Skrivet av: Pär Eriksson | februari 3, 2013

Om en ung indiska, våra döttrar och söner och vikten av att vi män tar ansvar

Det var Jyoti Singh hon hette. Den 23-åriga indiska kvinnan som avled efter att ha våldtagits av sex män i en buss.

Från demonstrationerna som vidtog i Indien

I förra veckan kunde vi i SVT:s sevärda dokumentär ”Brännmärkt för livet” följa två unga pakistanska kvinnor som fått syra kastad i ansiktet för att de brutit mot familjens heder. De heter Zahia och Rukhsana och i någon mening så är de fråntagna sina liv i form av utfrysning av samhälle och familj.

Det är bra att dessa kvinnor får namn och blir synliggjorda – Jyoti, Zahia och Rukhsana. De är inte del av någon anonym procentsats utan levande tjejer och kvinnor.

En av kvinnorna i SVTs dokumentär

De skulle i ett annat sammanhang, i en annan del av världen också kunna heta Anna och Eva eller något annat västerländskt.

Kvinnor är utsatta
Enligt UNICEF så har var tredje kvinna i världen varit utsatt för någon form av våld. Var femte har blivit våldtagen eller utsatt för våldtäktsförsök. Unga tjejer förvägras utbildning på många platser i världen och att gå i skola för att lära sig läsa, skriva och räkna.

60- 100 miljoner kvinnor – en hisnande siffra – ”fattas” enligt UNICEF  utifrån demografiska analyser om förväntad andel kvinnor i Sydasien, Nordafrika, Melllan Östern och Kina. 500 000 kvinnor dör varje år i graviditeter de ej önskat.

I Sverige har antalet anmälda sexualbrott mot kvinnor femdublats på 30 år. En tredjedel är flickor under 15 år. Det är barn…

FN beskriver läget som en global pandemi som sprids över världen.

Kollektivt ansvar
Det här läget är fullständigt oacceptabelt. Sättet att behandla kvinnor och se på kvinnor förhindrar och försvårar samhällets utveckling. Det håller tillbaka våra barns möjligheter att växa upp i en bättre värld.

Men framförallt så utmanar det oss i djupet av att vara människor. Det är djupt ovärdigt.

Jag tillhör inte dom som menar att alla män har en kollektiv skuld i egenskap av vårt kön men däremot har vi ett kollektivt ansvar. Det är vi män som själva måste ta tag i frågan. Att slå en kvinna, att våldta en kvinna ska ses som något djupt omoraliskt och omänskligt. Vi måste skapa en norm som gör att våld mot kvinnor ses som något djupt omanligt och ovärdigt.

Kvinnors underordning
Våldet mot kvinnor är inte något isolerat utan dess ursprungskälla är makt och dominans. Våldet mot kvinnor hämtar sin näring ur synsättet av kvinnor är underordnade män. Därför är det också socialt accepterat att prata illa om kvinnor, använda könsord när man är förbannad – även i idrottssammanhang, i bastun eller på skolgården.

Därför är det okey att humma med, skratta lite ”manligt” på arbetsplatsen, på puben eller på idrottsarenan när kvinnor och deras liv kommer på tal.

Har det här med oss att göra invänder den kritiske läsaren. Ja, det har det. I grunden är det inte bara Jyoti, Zahia och Rukhsana som kränks utan det är min mamma, min hustru, min dotter och mina barnbarn som kränks.

Jag är så eländigt trött på det och vill inte vara en del av det.

I vardagen måste vi män som står upp för rättvisa och jämlikhet – och vi är en överväldigad majoritet – bli mer synliga och säga ifrån. Dels för våra egna kvinnors och barns skull men också för oss själva. Annars är vi inte några riktiga män.

Vi måste våga gå emot. Vägra bli en del av näthatarnas och våldförespråkarnas förvridna världsbilder och angrepp på unga kvinnor.

Våra verksamheter
Jag känner mig stolt över att få arbeta i Eskilstuna kommun. Jag ser en kommun som har stora ambitioner att medvetendegöra genusfrågan och jämställdhetsarbetet.

En bild från Lerums kommun som får symbolisera kommunernas arbete – här förskolan

Vi har också en hel del att göra på våra arbetsplatser. Både som medarbetare i våra ömsesidiga relationer men också i våra roller som lärare, barnskötare, fritidsledare och kultur- och socialarbetare. Vi behöver agera som föredömen och något som barn och ungdomar kan se upp till.

Det är viktigt att få skriva det – vi ska ha ledare, chefer och medarbetare som står upp för  kvinnor och mäns lika värde. Det ska vara ett krav vid alla våra anställningar.

En nedlåtande attityd, en ovilja att ”släppa” fram kvinnor eller ren sexism har ingen plats i en modern organisation. Det är så vi bidrar.

De unga killarna
Jag har arbetat med ungdomar under många år och också mött unga killar som inte riktigt hittat sin plats i det nya samhället. Jag har sett dom på bruksorterna när jag arbetade i kommunerna i Örebro län. Jag har mött dom i industristäder som Västerås och Eskilstuna. Och kanske jag också vuxit upp tillsammans med dom.

Det är beteendet, tankesystemet vi ska vara kompromisslösa mot. Men aldrig människan. Bakom de vilsna unga killarna finns också en längtan till närhet och värdighet även om knytnävarna och könsorden tycks dominera.

Därför att mitt i den här bilden som jag målar upp av ett samhälle där kvinnor inte ges samma chanser så ser jag också förlorare i många av de unga killarna. Många gånger arbetar- och invandrarkillar.

I en artikel av statsvetaren Bo Rothstein redovisas till exempel andelen män i 25-45 årsåldern som lever med familj och barn relaterat till arbetsmarknaden. Bland akademiker så lever 73% av männen med familj och barn. Motsvarande siffra för män i LO-yrken är 50% och för arbetslösa och sjukskrivna män är siffran 23%.

Det är tuff läsning och ställer också frågan i blixtbelysning – vi har en grupp av unga män som inte hittar in vare sig på arbetsmarknaden eller i familjelivet. Bo Rothstein pratar om dubbla förlorare.

Och så undrar vi var hatet och bitterheten kommer ifrån, knytsnävarna, slagsmålen och supandet.

Kontraktet med samhället sägs upp…

Samtidigt har vi aldrig haft så stora möjligheter. Det finns en bred grupp av kvinnor och män som ser det här. Det finns unga föräldrar som sätter en ny agenda för sina barns liv. Det finns en skola och andra verksamheter som börjar arbeta med de här svåra men viktiga frågorna.

Det finns ett förenings- och näringsliv som vaknat upp.

Men kanske framförallt så växer det nu upp en ny generation 2000-talister – bland annat mina barnbarn – som lär sig att inte acceptera den gamla världs- och maktordningen. Det om något är hoppfullt.

Om inte annat så är vi skyldiga Jyoti, Zahia och Rukhsana det.

Och kanske det i grunden handlar om en djupt filosofisk fråga – förmågan att vara man och kvinna, att vara människa. Det handlar om våra döttrar och söner.

Ha en bra vecka!

Advertisements

Responses

  1. Tack för en mycket välskriven och tänkvärd krönika. Jag uppskattar hur du kopplar det som hände och händer i Indien och händer i Pakistan till vår verklighet och vårt samhälle.
    Vi kan aldrig blunda för det förtryck en människa kan utsättas för och vi måste alltid vara uppmärksamma på de ”små” signalerna. Det är orden, skämten, bilderna i pressen, attityderna och åsikterna som till sist ger värderingarna. Tack igen!

    • Tack Anna för dina ord.
      Pär E

  2. Hej!
    Tänk om alla kvinnor skulle få lägre skatt än män?
    En bra början?
    Och extra pensionspoäng för ”hemarbetet”.
    Money talks!
    Mycket notabelt är Din uttalade tilltro till civilsamhället.
    Tack för denna rad : ”Det finns ett förenings- och näringsliv som vaknat upp.”. Du är på rätt spår Pär!
    Och tänk på orättvisan vad gäller offentliga toaletter! Vi med snopp har ju lättare för att tömma blåsan, eller hur? Det finns mer ”småtjafs” på Din egen ”bakgård” Pär!
    Men det blir väl bättre.
    Mvh

  3. Tack för dina rader Hans-Erik. Det var högt och lågt och det kanske så det måste vara.
    Pär E

    • Skönt att vi har högt i tak i Sverige och i Eskilstuna. Frihet under ansvar.
      ”Små sår och fattiga vänner” ska man ju respektera och värna.Det känner och vet jag att Du gör Pär.
      Vidare: (Citat från känd österrikisk konstnär, grafiker, arkitekt)
      Den som inte ärar det förgångna förlorar sin framtid.
      Den som tillintetgör sina rötter kan inte växa.

      DU hjälper oss att minnas. TACK för Dina outtröttliga ”kåserier” (nutidshistoria).


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: