Skrivet av: Pär Eriksson | september 15, 2013

Om vardagsrealism, livsvisdom och vikten av att bli sedd

Det kom en insändare i lokaltidningen här om dagen som grep tag i mig.

Insändare

Det var inte den vanliga svadan om att Eskilstuna var dåligt. Ej heller försvarsinställt eller förklarande.

Utan budskapet var djupt mänskligt. Det var ”Mahlin” som berättade att hon kände sig så glad över sitt nya jobb och att hon tyckte att hon hade blivit så bra bemött av elever och skolpersonal.

Jag känner mig sedd, skriver ”Mahlin” och det har jag aldrig upplevt förut. Hon berättar om att hon nu känner sig som en i ”gänget” och inte en som behandlas som luft och inte bara någon som går runt och skurar toaletter.

Vikten av att bli sedd och bekräftad
En sådan här insändare kan lätt passera. En slags vardagsrealism som inte tas på allvar. Men den tog tag i mig på flera sätt.

Det handlar både om en stolthet och sorgsenhet. Stolt i den meningen att det är ”våra” skolor och medarbetare som tagit emot ”Mahlin” så bra. Men också en sorgsenhet över vad det är som gör att vi inte blir sedda eller själva tillåter oss att bli sedda.

”Mahlins” starka vittnesbörd påminner oss om människans innersta längtan – att få vara delaktig, att bli bekräftad, att bli bemött med respekt.

Författaren Hjalmar Söderberg är väl den som bäst lyckats på ett poetiskt sätt uttrycka denna mänskliga längtan i romanen Dr Glas.

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskyd och föraktad.
Man vill ingiva människorna något slags känsla,
själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”

Hatet och oförsonlighetens källa
Jag hör att jag kan bli väl filosofisk men jag tror att det här är en av livets innersta sanningar. När jag tänker tillbaka på mina många års erfarenheter i arbetet med socialt vingklippta ungdomar så ser jag samma tendens. Vilsna, håglösa unga som i sämsta fall aldrig mött mogna vuxna. Vuxna som både är tydliga, bär på värden och moral och kan visa ömhet och värme.

Fråga de unga arga. Intervju de som sitter på fängelserna. Prata med de bittra, hatarna och de oförsonliga. Små arga och negligerade barn blir till arga och oreflekterande vuxna.

Men hur formar vi då ett mer moget och vuxet samhälle?

Det får kommunen ta ansvar för, invänder någon. Nej, det är föräldrarnas fel, säger en annan. Det är samhället och politikens ansvar, menar en tredje. Vi själva har ett eget ansvar för våra liv, lägger den fjärde till.

Och kanske sanningen – om det nu finns någon – ligger i en samlad komplex bild. Det vill säga vi har alla ett ansvar.

Att bygga en stad och dess värderingar
Min erfarenhet är att när en stad förmår gå tillsammans så sker också en enorm utveckling. Kommunens verksamheter i bred mening – skola, kultur och fritid, socialtjänst, samhällsbyggnad, vård och omsorg – går hand i hand med föreningsliv, kyrkor, organisationer, näringsliv, föräldrar, barn och ungdomar. Det är då det börjar hända saker och ting.

Det ensidiga letandet efter syndabockar eller att ”hacka” på varandra tillhör en svunnen föråldrad tid och den attityden blir till släpankare för en positiv utveckling.

Jag ser så mycket positivt i vår stad. Det finns så mycket energi och bra krafter som vill framåt. Jag ser motkrafter till hatet och oförsonligheten. Till det som vill hålla oss i sär och börja skilja på oss beroende på ålder, social bakgrund, etnicitet, sexuell identitet eller religion.

Men samtidigt är jag bekymrad. Jag ser en grupp barn och ungdomar som inte mår bra. Deras uppväxtvillkor är stukade. De har inte fullt ut känt sig delaktiga eller känt sig som en del av samhällskontraktet. De har inte blivit sedda av de vuxna.

Men ska vi bara vara snälla mot varandra, invänder den kritiske läsaren. Inte alls. Det finns spänningar och motsättningar. Olika intressen står mot varandra. Men det hindrar inte att vi anstränger oss extra för att bygga upp en tolerant och framåtsyftande kultur och stämning i Eskilstuna. Det som egentligen karaktäriserat Eskilstuna i tusen år.

Eller vänd på det – just därför att livet och samhället är fyllt av motsättningar så behöver vi än mer agera mot den andre som vi själv vill bli behandlade.

Vårt eget ansvar
Och här ligger också en annan sanning och livsvisdom. Vi är själva ansvariga för hur vi agerar mot varandra. Det finns inga anställda eller något ”verk” eller någon kommunal organisation som har till uppgift att gå omkring och ”se andra”.

Seendet och bekräftelsen fångas i ögonblicket – i vardagsmötet mellan människor. Mellan dig och mig.

För om du ser andra – blir du sedd. Om du bekräftar andra – blir du bekräftad. Om du visar värme – blir du varm.

Och vice versa. Hatar du så finns en fara att du blir hatad. Slår du så ökar risken att du blir slagen. Negligerar du närhet – ökar risken att du själv blir negligerad.

Och hon är så klok våran ”Mahlin”. Det är precis det hon inser. Kanske kan det uppfattas som undfallenhet – ”Ni anar inte hur mycket mitt självförtroende har vuxit sedan jag började. Jag kan inte tacka nog!”

För mig signalerar det insikt – om jag behandlar dig värdigt så blir jag värdig. Känslan av tacksamhet smittar också mig.

Så bygger man också en stad.

Ha en bra vecka !

Annonser

Responses

  1. Kloka ord!
    Ske allt så!
    Tack Pär, för outtröttligt upplysningsarbete.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: