Om en karg vind, utanförskap, en bättre värld och vikten av allas lika värde

Det blåser en karg vind över Europa.

Missnöjespartier växer upp och extrema strömningar vinner stora gruppers gillande i svallvågorna av en hög arbetslöshet.

I länder som Frankrike, Grekland, Italien, Finland och Tyskland omkullkastas det politiska landskapet som en följd av att främlingsfientliga krafter vinner terräng.

I Ungers drivs en allt hårdare linje mot romer och judar. I många europeiska länder hårdnar tonen mot muslimer.

Och i många Stockholmsförorter har det under de senaste dagarna varit upplopp och protester.

Paradoxalt nog blir världen bättre
Hot, hat, misstänkliggörande och oförsonlighet vinner terräng på bekostnad av samtal och dialog.

Detta samtidigt som världen paradoxalt nog aldrig varit bättre. De öppna krigen är färre. Fler människor tar sig ur ren fattigdom.

Allt fler barn och ungdomar ges möjlighet till utbildning. Kraven på demokrati växer sig allt starkare. Det sker en stark ekonomisk och teknisk utveckling inte bara i delar av Asien utan också i Afrika och Latinamerika

Så på ett märkligt sätt så har världen aldrig haft sådana möjligheter som nu samtidigt som spänningarna och motsättningarna ökar mellan människor och folkgrupper. Etnicitet, kön, social klass och religion – kort sagt din bakgrund – har aldrig getts sådan emfas som just nu.

Jag vet inte vad det kommer att stå i historieböckerna om hundra år. Men kanske summeringen av det postindustriella samhället ges en beskrivning där tekniken och kommunikationerna skapade en ny värld som bröt upp gränser mellan länder och människor. Mellan religioner, kön och åldrar. Kanske det ges en beskrivning av att de extrema politiska -ismerna drevs tillbaka.

Men de historiska lärdomarna är också smärtsamma. I varje omstörtande epok där mänskligheten tar ett nytt kvalitativt språng i utvecklingen där sker också de största spänningarna och konvulsionerna.

Jag skriver inte det som någon slags tröst eller att vi som lever här och nu ska acceptera denna utvecklingens ordning. Inte alls. Men ibland är det nyttigt att reflektera över sakernas tillstånd i ett större och  längre perspektiv. Bortom främlingsfientligheten, hatet och de brinnande förorterna.

Känslan av utanförskap är större och bredare
Jag tänker på det här apropå helgens Springpride i Eskilstuna.

1979 – det var i går – så betraktades homosexualitet som en psykisk sjukdom. I många länder är det alltjämt brottsligt och i några länder förbundet med dödsstraff.

När vi nu är några tusen som går där på gatorna under regnbågsfärgerna så är det en manifestation, en markering om allas lika värde.

Nu under veckan arrangerar ett antal intresseföreningar i Eskilstuna en så kallad tillgänglighetsvecka för att markera att alla har en plats i vår stad – oaktat funktionshinder och livsmönster.

Utan att bli för yvig i min analys – men för mig är det också ett exempel på arbetet för allas lika värde.

De senaste månadernas uppmärksamhet på näthatet mot unga kvinnor är ytterligare ett exempel på samma grundläggande fråga.

När det brinner i förorterna så är det också ett uttryck för en tendens till samhällspolitiska sammanbrott. De grundläggande avtalen mellan samhället och de unga upphör.

Alla dessa frågor har sin egen logik och kräver sina egna lösningar men i någon mening emanerar de ur samma källa.

Min erfarenhet är att alla dessa yttringar som handlar om social situation, etnicitet, kön, identitet och de funktionshindrades känsla av att inte få fullständig del av samhället är ett rop på och krav på delaktighet och rättvisa. Kravet på att bli lyssnad på. Krav på förändring.

Vårt eget ansvar
Har det här med oss att göra i vardagen, invänder den kritiske läsaren.

Ja, jag menar det. Vi kan på olika sätt bidra till att stärka dialogen och samtalen i Eskilstuna. Vi kan motverka utanförskap genom att själva lyssna och göra medvetna satsningar på skola och fler jobb. Vi kan än mer tänka allas lika värde när vi planerar Eskilstunas framtid.

På våra arbetsplatser kan vi uppmuntra till stor öppenhet, tolerans och medvetet motverka främlingsfientliga strömningar.

Vi kan betona demokrati och humanism i hur man förändrar och utvecklar samhället.

Jag vet att det låter storvulet men jag ser ingen annan väg än att vi själva stärker vårt ansvar. Detta samtidigt som vi påverkar de övergripande samhälls- och socialpolitiska frågorna.

Alternativet är att hatet, hoten, oförsonligheten, kriminaliteten och bränderna tillåts dominera. Som en följd av det ökar de extrema missnöjespartierna och dess yttringar.

I sämsta fall blir vinden allt kargare. Demokratin utmanas och istället är det den som har rätt kontakter, har pengar eller kan hota sig till fördelar som bestämmer.

Få av oss vill leva i det samhället.

Ha en bra vecka!