Skrivet av: Pär Eriksson | oktober 28, 2012

Om tårar, en moralisk fråga och vikten av upprättelse

Jag vet inte om ni haft tillfälle att se Jonas Gardells TV-serie ”Torka aldrig tårar utan handskar”.

Jag blev starkt berörd. Det är en berättelse om vad som hände på 1980-talet då aids- och hiv-epidemin blev en del av Sverige. Från de första signalerna om något som angick de afrikanska länderna och möjligen USA till att det blev en del av vår egen verklighet. Jag arbetade vid den tiden med narkotikamissbrukande ungdomar och minns hur det satte prägel på vårt arbete och vårt synsätt.

Jonas Gardell ställer en skarp fråga om hur samhället, föräldrar, anhöriga, vänner, socialtjänst och sjukvård mötte de aidssmittade. I grunden ställer Gardell en viktig moralisk fråga – vilket ansvar hade vi som medmänniskor.

Att se historien med nya ögon
För något år sedan så aktualiserades frågan om vanvård av barn och ungdomar under 1900-talet ända fram till modern tid. Vi tog del av berättelser om hur barn särskiljdes från sina föräldrar av olika anledningar och placerades i dåtidens fosterhem och insitutioner. En del av detta var bra och det finns många vittnesmål om barn som fick möjlighet till ett nytt liv fritt från missbruk och föräldrar som inte tog sitt ansvar.

Bild från SVT-dokumentären ”Stulen barndom”

Men vi har också fått del av nakna berättelser om fosterhem och institutioner som vanvårdade, misshandlade och förgrep sig på de placerade barnen.

För några veckor sedan blossade debatten kring seriefiguren Tintin och vilken syn som böckerna bar på t ex Afrika och den svarta befolkningen.

Det här är tre exempel – som i sig inte har något med varandra att göra – på hur ett samhälle, dess värderingar, etik och moral förändras. Det är sunt och jag blir glad att bo i ett land där man både vill och törs vända på stenar för att granska sin historia. Det vittnar om medmänsklighet och en känsla och vilja av att göra rätt. Även om tiden gått.

Så agerar ett samhälle som gör anspråk på att vägledas av humanistiska grundvärderingar. I de bästa av världar så får de vanvårdade barnen som nu är vuxna någon form av upprättelse. I de bästa av världar så innebär Jonas Gardells berättelse att vi tittar tillbaka på 1980-talet med en självkritisk hållning och lär oss för framtiden. I de bästa av världar kan vi fortsätta att läsa Tintin men vi gör det med andra ögon.

Så långt så gott och jag tror att det är många som delar min grundsyn.

Vad är det vi inte ser nu?
Nej, det svåra och utmanande är att våga granska nutiden men ur ett framtidsperspektiv. Det vill säga att flytta fram oss 30-40 år på tidslinjen och blicka tillbaka mot det 2010-tal vi lever nu och fråga oss – vad är det vi gör nu som vi kommer att tänka annorlunda om då? För kanske vi där har svaret om de misstag vi idag begår utan att riktigt tänka på det.

Att våga närma sig frågan – vilka är dagens aids-smittade, vilka är de vanvårdade barnen, vem är det som är dagens fördomsfulla Tintin?

Har det här med oss att göra, invänder den kritiske läsaren.  Ja, jag tror det. Vi har ett ansvar som samhällsmedborgare och också  i våra roller som lärare, fritidsledare, socialsekreterare, politiker och beslutsfattare. I våra roller som föreningsledare och föräldrar har vi ett ansvar att prata och diskutera värderingar, moral och etik. I skolan, på fritidsgården , i omklädningsrummet och vid köksbordet.

Det är särkilt viktigt just nu då vi lever i en turbulent värld där utvecklingen går oerhört fort och då det finns tendenser till att mänskliga värden sätts på spel och ersätts av hat, misstänkliggörande och i sämsta fall av våld. Grupptillhörighet och ”vi-och-dom” ersätter samarbete och förmåga att se den andres goda intention.

Så tufft och utmanande är den samtid vi lever i. Handskas vi rätt med den och tar med oss de historiska lärdomarna så finns det en sådan potential till utveckling. Men först måste vi svara på Gardells fråga – vilket ansvar hade du och jag? Och vilket ansvar har vi för den samtid vi lever i nu?

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Hej Pär,
    Jag följer din samtidshistoria med intresse och jag förutsätter att Du ”skriver en bok” så småningom.
    Visst har vi utmaningar; 2035 är vi ca dubbelt så många 85-åringar.
    Kämpa på!
    ///Hans-Erik


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: