Skrivet av: Pär Eriksson | september 16, 2012

Om ungas liv, missmod och vikten av att vattna det som växer

Varje generation medborgare, föräldrar, politiker, företagsledare, lärare eller socialarbetare måste erövra sin bild, sitt perspektiv av samhället och världen.

Det är bara i praktiken i det egna ögat, i den egna inre iakttagelsen och reflektionen som synen på samhället växer fram. Det är nästan en lagbunden process.

Samtidigt måste också varje ny generation vara lyhörda och ha en nyfiiken attityd om hur historien och skeenden utvecklats över tid.

Bilden av hundratals samtal
Jag tänker på det här när jag summerar hundratals samtal om hur vi värderar läget bland våra barn och unga. Bilden som tornar fram är ett samhälle med fler fattiga, mer droger och kriminalitet, allt går ner i åldrarna, fler vuxna som behandlar sina barn illa – kort sagt det mesta har blivit sämre.

Lägg då till medias sensationsjournalistik med kraftfulla löpsedlar som basunerar ut enskilda, ofta lösryckta, händelser som förstärks av arga insändare som bevis på samhällsutvecklingens tillkortakommanden. 

Men är det verkligen så att allt blivt sämre för våra barn och ungdomar, har knarkandet ökat, är det fler som blir misshandlade av sina föräldrar, går allt ner i åldrarna?

Fem decenniers perspektiv
Tillåt mig med ålderns rätt att tveka. Jag har ynnesten att nu kunna överblicka fem decenniers arbetsliv och socialt arbete. Från ett sent 1970-tal och 1980-tal i Örebro, via ett 1990- och 2000-tal i Västerås och nu ett 2010-tal i Eskilstuna.

Jag dristar mig att mena att vi aldrig någonsin haft så frigjorda och frispråkiga ungdomar som nu. Ungdomar som vågar säga vad dom tycker, barn som blir lyssnade på och har en helt annan roll i den moderna familjen än vad t ex min generation växte upp med.

Jag tror aldrig någonsin vi haft en sådan demokratiskt sinnad generation av unga som nu. En generation som reagerar på orättvisor oaktat om det handlar om utvisningen av en skolkamrat eller krig ute i världen.

Jag dristar mig också att skriva att vi aldrig någonsin haft en sådan bra relation mellan vuxna och barn som nu. Vi kan också ta del av olika undersökningar som bekräftar den bilden – dvs att en mycket stor andel av våra barn och ungdomar har goda relationer med sina föräldrar och har stort förtroende för vuxna.

Och låt mig vara tydlig – knarkandet har inte ökat och även om varje ny generation socialarbetare och fritidsledare upptäcker att det finns 13-åringar som sniffar så är det inte liktydigt med att det är ett nytt fenomen. Tro mig!

Se det goda för att orka förändra
Vart vill han komma, undrar den kritiske läsaren.  Mitt syfte är inte att påskina att vi lever i de bästa av världar. Inte alls. Till det är jag för erfaren eftersom jag arbetat nära med det allra svåraste – ung bråd död som en följd av droger, misshandlade barn, sexuella övergrepp och allvarlig kriminalitet.

Nej mitt budskap är inte att allt är bra. Tvärtom. Men min erfarenhet är att läget är nog allvarligt som det är. Vi behöver inte måla upp bilder för att stärka oss i själen. Vi behöver inga löpsedlar i neonskrift som sprider budskapet att allt är hopplöst och att det alltid finns någon ansvarig.

Mitt sätt att tänka bygger på idén att om vi förmår se de här framgångarna – det blir inte lätt och vi kommer inte att ha så många understödjare – så förmår vi också att på ett bättre sätt ta itu med de utmaningar vi står inför.

Min erfarenhet är att det finns få tillskyndare till den här synen på utveckling. En del handlar om okunskap, en del handlar om att man tror att varje tidsepok är unik och det som sker det sker just nu.

Men en del handlar också om krassa intressen. Starka intressegrupper, må vara ädla och idella men också krasst ekonomiska vill måla upp bilder som förstärker bilden av ett samhälle i kris.

Och inte ens politikens logik går fri. Min erfarenhet är att politiska motsättningar och spänningar i mycket kretsar kring hur barn och ungdomar har det. Som ett slags yttersta bevis på samhällets och politikens styrka eller tillkortakommanden.

Vattna det som växer
Har det här med oss att göra i vardagen? Ja, jag menar det. Vi behöver förstå utvecklingen över tid. Vi behöver räta på ryggarna och bli lite stoltare över det goda arbete som görs.

Socialsekreterare, behandlare, kuratorer, lärare, skolpersonal, fritidsledare och fritidsledare måste bli sedda och få den bekräftelse och beröm de är värda. Vi har aldrig någonsin i historien haft så välutbildade medarbetare som nu. Nya metoder och arbetssätt växer ständigt fram.

Våra unga föräldrar måste får höra att de duger. De måste få känna igen sig i den beskrivningen som är deras – att den överväldigande majoriteten av föräldrarna älskar sina barn över allt annat.

Men – och kanske viktigast – våra barn och ungdomar måte få höra från oss vuxna, från oss som arbetar med barn, från samhället att de just nu är de bästa barn och ungdomar vi någonsin haft. Att vi tycker om dem, att vi bryr oss.

Det synsättet, det sättet att förhålla sig tar inte bort en millimeter att vi samtidigt reagerar och pratar öppet om barnfattigdom, incest, misshandel, droger och djupa, djupa orättvisor.

Men tro mig – det var inte bättre förr. Det har inte blivit sämre. Det går inte lägre ner i åldrarna.

Däremot är jag orolig för att det missmod som ibland präglar oss – och som förstärks av media och i prat i fikarummen – sätter sig så djupt i våra hjärtan att de förmörkar våra möjligheter till förändring.

Vi vuxna har aldrig någonsin i världshistorien haft ett viktigare uppdrag än idag – att agera som mogna vuxna!

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Pär!
    Mottag
    en ”stor kram” för Din positiva verklighetsbeskrivning av dagens
    samhällsklimat och dess villkor. Du beskriver detta i första hand ur
    barnens och ungdomarnas perspektiv, vilket må vara av högsta prioritet.
    Vi behöver tro på det vi gör och få mod att göra det vi tror på. Vi kan
    lista många ATT som de flesta skriver under på, men när det kommer till
    HUR vi ska åstadkomma lösningar på behoven skiljer sig ofta våra medel
    och metoder. Då är vi nere på kostnader och nyttobedömningar i ett
    socialt perspektiv, då är vi i den ofta bistra verkligheten, där vi
    måste avgränsa och begränsa insatserna. På detta ”politiska slagfält”
    måste vi trots allt mötas med respekt för vår ”fiendens” förhoppnigsvis
    goda avsikter. Vi måste se vår ”fiende” som vår broder och tillse att
    föra de goda demokratiska samtal som bär samhället vidare med stor
    hänsyn till och respekt för de socialt mindre bemedlade medmänniskornas
    villkor. I det sammanhanget måste vi även respektera de av oss som
    förmår att ”merprestera” . Schablonen ”det måste löna sig att studera
    och arbeta” i förening med andra

  2. /fortsättning/

    Scablonen ”det måste löna sig att studera och arbeta” i förening med andra arbets- och livsvillkor som tyvärr begränsar vissa medmänniskor måste tillämpas i solidaritetens tecken. Vi är som vi är och kampen för ”överlevnad” gestaltar sig olika för varje individ. Graden av solidaritet och rättvist hänsynstagande till såväl starka som svaga är politikens huvudbry. Den stora värdefrågan handlar då om begreppet RÄTTVISA. I det enkla fallet ”rättvis lön”. Det senare är lätt att ”räkna på” och upptar mångas huvudbry. Men vad är rättvis vård och omsorg? Vad är rättvis hänsyn till funktionshindrades begränsningar och tillhörande ”utestängning” från stora delar av det fria samhällets utbud. Funktionshinder eller ”funktionsnedsättning” omfattar både ”begåvnings”- och rörelsehinder samt inte minst personliga problem och tillkortakommanden för äldre och yngre medmänniskors vård- och omsorgsberoende. I vilket grad och omfattning bör vi prioritera ”arbetslinjen” framför andra ”linjer” (livslinjer). Konkret litet exempel: När får vi ”kiss-och bajssensorer i blöjorna? Och när/hur får en äldre demensdrabbad medmänniska en anständig omvårdnad? Vad får allt detta kosta? Hur ska vi prioritera? Vika ”rättviseregler” ska vi följa? Vad anser politikerna – våra förlängda armar? Den politiska arenan i Eskilstuna tycks behöva ”fler domare”. Samverkan och samarbete kräver respekt inför kvalificerade opinonsbildningar. Idag fattas tyvärr alltför ofta ”medelmåttiga” majoritetsbeslut, där opinionen (ibland självförvållat!) ”körs över”.
    Vi får det samhällsklimat vi förtjänar. Vi har ju själva i förtroende valt våra ”språkrör och talesmän”). 2014 får vi en ny möjlighet att välja ”styrelse” för Eskilstuna. Frågan är bara hur vi ska veta att vi väljer de rätta ombuden? Klokt folk som kan samarbeta över blockgränserna!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: