Skrivet av: Pär Eriksson | juni 2, 2013

Om två pojkar, ett återseende och vikten av allas lika värde

Det är i början av 1960-talet och vi bor i husen bredvid varandra.

Även om det skiljer några år mellan oss så är vi en del av samma kvarter. Det är först senare i livet jag funderar över varför vi inte gick i samma skola.

Och svaret finns där. Det handlar om allas lika värde.

Varje samhälle, varje generation agerar utifrån sin förståelse. Varje tid definierar sin norm.

Min erfarenhet är att vi ibland har en tendens att värdera och döma historien – inte utifrån den kunskap och värderingar som rådde då – utan utifrån hur vi tänker idag.

Det är sunt och begripligt eftersom det också innehåller en stor portion vilja till att ställa till rätta.

Jag tänker på allt det här när jag möter representanter för handikapprörelsen.

Från ett läge där det räcker med att vi går tillbaka till ett 1950- och 1960-tal till dagens är det en ocean. Fysiskt handikappade var då på många sätt exkluderade och uteslutna ur samhällsgemenskapen.

För att inte prata om de psykiska och utvecklingsmässiga handikappen där människor benämndes idioter eller imbecilla och hänvisades till institutioner vid sidan av samhället.

Det är inte ett 1800-tal jag beskriver. Det är här och nu. Det är bara 50-60 år sedan.

Värnhem i Norrköping – tidigt 1960-tal

Att ta sin rättmätiga plats
Det är därför det är så glädjande att utvecklingen gått så fort. När vi skriver 2000-talet så tar personer med funktionsnedsättning sin rättmätiga plats.

Kunskapen och förståelsen är idag vida överlägsen. Statliga myndigheter, kommuner och landsting agerar och förhåller sig annorlunda idag. Hela utvecklingen understöds av en progressiv lagstiftning.

Och samtidigt så är det inte det offentliga samhället som skall sträcka på sig. Den här kampen har i första hand bedrivits i årtionden av föreningar och föräldrar tillsammans med dem det berör. Och då menar jag funktionsnedsättning i dess allra bredaste mening.

läsvärda bloggar på mittfunktionshinder.se

Det är dom som är värda all respekt.

Handikapprörelsen har också genomgått en stor förändring. I någon mening sätter orden och sättet att prata också standard och en markering av var vi befinner oss.

Handikappade – kanske någon att tycka synd om, någon som ska känna samhällets tacksamhet – till funktionshindrade till dagens mer moderna funktionsnedsättning.

För det är precis det som det handlar om. Funktionsnedsättning är något som i vissa lägen begränsar oss, som sätter ner vår funktion men det hindrar oss inte eller gör oss till handikappade.

Samhällets norm förändras. Normen blir inte längre ”två ben, två armar, full fysisk och psykisk rörlighet” utan norm blir att vara människa.

Det är därför jag välkomnar ”funkis-rörelsens” krav på allas lika värde.

Moderna städer och allas lika värde
När jag för några år sedan träffade representanter för handikapprörelsen – som de fortfarande kallar sig – så var fokus ofta en stilla vädjan om att förbättra tillgänglighet och villkor. Jag skriver det med stor respekt.

Men idag hör jag en större självsäkerhet. Nu vädjar inte rörelsen om gillande och förståelse utan kräver sitt rättmätiga plats och hänvisar till FN:s mänskliga rättigheter.

Och det är också så jag ser det och det är så jag vill att vi tänker, förhåller oss och agerar i våra kommunala verksamheter – i en anda av allas lika värde.

Det är så man bygger moderna städer och samhällen. De som vill driva oss isär beroende på kön, etnicitet, sociala villkor, sexuell identitet eller fysiska eller psykiska förutsättningar blir släpankare för utvecklingen.

Moderna städer sätter tolerans, humanism och allas lika värde högst på agendan. Det är så vi utvecklar Eskilstuna.

De unga sätter en ny agenda
Och jag är så hoppfull. Inte bara att jag ser den här positiva utvecklingen i ”funkis-rörelsen” där framförallt de unga sätter en ny kaxigare agenda.

Vi ser det också i kulturlandskapet där idrotten och TV-serier numer på ett naturligare sätt ger plats åt handikappade – Ett annat Köping, Mot alla odds eller min favoritserie om gänget som spelade rullstolsrugby som sändes för något år sedan.

Och i de bästa av världar påverkas vi som lever ”normen” och förstår på djupet att ADHD, dyslexi, hörsel- och synskador, psykiska och fysiska funktionshinder eller utvecklingsstörning är en del av att vara människa. Och att det handlar om dig och mig. I den meningen handlar inte de här frågorna bara om tillgänglighet och rättvisa villkor utan minst lika mycket om existentiella frågor – vem är jag…

Ett återseende
Och vem är jag och vem är du?

När vi var små så skildes vi åt trots att vi växte upp i husen bredvid varandra. Jag började i en ”normal” skola och han i en som var avsedda för utvecklingsstörda.

Nu återses vi. 50 år senare – Janne och jag. Jag i min roll som kommundirektör och han i sin roll som aktiv i FUB i Eskilstuna och vice ordförande o FUB Klippan på riksnivå.

Janne Petterson – numer arbetskamrat i Eskilstuna kommun

Han har bjudit in mig och vill diskutera villkoren för de utvecklingsstörda i Eskilstuna. Han vill att vi anställer fler i kommunen.

Jag blir så glad och mitt hjärta blir så varmt och jag önskar att de som skilde oss åt där i början av 1960-talet fick vara med och lyssna på vårt samtal.

Inte som en revansch utan som ett tecken på att något hänt i samhället och i våra liv.

Vi har allt framför oss!

Ha en bra vecka!

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: