Skrivet av: Pär Eriksson | februari 10, 2013

Om en bussresenär, mod och vikten av människovärde

Året är 1955. Det har förvisso gått 90 år sedan det amerikanska inbördeskriget slut då president Abraham Lincoln lyckades avskaffade slaveriet men de svartas situation är långt från jämlik.

Alltjämt så behandlas svarta som andra klassens medborgare. De får inte dricka vatten, gå i skola eller ens åka buss på samma villkor som de vita.

Och så var det då den där dagen – 1 december 1955 för att vara exakt – som en svart 42-årig kvinna kliver in på bussen i Montgomery i sydstaten Alabama.

Den gängse ordningern är att man som svart skall kliva på bussen och köpa en biljett och sedan gå ut och gå in genom bakdörren. Den här 42-åriga kvinnan vägrar göra det den här morgonen. Hon sätter sig på en plats avsedd för de vita.

Historien förändras
Kanske läsaren redan känner igen den här berättelsen. Kvinnan heter Rosa Parks och om hon har levat så skulle hon fyllt 100 år förra veckan.

Hennes enskilda modiga agerande ledde sedan till en omfattande bussbojkott från de svartas sida som i förlängningen tvingade fram en ny lagstiftning som säkrade att de svarta kunde åka buss på samma villkor som de vita.

Men historien om Rosa Parks är också historien om hur världshistorien kan förändras. Hennes anti-våldsaktion och agerande ledde till en omfattande diskussion i det amerikanska samhället om de svartas situation.

Rosa Parks var i någon mening andlig moder till en ny generation svarta ledare med Martin Luther King i spetsen. Och det finns också dom som menar att Obama i symbolisk mening är ett barnbarn till Rosa Parks.

Personligt mod förändrar
Har det här något med oss att göra funderar den vetgirige läsaren? Ja, jag menar det.

Det ställer frågan om personligt mod i fokus. Förmågan att stå upp för grundläggande värderingar. Att leva budskapet – inte bara prata – utan också i vardagen agera som om våra grundläggande värderingar är en del av vår personlighet. I den meningen är Rosa Parks ett föredöme.

Men hon var också tålmodig och långsiktig. Om jag ska tro historieberättarna rätt så var det inget uppblossande spontant agerande av Parks utan en medveten handling.

Långt från dagens kortsiktiga ofta våldsamma aktioner vars strategier är fyllda av hat och skrämsel. För att inte prata om nättrollen som tror sig kunna påverka samhällets utveckling genom hot och hat mot framförallt unga kvinnor och politiker.

Rosa Parks bar sin förändring i sitt hjärta och lyckades förmedla hopp till hundratusentals svarta medborgare. Och framgången var tydlig – hon satte människovärdet i fokus. Det är att skapa verklig förändring istället för att drivas av att ha rätt.

Samhällelig utveckling kräver tolerans
Men det finns också en annan lärdom. Samhällen som undanhåller den enskilda människan och grupper av människor längtan efter frihet och handlingsutrymme kommer med lagbundenhet att stå still eller till och med att gå under.

Mer och mer av modern samhälls- och ekonomisk forskning pekar mot att länder, regioner och städer som inte förmår involvera eller engagera alla medborgare stagnerar i utveckling.

Det betyder i klartext att om till exempel Eskilstuna skall fortsätta att utvecklas och vara en modern och attraktiv stad att bo och verka i så krävs mer av medskapande. Mer av inolvering, mer tolerans och öppenhet.

Men det krävs också eget ansvarstagande. Tron på ”kommunen” eller att det är någon annan som är ansvarig leder tyvärr ofta fel.

Det är tillsammans samhällen byggs. Och det förutsätter modiga och ansvarstagande männinskor.

Vi behöver inte spänna bågen och avkräva att vi ska bli nya Rosa Parks men kanske vi kunde bli lite mer modiga.

Om inte annat så tror jag att det behövs i en värld som bli allt mer svårtolkad och som tenderar att driva oss människor i sär utifrån vår bakgrund. När det egentligen i grunden handlar om människovärde.

Det var precis det Rosa Parks visade en decembermorgon i mitten av 1950-talet. Och hennes berättelse är värd att upprepas igen och igen.

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Hej Pär,
    Vem kan motstå utmaningen i din krönikas avslutande stycke?
    Viktigt budskap! Ett ämne för ett seminarium? Tillåt mig föreslå att Du kallar till ett fortlöpande öppet månadsseminarium i Stadshuset, gärna med ett dagsaktuellt tema från Dina krönikor. Ett givet stort ämne är våra utlandsfödda svenskars liv och leverne såväl i mörker som ljus. Vilket ansvar tar kommunen, civilsamhället och vi medborgare för att stötta våra nya medborgare? Och hur uppmuntras våra ”nysvenskar” att ta egna initiativ i civilsamhället. Vilka ”egna” etno-nationella organisationer finns och hur kan dessa uppmuntras/hjälpas. Finns risk för segregation genom ”egna organisationer”? Klanbildningar och egna ”kungadömen” på gott och på ont? Farliga ”subkulturer” med falsk trygghet bildas lätt. Hur balansera? Min uppfattning är att dagens integrationspolitik är alltför ”omhändertagande” och assimilationsinriktad. Här gäller att tänka klart utifrån den individuelle nysvenskens situation och förutsättningar! Open mind och mindfulness bör gälla. Mer respekt för individernas storhet och rätt till INTEGRITET i ett mångfaldigt/pluralistiskt samhälle med liberala förtecken. Individens identitet får inte ”raderas”! Här ligger en konfliktpunkt. Den sk ”integrationen” får inte gå för långt, dvs ”försvenskningen” bör få komma ”av sig själv” i rätt tempo.
    Det här är mycket viktiga frågor! Vi är nog många som kommer och besöker ”Pärs torsdagskafé” i stadshuset! Öppna Din dörr! Det finn säkert många Rosa Park i Eskilstuna, modiga kvinnor som behöver uppmärksammas.

    Tack Pär för dina stimulerande krönikor. De är värda en öppen tematisk diskussion i seminarieform, kanske ett par timmars ”fikamöte” på lämplig tillgänglig plats. En gång per månad. Om några är har vi väl Eskilstunas Speaking Corner på Fristadstorget?

    ///Hans-Erik Fredbäck

  2. Tack Hans-Erik för din positiva återkoppling. Det märks att det här är frågor som också engagerar dig.

    Apropå ditt förslag om öppna seminarier så är det inte något jag tänkt på.

    När det gäller vårt ”interna liv” så har vi en rad träffar och möten som bl a fångar upp de här frågorna i sitt sammanhang. T ex har vi nyligen haft en sk omvärldsdag. Vi är nu mitt uppe i vår stora satsning Modigt Ledarskap där vi involverar alla våra medarbetare.

    Jag är också till och från inbjuden till olika organisationer och föreningar där jag lyfter sådana här typer av frågor.

    Det här är också frågor som regelbundet diskuteras i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige. Likaså är de politiska partierna och andra intresseorganisationer aktiva i debatten.

    Så min bedömning är att det förs de här samtalen i en rad olika fora.

    Men tack för tipset.

    Pär E

  3. Hej,
    Studieförbunden borde kanske engagera sig mer – även lokalt.
    Jag brukar delta i liknande seanser i Stockholm, senast denna :
    http://www.sektor3.se/2013/01/seminarium-integration-identitet-civilsamhalle/
    Mig närstående Vuxenskolan och SPF får ”bollen”.
    Ibland tror man att civilsamhället är ”överetablerat” av ideella organisationer. Måhända en resteffekt av tidigare – förvisso nödvändiga – socialiseringar.
    Tänk om Civilsamhället skulle formeras som en egen politiskt oberoende ”riksorganisation”?
    Snart får Du väl fundera över MP:s drömmar om friår och annan ”socialgodis”. Förvisso jobbar vi nog för mycket, men …

    http://www.sektor3.se/2013/01/seminarium-integration-identitet-civilsamhalle/

    Peace be upon You, som muslimerna säger.

    ///Hans-Erik


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: