Skrivet av: Pär Eriksson | maj 5, 2013

Om ett par barnögon, kristrappan, ledarskap och att erövra något kärt

Jag hade egentligen redan bestämt inriktning på veckans krönika. Den växte fram i mitt huvud under veckan och skulle bara tecknas ned.

Erikssons blogg-logga

Men helt plötsligt ser jag två barnögon som tittar mig rakt in i mina ögon. Och jag ser glädje.

Det kan tyckas trivialt och vardagligt. Men under en sekund – i den blicken – påminns jag om varför en kommun är så viktig och vem vi är till för och varför vi finns.

En Park som kritiserades
För dryga halvåret sedan så uppdagade en granskade media att förhållandena i vår djurpark i Eskilstuna – Parken Zoo – inte levde upp till sin retorik och marknadsföring om att ”Rädda världens djur”.

Tvärtom så gavs en bild av en Park i moras med dåliga rutiner, inte tillräcklig ordning på tillstånd och andra nödvändiga dokument. Bilden förstärktes av berättelser om medarbetare som inte trivdes och det slutgiltiga beviset som kablades ut var en frys full av döda djurkroppar och kadaver.

Det är en underdrift att påstå att det skapade en kris. Kriser brukar kunna hanteras och bygga på erfarenheter men här stod vi lite lamslagna och inför en situation vi aldrig tidigare befunnit oss i.

Nu pratade vi inte en enskild vårdskandal eller något dramatiskt som hänt i en enskild skola eller annan kommunal verksamhet. Nu pratade vi det starkaste positiva varumärket som förknippas med Eskilstuna.

Och samtidigt är jag glad – jag vet att det kan låta märkligt – att missförhållandena uppdagades. För i slutändan så tror jag att det blir bra för djuren, för besökarna, för medarbetarna, ledningen, ägaren och Eskilstunaborna.

Lärdomar i ledar- och medarbetarskapet
I Parken Zoos kris finns också så mycket lärande för den som vill hämta energi i sitt eget ledar- och medarbetarskap.

Min erfarenhet efter många år i olika ledarroller och efter att också ha varit i centrum av olika mediadrev och skeenden är att den sk kristrappan är väl applicerbar på sådan här typer av händelser.

Den går också att använda i vardagen.

Enligt kristeorin så är handlar den första fasen om förnekelse. Det vill säga – det har inte hänt. Min erfarenhet är att om man fastnar i förnekelsefasen så tenderar all framtida utveckling att stå still.

Därför är det viktigt att snabbt ta sig ur förnekelsen. Många gånger behöver man hjälp utifrån för få begripliggjort vad som skett eller håller på att ske.

Den andra fasen handlar om erkännande. Jag ser och förstår vad som hänt oaktat om det smärtar. Men det nödvändiga erkännandet övergår snabbt till skuldbeläggning.

Det är någons fel. Det beror på det och det. Eller media, eller någon annan person i min närhet eller otillräckliga resurser.

Min erfarenhet är att vi människor har en tendens att fastna i just skuldbeläggning. Vi ser det dagligen i samtal. För att inte prata om näthatets logik som ofta hämtar sin näring ur just skuldbeläggningen.

Lärdomen är att förändring sällan eller aldrig sker under skuldbeläggningens fana. Snarare konserverar de ståndpunkter.

Vikten av att ta sig vidare
Om en organisation är frisk och innehåller modiga ledare och medarbetare klarar man att ta sig till det som brukar kallas accepterande.

Det kan låta som att erkännande och accepterande har samma innebörd. Men om erkännandet bygger på förnuft så är accepterandets själ känslan. Händelsen eller skeendet förstås och implementeras i hela oss, i hela organisationen, i hela ledningen.

Accepterande kan också bära drag av att organisationen och dess medarbetare upplever en depression beroende på vad som hänt.

Lyckas klarsynta organisationer och ledare ta sig till ett känslomässigt accepterande av vad som hänt så är också nyorienteringen och förändringen nära.

Det är möjligt att jag varit något snabb och summarisk när jag tar läsaren genom kristeorins trappa. Men min erfarenhet är att den kan användas för att själv ta sig igenom svåra situationer i det vardagliga ledarskapet. Om än inte så dramatiskt som det som hände i Parken Zoo.

Några tankar om Parken Zoo
Hur agerade då Parken Zoos ledning?

Det är naturligtvis svårt att i detalj veta vad som rörde sig i alla ansvarigas huvud och en kommundirektör kan i sin roll och röst som representant för ”ägaren” av Parken Zoo misstänkas för att vara part i målet med en vilja att skönmåla vad som hänt.

Men min bild – efter att ha haft förmånen att följa ledningens steg och strategier – är att de gjort sin hemläxa väl.

Snabbt släppte de förnekelsen. Erkännandet och fasen av skuldbeläggning tog sin tid men man lyckades ta sig igenom det genom att vara extremt öppna.

Ledningen höll i styråran och satte själv agendan istället för att låta sig styras av hot eller misstänkliggörande som först dominerade på sociala medier.

Istället för att försvara det som skett så lyckades man inte bara acceptera utan också att peka ut en framtida färdriktning. Detta i ett kritiskt läge då trycket på nedläggning i sämsta fall kunde skapa en offermentalitet.

Parken Zoo hamnade aldrig där och öppenhet och accepterande kunde på relativt kort tid växlas in på förändring och förnyelse.

I den meningen så är berättelsen om Parken ett bra exempel för de ledare och medarbetare som vill utvecklas i sitt eget arbete.

Det framtida ledar- och medarbetarskapet avgör
Min erfarenhet är också att det inte bara är ledarskapet som sätts på prov i sådana här pressade lägen utan också medarbetarskapet. Många gånger så blir krisens hantering ingenting annat än en spegling av hur stämningen och professionalismen fungerar i arbetsplatsens vardag.

Just därför är medarbetarnas röst alltid viktig men än viktigare i ett krisläge.

Säsongen 2013 besöks Parken Zoo av dinosaurier…

Mycket återstår. Tro mig. Och det slutgiltiga matchen om Parkens framtid är ännu inte avgjord. Den avgörs i vardagen och kommer att värderas och bedömas av Parkens förmåga att leverera kvalitet, långsiktig trovärdighet och dialog med Eskilstunaborna och besökarna.

I lördags blev det en bra start. Det är viktigt. Vi var nästan 10 000 (!) – 9 703 närmare bestämt – som besökte Parken i lördags. Inte i första hand som en solidaritetshandling utan som ett bevis på att vi uppskattar Parken. En Park som funnits i mer än 100 år och mer än 50 år som djurpark.

Den kraften och det engagemanget är en ynnest att ha för den nya ledningen.

Och så var det dom där barnögonen. Utan att förstå sammanhangen så vädjar barnbarnet till mig att värna vårt Parken Zoo.

– Det har var kul morfar. Kan vi åka hit igen…

Och jag är ganska säker på att det var några sådana kommentarer som fälldes den här dagen då Eskilstunaborna återtog sitt Parken Zoo.

Ha en bra vecka!

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: