Skrivet av: Pär Eriksson | januari 20, 2013

Om tretusenniohundrafyrtioåtta, barnfattigdom och vikten av människovärde

Tretusenniohundrafyrtioåtta Eskilstuna- och Torshällabor är idag öppet arbetslösa. Lägg då till dryga tretusen som är i någon form av arbetsmarknadsåtgärd så börjar bilden klarna av en stad som har stora utmaningar.

Bilden fördjupas ytterligare om vi till det adderar de som lever på försörjningstöd på grund av att lönen eller försäkringssystem är otillräckliga. Och då har jag inte nämnt de som är psykiskt sjuka eller lever i ett aktivt missbruk.

Det här är en dyster bild som tornar fram men som också är en realitet i industristäder som genomgår stora omvandlingar. Ett Manchester, ett Liverpool, ett Malmö eller ett Norrköping.

Barnfattigdom och social utsatthet
Jag kommer att tänka på det här i skenet av veckans debatt och diskussion om barnfattigdom.

SVT:s Uppdrag granskning menade – som jag uppfattade det –  att olika organisationers budskap om att många barn lever som fattiga är överdrivna och att budskapet förfelar sitt syfte.

Oaktat Uppdrag gransknings agenda och syfte så tror jag att de missar målet. Eller låt mig formulera mig så här – om vi med barnfattigdom menar att barn är hungriga och inte har skor på fötterna så har de rätt men om vi med barnfattigdom menar att man lever ett socialt och ekonomiskt utsatt liv som påverkar en ung människas framtid så framstår Uppdrag gransknings reportage som märkligt.

Bakom siffror om arbetslöshet och försörjningsstöd är det levande människor. Många av dem har barn och det är deras liv, deras känsla av att inte duga, deras framtidshopp som är viktigt.

Jag har mött hundratals, ja kanske tusentals barn och ungdomar i mitt arbete på fritidsgårdar, skolor och socialkontor. Det är inte mat och skor de saknat – om det nu är det som är barnfattigdom enligt Uppdrag granskning – utan det är möjligheter och framtidstro de saknat. Eller för att vara mer drastisk – känslan av människovärde.

Ibland var det deras föräldrars skrala ekonomi som begränsade deras möjligheter. Ibland var det samhällets brist på stöd eller skolans och socialtjänstens otillräcklighet att fånga upp de här killarna och tjejerna. Ibland var det bristande omsorg och förmåga hos föräldrarna att ge kärlek och stöd.

I den meningen så var de här barnen och ungdomarna jag mött genom åren fattiga, svikna och tidigt socialt vingklippta. Många – men långt ifrån alla – har burit det sociala arvet vidare.

Mönster går att bryta
Det finns också goda berättelser långt från Uppdrag gransknings tendentiösa budskap och ambition att ställa olika barnrättsorganisationer vid skampålen.

Den amerikanska sociologen och forskaren Emmy Werner – som jag gärna citerar och hänvisar till – har i en longtudiell studie av just socialt utsatta barn och ungdomar visat att det går att bryta sociala mönster och livsvillkor.

Emmy Werners bok ”Att växa mot alla odds”

Hon följde en grupp utsatta barn över tid och såg att 2/3 av dem själva som vuxna levde ett tufft och svårt liv. Samtidigt noterade hon att 1/3 av gruppen lyckades bryta det sociala arvet och levde ett fullvärdigt och rikt liv som vuxna.

Och hon noterade också framgångsfaktorerna – den 1/3 som det gick bra för hade alla fullföljt skolan. De hade lärt sig läsa, räkna och skriva.

De hade också i högre grad än den andra gruppen hittat en talang eller färdighet som de fick förädla. Må vara att spela fotboll, att rida, att sjunga eller att teckna.

De barn som det gick bra för kunde som vuxna berätta om att det fanns någon i deras närhet – en lärare, en fritidsledare, en tränare, en farfar eller en mormor – som fungerade som en ”social vägledare” eller ”gatekeeper” som Emmy Werner kallar det.

Vår roll har aldrig varit viktigare
Så om vi bara vill lyssna så finns det så mycket gott vi kan bidra med i våra roller som vuxna och som medarbetare i kommunen.

Våra lärare, fritidsledare, socialsekreterare och kulturarbetare har aldrig någonsin haft en sådan viktig roll att spela för att motverka barn och ungdomars utsatthet.

Det måste i sin tur kombineras med strukturella politiska beslut som värnar och stärker barns rätt i samhället. Mycket gott är gjort genom decenniers medvetet arbete samtidigt som mycket återstår innan vi känner att varenda unge är med.

Just därför är Majblomman, BRIS, Rädda Barnen och andra föreningars arbete så viktigt. Naturligtvis ska vi kräva att deras arbete och budskap präglas av saklighet och fakta men att som Uppdrags granskning gör – utmålar dessa föreningar som ett problem – är ett utslag av bristande förmåga att analysera sakernas tillstånd.

Tretusenniohundrafyrtioåtta…

Ha en bra vecka! 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: