Skrivet av: Pär Eriksson | september 30, 2012

Om några barns drömmar, människovärde och vikten av att andas det nya landet

Det var några år sedan. Jag besökte en av de kommunala verksamheterna som arbetade med nyanlända barn och ungdomar. Om jag minns rätt så var det en blandning av barn från Irak, Burma, Afghanistan och Östeuropa.

Eleverna på bilden har inget med texten av göra

Det som slog mig var att deras ögon lyste av förhoppning och framtidstro trots att de kom från svåra umbäranden. På en blandning av stapplande svenska och engelska berättade de om sina drömmar. Och nästan alla berättelser handlade om att bli läkare, pilot, jurist, ingenjör, snickare eller professionell fotbolls- eller tennisspelare.

Idag är de någonstans mellan 20-25 år och jag undrar hur de har det. Blev de några läkare och jurister? Har de flyttat hem till sina hemländer? Hur mår dom?

Folkomflyttningarnas tidsera
Jag tänker på de här mötena och samtalen när vi nu så här i början av 2010-talet lever i en allt mer polariserad och svårtolkad värld. En värld som i de framtida historieböckerna kanske kommer att beskrivas som de stora folkomflyttningarnas tid och den period då världen i slutändan tog steget mot demokrati och värdighet. Om än under stora konvulsioner.

Jag tror att det är bra om vi förmår se de händelserna som sker i världen just nu i ett litet större perspektiv än vad som sker i varje kvarter, kommun eller land. 

Vill vi se in i de här människornas ögon?

För i vår oförmåga och ibland ovilja att se de större rörelserna följer frustration, motsättningar och i värsta fall – hat och oförsonlighet.

Det är djupt förståeligt och till och med mänskligt. Människor med andra vanor, andra sätt att förhålla sig, andra sätt att klä sig, andra gudar att tillbedja kliver in i våra liv, i våra kvarter.

Den här rörelsen sker i hela världen just nu. Mest i de redan fattiga länderna men naturligtvis också i Europa och Usa.

Som ett resultat av krig, terror, sociala orättvisor, våldtäkter, sexhandel, diktatur, förföljelse och korruption drivs människor mot längtan till något annat. Det är i grunden en sund reaktion hos varje förälder – längtan att det ska gå bra för ens barn, längtan till något bättre.

Vikten av ett personligt ställningstagande
Min erfarenhet är att vi alla måste bestämma oss för hur vi ska förhålla oss som enskilda människor till den här nya världen. Att önska bort den, att blunda eller förneka den är sällan särskilt fruktbart eller fokuserat på förändring.

Det betyder inte att man inte ska lyssna på kritiska och skeptiska röster. Bland sorlet går det också att urskilja värdefulla synpunkter som allt för ofta tyvärr dränks i hårda ord och främlingsfientliga utspel.

Jag menar att vi på djupet måste försöka förstå hur världen ser ut och förhålla oss till det. För mig innebär det ett humant och generöst flyktingmottagande. En förståelse om vad människor går igenom. En förståelse att vi ser olika ut, har olika hudfärg, etnicitet och rotsystem men är just m-ä-n-n-i-s-k-o-r. Eller för att vara mer tydlig – vi pratar människovärde.

Förmågan att tala och andas det nya landet
Men ett framgångsrikt flyktingmottagande innehåller också krav på de som kommer till det nya landet. Min erfarenhet är att språket, förmågan att kommunicera är helt avgörande. I den meningen har varje person ett ansvar att lära sig svenska.

Samtidigt som man behåller sin identitet, sin kultur och historia så behöver alla nyanlända – vart den än sker i världen – förhålla sig till det nya landet och dess rytmik. Det går inte att bli ställd utanför eller att ens bli insläppt eller att ställa sig själv utanför ett lands sätt att andas och leva.

Det innebär inte att vi inte ser problemen och svårigheterna. En tydlig utveckling i Sverige just nu är att ett fåtal kommuner – där ibland Eskilstuna – får ta ett förhållandevis stort ansvar för flyktingmottagandet. Vi måste orka prata om det.

Kommuner som redan har en utmaning vad gäller bostäder, skola och arbete utsätts för påfrestningar som inte gynnar någon. Resultaten blir trångboddhet, arbetslöshet och desperation. Det är vare sig rättvist eller humant mot de människor som bor här nu eller som avser att flytta hit. 

Inga tennisproffs…
Nå, hur gick det för de där barnen som jag mötte för ett antal år sedan. Jag kunde inte hålla mig utan slog en signal till en av de arbetskamrater jag då arbetade med.

Om jag minns rätt, svarade hon – så tror jag att några går på högskolan idag, några har flyttat till andra länder eller andra städer, någon kör taxi och några kom aldrig in i samhället.

Å så vitt jag vet jag så blev ingen fotbolls- eller tennisproffs, skrattade hon när jag påminde henne om vårt samtal med eleverna.

Och kanske det är så här livet ser ut. En del drömmar förverkligas. Några går i kras. Men kanske det viktigaste budskapet de där barnen lärde mig var att alla bär på något. Ingen vill leva utanför, ingen vill bli arbetslös, ingen vill leva på andra. Alla bär på något.

Och kanske det är den insikten som måste få växa i oss allihop – förståelsen att vi är människor och att det är mer som förenar än skiljer.

Om vi förmår leva den insikten, det budskapet så kommer vi också att börja se och betakta varandra med delvis andra ögon.

Ha en bra vecka! 

Annonser

Responses

  1. Hej Pär!
    Den här krönikan gick ”rätt in” i min själ och gav ytterligare näring till mitt engagemang i sak!
    Jag kan/bör inte utveckla ämnet närmare här, men jag återkommer – lita på det!
    Tyvärr går det inte att förbise lokalpolitiska aspekter, men vad vore ett samhälle utan fri opinion?
    I Din egenskap som chef över kommunens tjänstemän, inklusive de högsta och speciellt kommunens utvecklingsdirektör/tillika högste kommunansvarig flyktingmottagare, kan Du tvingas att ”hålla i hatten” under kommande veckors asyl- och invandringsdebatt i Eskilstuna. Med den här krönikan vet vi var Du står! Stå på Dig även i politikens ”korsdrag”!
    Om Eskilstunas riksdagsledamöter läser detta, så uppmuntras de till motioner som föreslår att Sveriges gigantiska (relativt) biståndsbudget även avdelar speciella medel till invandrarvänliga städer som Eskilstuna, Södertälje, Malmö och många fler. Detta stöd skulle ”kyla” ner Sverigedemokraternas naiva förslag till svenskt närstöd på de nativa ”flyktingplatserna” med syfte att ”förhindra” ankomst till Sverige.
    Sverige har mycket stora samlade resurser för humanitärt bistånd! I ett längre perspektiv kommer vi dessutom att ”krasst” få god utdelning på denna ”investering”!
    Med Good-Will hälsning

    Hans-Erik

    • Tack för dina rader och återkoppling. Det här är en fråga som väcker mycket känslor och tyckande. Min tanke med den här krönikan var att lägga någon slags grund.

      Jag tycker att det finns en bred politisk uppslutning kring det här sättet att tänka – dvs att stå upp för en human och genrös flyktingpolitik från Sveriges sida.

      Detta samtidigt som vi måste orka problematisera och särskilt när vi representerar Eskilstuna. Dvs det ”ojämna” trycket som är på Sveriges kommuner är vare sig humant ,rättvist eller rationellt.

      Samtidigt tror jag att det är viktigt – vilket du också antyder – att vi står upp i den här frågan när media lanserar svart-vita krisbilder med stor text att Migrationsverket öppnar boendet på nytt i Odlaren. En uppenbar fara är att det spär på motsättningarna i en redan infekterad fråga.

      Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: