Skrivet av: Pär Eriksson | april 4, 2013

Veckan som gått – w 14

På jobbet
Det märks att vi är mitt uppe i ett generationskifte.

Jag möter fler och fler nya medarbetare – på skolor, i äldreboenden och i Stadshuset. Det känns oerhört stimulerande att få verka i den miljön. Unga medarbetare som kliver in med ny kunskap och oftast fylld av energi och framtidshopp.

Och nu är det inte bara 1970- och 1980-talister utan jag har också välkomnat de första 1990-talisterna.

Samtidigt så ska vi vara medvetna om att mycket kunskap och livserfarenhet lämnar den kommunala organisationen på kort tid. Nu är det de sena 1940-talisterna som går i pension och inom några år är det jag själv och de tidiga 1950-talisternas tur.

Den här stora och tydliga generationsväxlingen är naturligtvis en följd av att vi var många unga som anställdes på 1970-talet då offentlig sektor expanderade kraftigt.

Förra veckan så hade jag tillfälle att avtacka Owe Thörn, vår förvaltningschef för Miljö- och räddningstjänsten. Owe kom till Eskilstuna i början av 1980-talet och är ett levande exempel på vad som nu sker.

Jag hade också tillfället att avtacka Uppsalas kommundirektör Kenneth Holmstedt. Jag har känt honom i snart 25 år och han är en av de ledare som jag hämtat inspiration från.

Kenneth H Uppsala

Kenneth blandade affärsmässighet, kvalitetstänkande med stor känsla för politikens villkor samtidigt som han hämtade kraft från folkrörelsernas grundidéer. En bra förebild.

Vi är mitt uppe i finputsningen av våra stora kommunmässa Eskilstuna Inspirerar – 12-13 april.

För första gången någonsin så samlas hela kommunkoncernen två dagar i MunktellArenan. I seminarier och utsällningsmontrar visar vi upp allt från förskola, demensvård och räddningstjänst till Parken Zoo och Kommunfastigheter.

Det är också ett tillfälle att tycka till om arena, bad och Fristadstorget.

Fredagen riktar sig till oss som medarbetare och på lördagen öppnar vi upp för allmänheten.

Ta med familjen grannar och kompisar och visa allt det goda som vi gör.

Mitt Eskilstuna – mitt i Eskilstuna
En stad består också av dess personligheter. Vi kan bära på olika namn men någonstans tror jag att det också går att förenas kring några som betytt det där extra för Eskilstuna.

Otto Seidl är en sådan. I onsdags skulle han ha fyllt 100 år. Tyvärr dog han bara veckorna innan.

Jag hade ynnesten att lära känna Otto under de här åren jag har varit kommundirektör och det har varit möten som bestått av glädje.

Och Ottos liv är värt att berätta. Han kom till Eskilstuna 1938 då han flydde undan Hitlers annalkade trupper.

Otto kom från Österrike men efter första världskriget slut så ritades gränserna om och han blev en sk sudettysk – dvs fd österrikare i det nya Tjeckslovakien.

Totalt var det ca 250 sudettyskar som hittade sin framtid i Eskilstuna och nu lever också den tredje generationens barn här och är en naturlig del av Eskilstuna. Det är också en del av Eskilstunas historia.

Det kanske inte var någon tillfällighet att hans första jobb efter skolan var musikinstrumentmakare för det är musikern Ottoi Seidl jag tror vi Eskilstunabor minns honom som.

Och musiken blev han trogen – otaliga Eskilstuna ungdomar har haft honom som musiklärare och mött honom som engagerad i dansorkestrar, Skyttemusiken och Orkesterföreningen i över 60 år.

Otto var också en av initiativtagarna till att Eskilstuna och Erlangen blev vänorter och när jag besökt Erlangen så slår det mig hur viktig han varit för våra städers relationer. Det är inte alla som blir utnämnd till hedersmedborgare i Erlangen.

Men det är ändå i slutändan humanisten och den ”goda människan” Otto Seidl som jag fick lära känna och jag minns att han för något år sedan när vi sågs påminde mig om vikten av att Eskilstuna skulle vara en öppen och tolerant stad.

Och Ottos liv påminner oss också om att stolthet växer inifrån. I slutändan avgörs en stads själ av hur du och jag relaterar till dess geografi och människor. Den som pratar illa om en stad pratar i någon mening också illa om sig själv och sina medmänniskor.

I den meningen var Otto ett föredöme. Han älskade den stad han verkade i och som tog emot honom i en svår tid.

På hemmaplan
Snödrivorna ligger kvar utanför vårt hus men nu är det obevekligt. Våren är på väg och den som lyssnar noggrant hör också sädesärlans och bofinkens toner som basunerar ut att våren är i antågande.

Livlinan till löpningen dras ut mer och mer. Ett halvhjärtat försök övergick till snabb gång. Nå, jag ger mig inte riktigt än. Lutar mig mot en av mina favorit-naprapater – ”lite ont är inte farligt om du i övrig mår bra”.

De minsta barnbarnen B och lilla E har påkallat helgbesök. Det blir på med galonbyxorna.

Annars lyssnar jag mycket på Sibelius just nu. Ger kraft och energi.

Ha en skön vårhelg!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: