Skrivet av: Pär Eriksson | augusti 19, 2012

Om livsmöjligheter, skolstart och vikten av vem som öppnar dörren

Det finns inget viktigare än skolan. Eller rättare sagt – inget viktigare än bildning och utbildning. Det är det som tar oss från varelser till människor. Det är det som formar vår personlighet, våra värderingar och ger oss möjligheter att förverkliga livsdrömmar. 

Skolstartens magi
Det är något magskt med skolstarter. Och trots att det var några år sedan så kan jag än i dag förnimma den där känslan. Mammas nyinslagna skolböcker, vässade pennor, ny skolväska och en finare tröja.

Förväntan på att möta den där nya läraren och undran om hur den där tjejen man sneglat på före sommaren såg ut nu.

Jag menar att det här är Eskilstunas största och viktigaste utmaning – att se till att det går bra för våra barn och ungdomar i skolan. Eller för att uttrycka det på organisationsprosa – att höja utbildningsnivån.

Vi vet att det framtida samhället än mer kommer att kräva välutbildade och reflekterande medborgare. Duktiga tekniker, ingenjörer, byggare, målare, servicepersonal, lärare, arkitekter, kulturarbetare…ja säg mig det yrke som inte kräver ny kompetens och nytt kunnande.

Vår stads historia och tradition
Eskilstuna har en stolt industritradition där också jobben fanns här hemma.
Det var inte alltid nödvändigt med vidareutbildning eller behov av att skaffa sig en akademisk utbildning.

Min oro är att den inställningen lever kvar hos föräldrar, näringsliv och kanske även i en kommun eller en arbetsförmedling.

Vi vuxna måste bli tydligare i vårt budskap till våra barn och ungdomar – skolan är viktigast. Det handlar om din framtid. Dina möjligheter att förverkliga dina livsdrömmar. En stads möjlighet att utvecklas.

Därför måste vi vuxna prata väl om skolan, prata väl om våra lärare och skolpersonal. Ställa oss på skolans sida, på bildningens och utbildningens sida.

Det är viktigt med fotboll, ridning, dataspelande, dans och sång. Inte tu talt om annat. Men det får aldrig ta överhanden. Det får aldrig ta över från skolan, från läxläsning eller behov av vila för att orka med skolarbetet.

Men det där är väl kommunens problem? Det handlar bara om resurser, det där är politikernas ansvar, invänder kanske den kritiske läsaren.

Ja, det ligger något i det. Politiken, kommunen och skolan och dess lärare har ett mycket stort ansvar. Men det är inte tillräckligt. Det handlar ytterst om hur vi vuxna i våra roller som förälder, mor- och farförälder, fotbollstränare och föreningsledare agerar och ser på skolan.

Skolan som social drivmotor
Om läsaren tycker att mitt resonemang inte håller låt mig då hänvisa till forskning. De barn som lär sig läsa, räkna och skriva har större möjligheter att klara sig i livet som vuxna än de som inte tar skolan på allvar.

Därför är också fokuset på skolan också ett rättviseprojekt. Skolan och bildningen är de socialt vingklipptas, de som har en tung social uppväxt med sig, väg till ett annat liv än vad kanske deras föräldrar har att erbjuda. Så tufft och så enkelt är det.

Men skolstarten innehåller också svårigheter. Vi vet att allt för många barn och ungdomar går med tunga steg till skolan idag. De kommer att bli puttade och knuffade på. Kanske slagna men framförallt djupt kränkta med ständiga glåpord och nedsättande omdömen. Varje dag.

Översätt det till den vuxnes vardag i arbetslivet. Ingen av oss skulle acceptera att bli mobbad, knuffad eller hånad. Aldrig. Men det ”tillåter” vi bland våra allra minsta, de som ännu inte blivit vuxna.

Därför är arbetet med värdegrunden, synen på människan, det humanistiska en del av skolans grunduppdrag. Inte som ett sidouppdrag utan just som ett av skolans syften och visoner.

Skolan är bara en avspegling av hur det är i samhället, säger den uppgivne. Aldrig, säger Lorraine Monroe – den uppmärksammade rektorn från Fredrick Douglass Academy i Harlem, NY.

”Vi vill inte att skolan skall vara en avspegling av samhället. Vi har högre ambitioner än så. Vi vill att vår skola ska vara som det samhälle vi eftersträvar”.

Och så mycket jag önskar att våra skolor, våra lärare, skolpersonal och rektorer kunde leva med den devisen och den framtidsvisionen i sin dagliga gärning.

Vikten av en dörröppnare
Å så står då dom där. Den lille nyfikne sexåringen, den skolvane 12-åringen, den otålige tonåringen och sistaårs-gymnasisten och knackar på dörren.

Och det är så viktigt vem det är som öppnar – en engagerad vuxen som brinner för bildningen och utbildningens sak. 

Ha en bra arbetsvecka!

Annonser

Responses

  1. Pär! Bra det du skriver om skolan och vikten av utbildning. Att detta är kommunens viktigaste uppdrag. Det är ändå nå´t lurt i detta, att det ändå inte känns som en resolut satsning. Jag hör så mycket från skolans värd som gör mig fundersam. Ibland upplevs frågan om resurser som ett trixande med siffror som gör att jag funderar över hur det i själva verket är. Det är på många sätt ett pressat läge när det kommer till enskilda kalssrum och frågan om hur barn med stora behov blir bemötta. Känns ibland helt orimligt när jag hör rektorer berätta om sitt jobb som vore de skolkuratorer. När så mycket av dessa ledningspersoners tid går åt till annat än vad det är tänkt. Känns ibland som undanflykter när kommunens skolanasvariga ska förklara att det som ser ut som att kommunens lägger mindre pengar på skolan än gemnomsnittet egentligen är en satsning. När kommunens ändå inte når upp till målen för antalet godkända elever. Som om teorin och verkligheten inte riktigt stämmer överens. Det är en lurig känska som inte gör mig trygg när jag hör kommens ansvariga tala om att kommunen satsar. Är det något jag inte förstått?

  2. Hej Claes-Göran!

    Jag uppskattar ditt engagemang för skolan. Det behöver bli fler som ”brinner” för utbildningen i Eskilstuna.

    Som du märker i det jag skriver så menar jag att den frågan inte bara en fråga för kommunen utan handlar om ett brett engagemang och förståelse bland företag, organisationer, elever och föräldrar.

    Frågan om resurser är svårt. Tro mig som sysslat med skolan i snart tjugo år. Min erfarenhet är att vi fokuserar för mycket på resurser.

    Missförstå mig rätt – det är naturligtvis viktigt att man har rätt förutsättningar -men skolforskningen pekar på att det ytterst handlar om lärarens förmånga och kompetens, vad som händer i lektionssalen, skolledningens tydlighet och förmåga till stöd, föräldrarnas syn på skolan (t ex att man pratar väl om skolan och förmedlar en bra syn) och elevens motivation.

    Politikerna har ett stort ansvar men min erfarenhet från såväl Örebro, Västerås och nu i Eskilstuna och Sörmland är att vi fokuserar på att skolan behöver mer. Särskilt i ett land som redan har världens högsta skolkostnader.

    Detta sagt utan att förringa en enda sann bild av att det upplevs som svårt och tungt ute på skolorna.

    När det gäller ersättning till skolorna så är min bild att Eskilstuna legat något under jämförbara kommuner men att man nu sakta men säkert tar ifattt och till och med passerat några av de kommuner man brukar jämföras med.

    Men som du antyder – det är inte liktydigt med att resultaten förbättras. Men jag är ganska optimistisk – trenden går åt rätt håll. Och är vi tillräckligt tålmodiga och långsiktiga och tror på våra lärare och skolpersonal så kommer också framgångarna att komma.

    Men det förutsätter att vi har en bra skolorganisation, entusiastiska och kunniga lärare, medvetna politiker, stöttande förädrar och sådana som du från civilsamhället.

    Ha det bra!

    Pär E

    ps Heja HK Eskil

    • Pär! Tillåt mig fortsätta samtalet – detta så viktiga samtal! Det är självklart så att vad som händer i det dagliga, nära, mötet i skolan i hög grad avgör med vilka förutsättningar barn och ungdomar går vidare i livet. Ibland kan jag känna att lärare och skolledare lämnas lite vind för våg. Det är lätt för politiker och andra att formulera målen, men ofta uppstår ett rejält glapp mellan dessa uttalade förväntningar och den situation som exv. lärare står i. Jag står fast vid att detta också är en resursfråga. Hur blir det i skolan när skolan inte har råd med vikarier? Ytterst är det eleverna som får ta ”smällen” att skolan inte har resurser att sätta in då en lärare är sjuk. Kan inte tycka att det är rimligt att skolan på många sätt blivit en del av socialtjänstens arbete med barn och familjer. Att skolan på många sätt får ta sig an uppgifter som hör föräldraskapet till. Är det rimligt att lärarna i den grad som nu gäller blivit en typ av administrativa tjänstemän som ålagts hur mycket jobb som helst framför sin datotr när det gäller att dokumentera och fylla i planer. Det känns onekligen något schitsofrent när Jan Björklund å ena sidan just lägger ut all denna mängd av planerings- och uppföljningsuppgifter samtidigt som han pekar med hela handen och talar om att lärarens plats är bakom katedern. Jag kan förstå lärare som inte orkar fylla ut den kostym som politikerna sytt upp.
      Jag vet om skolledare som tvekar att göra utredningar på barn och ungdomar därför att man är rädd för att resultatet ska innebära att man åläggs att sätta in assistenthjälp till eleverna ifråga. Visst är detta en fråga om resurser som dessutom gäller dom elever som har det som svårast i skolan. Visst blir det märkligt när en lärare tvekar om han eller hon har råd att ta klassen med nån´stans i stan därför att bussbiljetten ska ställas mot behovet av pennor och suddgummin. Om allmänheten visste hur lite pengar lärare dispionerar per elev, bleve det väl nå´n typ av upplopp. Visst är också detta en fråga om resurser,. På vilken arbetsplats skulle man ställa upp på att leva med de här förutsättningarna. Det må vara att skolan är, som du menar, försedd med stora resurser, men hela organisationen är ju så slimmad att inget får hända som går utöver det man budgeterat. Ingen får bli sjuk. Ingen behöva mer resurser för att klara sin skolgång. Det är klart att ett läge som detta sliter på lärare och skolledning. Det sliter att aldrig ha några marginaler att ta till.
      Håller med dig om att det som händer i skolan är en angelägenhet för oss alla. Jag tror att många av oss förstår det. Åndå tas vi så sällan i anspråk. På vilket sätt bjuds vi in att föra just samtalet om skolan? Vem är det som har tid att lyssna?
      Kanske tycker du att jag är gnällig, men jag kan inte låta bli att realtera det jag hör till det du säger. Det är OK att pröva tålamodet om jag kunde se det du menar dig se. Det som ibland gör mig så upprörd är just glappet mellan de storstilade orden och den bistra verkligheten. Vill också önska dig gott i din uppgift! Uppskattar att du tar dig tid att föra diskussioner som denna. Claes-Göran Y


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: