Skrivet av: Pär Eriksson | januari 13, 2013

Om två betydelsefulla och saknade personer och vikten av en obändig tro på förändring

Två personer som betytt mycket för mig är Anders Carlberg och Ove Rosengren.

Anders var kraften bakom Fryshuset i Stockholm och Ove var en av eldsjälarna bakom Hasselakollektivets bildande och sedemera ordförande i Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle. Ove har jag också haft förmånen att ha som handledare i det sociala arbetet.

Det kändes tufft när jag runt jul nåddes av budskapet att båda avlidit. Det var som att jag förlorade en del av mig själv.

Tilliten till människor
Jag funderar mycket på vad det var dessa två personer bar på och vad det var som gjorde att jag påverkades så starkt av deras budskap och deras sätt.

Det kan naturligtvis finnas psykologiska projiceringar där en ung radikal socialarbetare på 1970-talet påkläder färdigheter och talanger som inte alltid stämmer med verkligheten på några som är 10-15 år äldre. Men det var nog också så att de bar på något som fångade mig på djupet.

Såväl Anders Carlberg som Ove Rosengren hade en enorm tillit till människors egna förmågor. Även om båda var duktiga föreläsare så predikade de aldrig. Även om de skrev böcker och artiklar så skrev de oss aldrig på näsan.

Det är ingen tillfällighet att båda kom att ägna hela sina liv till unga människor som i någon mening var socialt vingklippta. Det var på institutionerna, i fängelserna och i förorterna och på bruksorterna Anders och Ove hade sina hjärtan.

Och på ett märkligt sätt spred de en känsla och ett budskap till oss andra att människor kan förändra sig.

Det var heller ingen tillfällighet att Ove arbetade sina sista arbetsår inom fängelsevärlden eller att Anders ihärdigt fortsatte att ta itu med frågor och fenomen som det offentliga samhället och dess organisationer ibland skyggade för. Må vara fotbollshuliganer, högerextrema, gängavhoppare eller sk hedersrelaterat våld.

Det är ingen tillfällighet att båda brann för skolan, bildningen och utbildningen som ett led i förändringens möjligheter.

Buskapet var tydligt – bakom varje beteende finns en människa. En knuten näve mot knark, brottslighet, våld och kriminalitet men alltid en öppen hand mot människan.

En obändig tro på förändring
Jag har alltid imponerats över de människor som bär på den här tilltron till förändringens möjligheter. Det är som att de bär på en inre kraft och övertygelse – en slags obändig tro på förändring.

Det må vara en Moder Teresa, en Nelson Mandela eller en Aung San Suu Kyi. Eller mer nära – en Ove Rosengren eller en Anders Carlberg.

Men jag har också mött de här personerna i våra verksamheter. Den där läraren som ser talangen hos den enskilde eleven och brinner för kunskap. Eller den där medarbetaren inom vård- och omsorgen som ser de funktionshindrades utvecklingsmöjligheter.

I grunden handlar det om våra barn och ungdomar – bilden har inget med texten i övrigt att göra

Eller den där kulturarbetaren som förmår få unga att dansa eller att spela teater eller den där socialsekreteraren som på fullt allvar tror att det går att få en ung kille att sluta knarka.

De där finns mitt i ibland oss och de betyder så oerhört mycket för våra verksamheter. Och tro mig att jag mött dom.

För i grunden är det inte bara deras ansikten som fladdrar förbi när jag skriver om det här utan det är ditt och mitt ansikte jag ser.

Var och en av oss bär på den här obändiga tron på förändring inom oss. Det är det som är att vara människa.

Ibland har vi inte upptäckt den kraften eller tillåter oss att släppa fram den. Vi gömmer oss kanske bakom ord om att ”det går inte” eller ”det är ingen idé” eller att det är någon ”annans ansvar”. Våra rädslor och ibland vår uppfostran håller oss tillbaka om hur vi förväntas vara.

Kanske vi ibland också saknar någon form av vägledare, någon att se upp till eller någon att ta efter.

Ett nytt medarbetarskap
Om vi ska utveckla Eskilstuna och våra kommunala verksamheter så behöver vi människor som är hängivna och tror på förändringens möjligheter. Vi behöver chefer och medarbetare som vågar utmana och som kanske inte alltid är så bekväma.

En ny ung generation medarbetatare är på väg in i arbetslivet

Och pratar jag inte att om att bli nya Carlberg eller Rosengren utan om att bli sig själv. Människor som står för något, som är hängivna ett uppdrag.

Genom åren har jag mött för många eldsjälar som gått i väggen. Jag har mött prinsar och prinsessor som drivits av egna fördelar och känner sig trampade på tårna så fort något går emot dem.

Det är autentiska och mogna människor vi behöver i det moderna och krävande arbetslivet på 2010-talet. Och i grunden är det det vi är allihopa. Men kanske vi skulle behöva hjälpa och stötta varandra att bli lite mer modiga, lite mindre hariga.

Två viktiga personer har gått bort och lämnat den socialpolitiska och samhälleliga arenan. Deras avtryck, deras budskap om att tro på förändring, tron på människans förmåga lever dock starkare än någonsin.

Det är än viktigare i en värld som blir allt mer turbulent och svårtolkad.

Tack Anders och Ove för att jag fick ta del av er tankevärld och er samhällssyn. Jag saknar er väldigt mycket.

Ha en bra vecka!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: