Skrivet av: Pär Eriksson | oktober 14, 2012

Om en modig 14-åring och vikten av att se världen med nya ögon

Jag vet inte om ni minns den historiska berättelsen om slaven Spartacus. Den utspelar sig på 70-talet f Kr och kallas det tredje slavupproret mot romarna.

Burt Lancaster i en av de klassiska filmatiseringarna

Slavarnas kamp leddes av gladiatorn Spartacus och vid ett tillfälle så står romarna öga mot öga med en stor grupp slavar. I sin jakt på upprorsledaren så kräver de att Spartacus träder fram.

– Det är jag säger den riktige Spartacus. Efter några sekunder träder en ny man fram med orden – nej, det är jag. Sedan ytterligare en och ytterligare en tills alla tagit ett steg fram och markerat det är vi som är Spartacus.

En modig 14-åring
Jag tänker på den här händelsen när jag följer den fantastiska historien om den 14-åriga pakistanska flickan Malala Yousafzai.

Hon och två skolkamrater sköts av talibaner när de var på väg hem från skolan. Budskapet var tydligt – flickor ska inte gå i skolan och särskilt inte en ung tjej som också vågat sig på att blogga om sina erfarenheter om hur det är att leva i talibanland.

Nu ligger Malala på sjukhus och det är allt jämt osäkert om hur det kommer att gå för henne. Då kliver det fram en ny ung 14-årig tjej i TV-rutan och inför miljontals tittare över hela världen säger hon med rak och klar blick;

– Ni kan skjuta en av oss. Det kommer att kliva fram nya Malala och berätta om samma upplevelser. Underförstått – då får ni skjuta oss också.

De unga sätter agendan
Jag ryser när jag ser den unga tjejen och tänker som förälder på om hon vet vad hon utsätter sig för.

Samtidigt skickar hon en signal rakt ut i världen – var inte rädda. Det goda är starkare. Var modiga.

Och det kanske är så just nu i världen att det är de unga som sätter en ny agenda. Det är ingen tillfällighet att det är de unga i Libyen, Syrien eller Egypten som kräver demokrati och öppenhet. De har vuxit upp med förtryck och förföljelse och kanske också mött en föräldrageneration som i någon mening tvingats att finna sig i sakernas tillstånd.

Att se världen med nya ögon
Har det här med oss att göra i vardagen? Ja, jag tror det. Vi i västvärlden behöver fånga de stora globala rörelserna just nu. Det är lätt att vi blir fångade av medias svarta krisrubriker och TV-bildernas uppgivenhet.

Men det finns också en annan berättelse om en värld som aldrig någonsin varit så hoppfull. Och kanske det är så att det måste vara några 14-åringar som berättar den.

Berättelsen om hopp, om längtan efter tjejernas frigörelse från från förtryck och föråldrade patriarkala maktsystem.

Men Malala och hennes kompisars ”Spartacusuppror” är också berättelsen om mod.

Ibland kan jag känna att vi i den här del av världen blir lite småskurna. Vi blir lätt kränkta och vi ikläder oss offerrollen, oavsett om det handlar om upplevda orättvisor i samhället eller på jobbet. Någon annan skall ställa till rätta när ansvaret egentligen åligger var och en av oss.

Vi kanske blir återhållsamma med berättigad kritik därför att vi är rädda för att själv få kritik eller tror oss då bli motarbetade. Civilkuraget får ge vika.

 

Tänk om Malala redan bor i Eskilstuna
Men det finns kanske en än viktigare lärdom. Tänk om det är så att Malala redan bor i Eskilstuna. Det är hon som bor på flyktingförläggningen i Odlaren, det kanske är henne vi möter på gatan och vi kastar en blick och tycker att hon inte är klädd som oss.

Tänk om det är hon som någon spottar på eller kastar ett glåpord efter – åk hem!  Tänk om det är hon som inte ges samma möjligheter att klara skolan eller att läsa vidare på högskolan.

Tänk om det är hon som inte får det där jobbet i Eskilstuna på grund av att vi har svårt att uttala hennes efternamn eller bär på fördomar.

Eller finns det en annan väg. En insikt och förståelse att hon behövs hos oss. Hennes kunskaper och hennes mod är inget annat än Eskilstunas tusenåriga själ och vision.

Och visst är det märkligt att några flickor är redo att gå i döden för att få gå i skolan. Jag skriver det  motvilligt – här måste vi motivera våra unga att skolan är viktig. Livet är bra märkligt.

Under tiden jag skriver den här texten läser jag att läkarna opererat ut de kulor som var nära att döda Malala. Jag hoppas att hon snart är tillbaka i sin skola.

Om inte annat så har några flickor redan skickat ut budskapet till mördarna och terroristerna – det är vi som är Malala…

Stöd Världens Barn pg 90 1950 – 6

Ha en bra arbetsvecka!

Annonser

Responses

  1. Jag tänder ett ljus för upplysning och bildning med vishet som mål.
    Se Dig själv i Din fiende och räck fram en hand för tålamod, förlåtelse och försoning.
    Sveriges samlade biståndsinsatser måste bestå och gärna utvecklas – på alla nivåer inte minst på kommunal nivå, här i Eskilstuna. Är Du och Eskilstuna kommun redo? Är beredskapen tillräckligt hög? Vem vågar prioritera?
    (Var fanns SD:s sympatisörer tidigare? Är återerövring till S på gång?)
    /Hans-Erik Fredbäck


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: