Vi tar ställning till utbyggnader och satsningar, neddragningar och nedprioriteringar. Vi formulerar affär- och verksamhetsplaner med hög grad av komplexitet.

Alla dessa frågor kräver ett ledarskap där vi förmår analysera helheten och se hur saker och ting påverkar och betingar varandra i cirkulära öppna processer. Allt för att nå förändring.

Systemteorins grundläggande utgångspunkt är att förklara och begripliggöra skeenden och händelser men kanske framförallt att ge ett underlag för förändring.

I den meningen är Nelson Mandela ett föredöme och ett exempel värt att lyfta fram. För mig så blir han den yttersta bäraren av idén att söka förändring istället för att fokusera på att ha rätt.

Att söka lösning istället för konfrontation
Varför är det här viktigt kan vi fråga oss? Är det inte bara en filosofisk betraktelse? Nej, det är allvarligare än så.

Jag menar att vi i mångt och mycket är fångade av det västerländska kulturarvets ”rätt och fel”.

Tanken om det konfrontativa, svart eller vitt hämtar ofta sina rötter från såväl de grekiska filosoferna som idéerna från den franska revolutionen.

Under århundraden förstärks ett rätt-och-fel idéburet ideologiskt klimat i vår kultursfär. Genom framväxten av olika religiösa och politiska rörelser under 1800-talets slut och 1900-talets början – ofta konfrontativa mot varandra – cementeras det här kulturarvet.

Jag vet att jag ger mig in i en svår materia och jag inser också att det konfrontativa, det svart-vita har sin logik att synliggöra spänningar och motsättningar på ett bra och tydligt sätt.

På det politiska och ideologiska planet är det både förståeligt och klokt. Mer problematiskt blir det när det sättet att tänka och förhålla sig blir vägledande för att lösa viktiga samhällelig eller kommunala lokala frågor eller blir till vägledning för att bygga en modern organisation.

Genom åren har jag deltagit i tusentals möten och träffar, samtal och planeringsmöten med förskolelärare, lärare, vård- och omsorgspersonal, socialsekreterare, kulturarbetare och fritidsledare, samhällsplanerare och utredare. Och mer externa aktörer som arbetsförmedlare, företagare, föreningsaktiva och poliser.

Lägg då till alla politiker jag mött och företrädare för andra organisationer, myndigheter och intressegrupper, kunder, brukare och medborgare.

Och mitt samlade intryck är i grunden positivt. Det vill säga det finns så mycket goda krafter, så många bra och kunniga människor men samtidigt skaver det någonstans.

Många gånger – allt för många gånger – så har jag mött en kultur och ett förhållningsätt som är just bygger på ”rätt-eller-fel”.

Vikten av att vara nyfiken…

Många samtal och möten handlar om att påtala att ”de andra” inte förstår. Kraften riktas mot att övertala några andra, påtala andras brister och påskina sin egen eventuella förträfflighet.

Nyfikenhet och helhetstänkande ersätts i sämsta fall av fokus på mitt sätt att tänka och se världen, min arbetsgrupps behov och mitt uppdrag. Jag vill ha rätt. Jag sätter mig och mina erfarenheter i fokus istället för uppdraget.

Jag menar att den moderna kunskapsorganisationen – oaktat om det är en offentlig organisation, ett företag eller en ideell sammanslutning – så här i början av 2000-talet måste ta en annan riktning.

Inte i första hand för att det gamla tankesättet varit fel utan för att det nya samhället kräver ett nytt förhållningssätt. Det gamla sättet att tänka konfrontativt, tala någon till rätta eller att sätta sig själv och sina intressen i förgrunden löser inte det moderna samhällets utmaningar och frågor.

Det gamla sättet har fullgjort sitt historiska uppdrag. Och det är precis det som Nelson Mandela blir bärare av. Han vill nå förändring till varje pris. Att ha rätt räcker inte som kompass och vägledning.

När vi nu tar del av nyheten om att Mandela är död så bör vi inte möta det med sorgsenhet utan snarare något som sporrar oss i det vardagliga. Kunde han, ANC och det sydafrikanska folket förändra ett helt rasistiskt system och ett helt land så borde vi kunna förändra våra liv, vårt grannskap, våra arbetsplatser och vår stad.

Så långt från hat och oförsonlighet.

Ha en bra vecka!