Skrivet av: Pär Eriksson | december 2, 2012

Om omsorg, mötets själ och vikten av medmänsklighet

Under några år hade jag ynnesten att arbeta som chef för vård och omsorgsverksamheter. Jag skriver medvetet ynnesten därför att jag fick möjlighet att lära mig mycket av våra medarbetare om synen på omsorgsarbetet.

I den meningen så är arbetet med äldre och funktionshindrade en enorm källa att ösa ur för att närma sig det allra innersta av att vara människa.

I åldrandet ligger känslan av att vara färdig med sig själv. Ens personlighet är manifesterad, man har varit med om livets cykler, med- och motgångar, tårar och skratt. Jag tror att de flesta äldre känner igen sig i det. Det skapar någon slags form av inre trygghet.

Men i åldrandet finns också döendet påtagligt levande. Något som vi många gånger har svårt att både prata om och närma oss. Och samtidigt är det så befriande. Jag tänker på mina egna samtal med min 91-åriga mamma. Läsaren kanske tycker att det låter märkligt – men vi ägnar en hel del tid när vi ses till att prata om just döden.

Ibland gör det ont eftersom jag i min mammas ögon också ser den unga flickan och den unga mamman som tagit hand om mig. Men oftast är det faktiskt samtal som skapar lättnad och befrielse. Döden som en del av livet. Något som inte gör ont.

Omsorgen möter det svåra
Det är precis det här som våra medarbetare inom äldreomsorgen i någon mening möter varje dag. Och det är det jag menar med ynnesten att få verka inom äldreomsorgen. Att få möta livet i dess allra bräckligaste ögonblick då åldrandet försätter oss i skröplighet och ibland oförmåga att ta hand om oss själva.

Det är då vår innersta förmåga till empati och medmänsklighet sätts på prov. Är det ett personummer, en anonym patient vi möter eller är det en individ?

Den här förmågan är kanske den allra viktigaste kompetensen i en verksamhet som också kräver allt mer av medarbetaren. Och snacka om att vi blivit allt mer professionella. Vi har aldrig haft så välutbildade medarbetare som nu – och då kan jag överblicka mer än tre decennier. Vi har aldrig haft så mycket kunskap om olika sjukdomstillstånd som nu. Forskningen har aldrig kunnat svara på så många frågor som nu.

Vi har aldrig haft så mycket kompetens om hur vi ska använda olika arbetsmetoder och modeller. Vi har aldrig  haft så bra uppföljningsmodeller och IT-baserade journalsystem som nu och vi har aldrig varit så många.

Och ändå så är det kvalitetet i den enskilda mötet mellan den äldre och medarbetaren som är så avgörande.

Vikten av att se människan
Jag såg det också inom våra verksamheter för funktionshindrade. Under några år hade jag förmånen att vara chef för det vi kallar Daglig verksamhet och jag mötte hjärnskadade och unga människor med allvarliga multifunktionella hinder.

Personer som utifrån sett levde ett starkt begränsat liv och möjlighet att röra och förflytta sig. Jag mötte föräldrar och anhöriga som många gånger genomgick livslånga sorgeprocesser.

Och så mitt i den här svåra bilden – fantastiska medarbetare som visade sådan medmänsklighet. Det såg inte en patient. De såg Maria och Jakob.

Det är precis där vi har vår utmaning. Vi ska bygga en välfungerande kommunal organisation. Det ska vara ordning på ekonomin – inte tu talt om annat. Det ska var bra uppföljningar, ordning och reda. Men om det inte kombineras med en organisation med stor värme, stor emapati och stor medmänsklighet så blir det tomt.

Kvaliteten i slutändan avgörs i mötet. Så svårt och så enkelt är det. Oaktat politiska beslut, prioriteringar, chefs- och ledarskapets kvalitet eller mina medarbetares tillkortakommanden så avgörs värdet för våra brukare i din och min förmåga att agera med totalt fokus i varje enskilt möte.

På äldreboendet, i skolan, på fritsdgården och socialkontoret, i Stadshuset och på biblioteket, inom räddningstjänsten eller miljökontoret, på Kommunfastigheter och stadsbyggnadskontoret.

Det finns inget annat än mötet. Ju snabbare vi förstår det – och min erfarenhet är att våra medarbetare och chefer som reflekterar över sitt arbete förstår det –  ju snabbare förmår vi ställa om och utveckla den här kommunala organisationen  till den moderna kunskaps- och tjänsteorganisation den behöver bli.

Det är precis det som våra medarbetare inom äldre och funktionshindrade kan lära oss. Kanske för att de är de som står allra närmast det svåraste av allt – att möta människan när hon är som mest bräcklig och utsatt.

Ingen av bilderna har något med texten i sig att göra.

Ha en bra vecka!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: