Skrivet av: Pär Eriksson | september 2, 2012

Om en hoppfull värld, utmaningar och vikten av att se det som växer

Vi lever i en hoppfull värld. Det känns konstigt att skriva det, men jag gör det igen – vi har aldrig någonsin i världshistorien levt i en sådan hoppfull värld som just nu.

Samtidigt säger mitt hjärta och min känsla något annat. Krig och väpnade konflikter, terror- och miljöhot, spänningar mellan grupper och folk, ökad kriminalitet och otrygghet, hög arbetslöshet i många delar av världen kombinerat med stora sociala orättvisor Och ändå….

Hoppfullare än någonsin
Vi har aldrig någonsin levt så länge, aldrig har så många barn gått i skola som nu, aldrig har så många tagit sig ur ren fattigdom, andelen extremt fattiga har halverats på tjugo år från 43% till 22%. Antalet väpnade konflikter i världen har minskat från 5o st 1990 till 36 2008. (Källa Svenska FN-förbundet och Världsbanken).

Många av de stora smittsamma folksjukdomarna är på tillbakagång. Många av de stora dödliga sjukdomarna är numera behandlingsbara.

I många diktaturer kräver en ny generation unga människor frihet. Antalet demokratier ökar. Kvinnor som levt i starka patriarkala förtryckande system börjar i många länder att kunna skönja andra möjligheter.

Vi har aldrig rest så mycket som nu, aldrig haft så mycket internationella kontakter som nu. Tekniken gör nästan allt möjligt. Inget går att dölja. Öppenheten blir ledordet. Fem minuter efter polisskjutningarna mot strejkande arbetare i Sydafrika i förra veckan så ligger det ute ett klipp på You Tube. Världen förändras.

Kanske den kritiske läsaren invänder mot min beskrivning och menar att det där är blåögt. Jag förstår den invändningen därför att samtidigt så är våra utmaningar större än någonsin. Samtidigt är det viktigt att vi har modet att också se det positiva, se det som växer, se det som utvecklas. Låter vi det skymmas så blir vi lätt uppgivna och kanske det farligaste – söker enkla lösningar på svåra och komplexa frågor.

Den snabbast utvecklingen sker i östra Asien

Om vi förmår förstå på djupet att världen aldrig varit så hoppfull som nu så kommer vi också att orka med det svåra. För utmaningar har vi.

Har vi någon användning av den här förståelsen och insikten i vår vardag. Ja, jag tror det. Det är lätt att bli missmodig om vi låter medias dagliga – om än viktiga – rapportering av katastrofer, konflikter och probem ta överhanden. Våra hjärtan förmörka om ingen säger något annat – ger andra bilder av läget i världen.

Tänk globalt – agera lokalt
Tänk globalt men agera lokalt kan tyckas som en sliten devis. Men den är mer sann än någonsin.

För i någon mening så är det en parallellprocess i vår egen kommun och i vårt eget arbete. Vi får lätt bilden av att skolan och äldrevården inte fungerar, människor far illa, arbetslösheten och hopplösheten bara ökar. Lägg då till skottlossning på öppen gata så förstärks bilden av ett samhälle i kris.

Den här bilden är inte fel. Inte alls men den måste balanseras av andra bilder som berättar hur barn lär sig att läsa och att lösa andragrads-ekvationer, dementa som får en vård i världsklass, unga människor som börjar arbeta, familjer som får stöd i svåra livssituationer, attraktiva konstutställningar och bränder som släcks. Det är också Eskilstuna. Samtidigt. I framgången orkar vi med att ta itu med problemen.

Min erfarenhet är att det är lätt att agera granskande, att vara kritisk och peka på andras misstag. Det kostar inget. Det kräver inget. De som träder fram och säger ”jag är redo att ta anvar för förändringen”, ”jag ser möjligheter” har ofta bevisbördan. Det kostar på att vara konstruktiv. Det kräver ansvar.

Kanske det är ännu svårare i en miljö där kulturen och traditionen spelar återhållsamhetens lov och ackompanjeras av fiolstråkar som sjunger ”det går inte, tro inte att du är något, stick inte ut…”

Samtidigt vill jag vara tydlig. I det kritiska, i det problematiserande ligger ofta en sanning. Det får inte slarvas bort. En modern organistion, ett modernt ledarskap förmår fånga upp de här rösterna och infoga det i förändringens strategi. Det är ledarskapets svåraste ingrediens och kräver många års erfarenhet för att erövra.

Jag tittar i mina barnbarns ögon och tänker att de i de bästa av världar får vara med om att fira nästa sekelskifte. Och jag är så nyfiken på hur världen ter sig då när det gäller sociala orättvisor, miljöhot, krig och motsättningar. Tills jag kommer på att jag är en del av den kraft som har ett ansvar n-u. Deras sekelskifte avgörs här och nu. Av dig och mig.

En hisnande men samtidigt häftig känsla.

Ha en bra vecka!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: