Skrivet av: Pär Eriksson | augusti 12, 2012

Om en modig man, ett avgörande samtal och vikten av helhet

Genom åren har jag mött hundratals, ja kanske tusentals människor i olika samtal och situationer. Några av dessa samtal har etsat sig fast i mitt hjärta som en slags påminnelse om människans väsen och sårbarhet.

Bild från 1910-talet. Sinnesslöa barn med synskada

I mitten av 1990-talet var jag inbjuden till att möta föräldrar och anhöriga till ungdomar och vuxna som var utvecklingsstörda. Ett högst ordinärt möte där vi diskuterade olika praktiska frågor kring verksamheten.

Och det var i pausen som de kom fram till mig. Två föräldrar i 70-årsåldern. De gav mig en lärorik samhällskunskapslektion när de berättade om hur de någon gång på 1950-talet uppmanats av myndigheterna att lämna bort sitt lilla barn. Ett råd som gavs så sent som en bit in på 1970-talet.

Men de berättade också om ett humaniserat 1980-tal då deras vuxne son fick möjlighet att bo i en gruppbostad mitt i samhället bland oss andra.

Att se den långsiktiga utvecklingen
Jag tror att det är viktigt att vi till och från påminner oss hur samhället går framåt. Ibland blir vi blinda för framgångarna och låter oss fångas av medias bilder av elände och vanvård så till den milda grad att vi inte ser den långsiktiga utvecklingen.

När nutiden tittar tillbaka på historien så är det lätt att förvånas och häpna. Precis som 2050-talets människor kommer att värdera oss. Det är viktigt att förstå att varje tidsepok, varje historisk skeende har sin logik, sin förståelse, sin etik och moral. Det är en del av den mänskliga utvecklingen.

TV-serien ”Världens bästa hotell” som spelades in i Eskilstuna är ett exempel på att synen på funktionshinder utvecklats

Under 1900-talets första hälft så var funktionshinder liktydigt med något som skulle gömmas undan. Tydligast var det för personer med utvecklingssörning som betraktades som imbecilla och idioter.

I takt med samhällsutvecklingen, den medicinska kunskapen och förståelsen så förändrades också synen på de funktionshindrade. Tiden var mogen för ett nytt paradigm – ett nytt tankemöster.

Vikten av ideologiska bärare
Min erfarenhet är att en sådan utveckling kommer inte av sig själv. Den måste ha bärare av nya ideologer, teorier och synsätt. En sådan var Karl Grunewald som är värd all respekt.

Grunewald var överinspektör och senare medicinalråd på Socialstyrelsen och han drev under många år en ihärdig kamp för att få samhället att förändra synen på handikapp och funktionshinder.

För han hade naturligtvis motståndare bland läkarkåren och det var inte alltid de anhöriga sympatiserade med Grunewalds tuffa inriktning att lägga ned anstaltsvården.  

Idag tar vi för givet att barn med funktionshinder inte lämnas bort. Idag finns inte Jättunahemmet i Flen, Sundby sjukhus i Strängnäs eller den stora institutionen i Strömsholm kvar. Endast arkitekturen och dess storhet påminner betraktaren att det varit något annat.

Gruppbostäder, eget boende, särskola, träningsskola och sk Daglig verksamhet har ersatt insitutionsvistelsen och dess logik.

För den vetgirige så finns en läsvärd berättelse av Karl Grunewald från 2008 – ”Från idiot till medborgare”.

Moderna städer tänker helhet
Det här är också en del av en kommuns själ och jag känner mig så glad över att Eskilstuna har en väl utbyggd verksamhet med många välutbildade medarbetare. Detta sagt utan att negligera behovet av ytterligare utbyggnad och förbättringar.

För så är det. Om en stad skall utvecklas så måste alla känna sig involverade. I ett modernt och humanistiskt samhälle så har de funktionshindrade sin rättmätiga plats bland oss andra.

En stads förmåga att involvera alla människor, alla medborgare är det yttersta måttet på dess grad av civilisation, mogenhet och moral.

Och kanske vi skulle ställa oss den utmanande frågan om hur våra barnbarn kommer att värdera vårt 2010-tal. Vad är det vi inte ser? Vad är det vi blundar för? Vilka symboliska institutioner bygger vi?

Vi behöver fler sådana modiga människor som Karl Grunewald. Särskilt i en värld och en samhällsatmosfär som allt mer karaktäriseras av ökade spänningar och oförsonlighet.

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Hej!
    En bra tankeställare!
    Viktigt att vår ”nutid” dokumenteras och inte nedprioriteras som något improduktivt i vardagens jäkt. Nutiden blir snabbt dåtiden.
    Inte minst krönikorna ”Direktören har ordet”! Utmärkt samtidsdokumentation med dubbla syften – både nu- och framtida dåtidsvärde .

    Pär! Med tack och erkännande för Din kulturhistoriska insats, som Du flitigt och punktligt levererar. Du är lika duktig som Carl Bildt.
    Bra underlag för en memoarbok.

    ///Hans-Erik

  2. Hans-Erik – att bli jämförd med Bildt när det gäller flit och punktlighet. Jo jag tackar…

    Hälsningar
    Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: