Skrivet av: Pär Eriksson | juni 17, 2012

Om en polischef, New York, förändringens drömmar och visionens kraft

Det är tidigt 1990-tal och det tidigare så attraktiva och turistvänliga New York är på väg att förvandlas till en av de otryggaste platserna i Usa.

Våldtäkterna och misshandelsfallen ökar, antalet mord är dryga 2000 per år, knarkförsäljningen sker öppet, gängkulturen är förhärskande och New Yorkborna kallar sin annars så klasiska Metro för den elektriska kloaken. Medborgarnas förtroende för polis och myndigheter är av förklarliga skäl låg.

En märklig förändring
Jag målar naturligtvis med grov pensel. Verkligheten är oftast mer komplex och sammansatt men så här beskrivs läget och upplevs stämningen i The Big Apple – städernas stad för tjugo år sedan.

Många av problemen kvarstår naturligtvis men för den som besökt eller följt utvecklingen i New York vet att något hänt. Manhattan upplevs som förhållandevis tryggt. Såväl Harlem som Bronx har genomgått en remarkabel förändring.

Våldtäkterna har på tio år gått från 2 800 årligen till 1600. Misshandelsfallen har halverats och antalet mord har minskat från dryga 2000 till 600.

Vad är det som hänt, frågor sig den vetgirige. Det amerikanska svaret är – och jag överdriver något – att en stark borgmästare tog tag i det. Men det ligger en poäng i det även om det är långt från hela sanningen.

Dåvarande borgmästare Rudi Guiliani hade en stark vision om att återskapa New York till det som det en gång i tiden var – dvs en plats där människor från hela världen kom för att arbeta, leva, bo eller besöka.

Snabbt förstod Guiliani att den drömmen var omöjlig att nå om New Yorks utveckling mot världens farligaste och otryggaste stad forsatte. New Yorkborna och turisterna skulle vända ryggen åt sin egen stad.

I den amerikanska berättelsen så anställer Guiliani en kraftfull polischef med ett tydligt mandat att återerövra New York från buset och kriminaliteten. In kliver polischefen William Bratton och på några få år vänder utvecklingen.

Om man är kritiskt lagd så kan historien stanna där. Det finns säkert mer uppdaterade siffror som visar att allt inte blev så bra långsiktigt. Det finns med rätta synpunkter på sociala dimensioner, nya problem och annat som gör att Brattons lyster kan mattas.

En berättelse värd att berätta
Men det går inte att komma ifrån att något hände och detta innehåller så mycket värdefull kunskap och erfarenhet att jag vill berätta den för er.

William Bratton var extremt tydlig med sitt budskap. Han återkom ständigt till visionen – New York ska bli den trevligaste och mest trygga storstaden i världen.

Han möblerade om i polisledningen och rekryterade bara chefer som trodde på idén.

Bratton menade att det var viktigt att lyssna på de mest missnöjda New Yorkborna. De hade något att berätta om staden som inte fick gå förlorat. Han arrangerade otaliga öppna medborgarmöten med ett endast ett syfte – alla synpunkter skulle upp till granskning.

Samtidigt som Bratton betonade vikten av att lyssna på de mest missnöjda så var han mån om att se framgångarna. De mest kritiska har något att berätta men de bär sällan på lösningen, resonerade han. Lösningarna bärs av de många, de som älskar sin stad.

Han ”tvingade” sina chefer, polismännen och kvinnorna att timme efter timme, dag efter dag åka tunnelbana. Allt för att få medarbetarna att in på huden känna av hur medborgarna upplevde sin stad.

Brattons ledarskap handlade om att motivera och skapa förståelse för uppdraget. Ingen förändring kommer att ske. menade Bratton om inte var och en i poliskåren förstår varför vi gör detta. Varje enskild medarbetare måste vara ”commitad” till uppdraget, underströk han.

Detta kombinerat med tydliga personliga överenskommelser mellan chef och medarbetare. Nyckelfrågan var ”är vi överens….” Då räcker det inte med årliga medarbetarsamtal och information på arbetsplatsträffar utan en medveten metodik som bygger på regelbundna individuella samtal, ständig dialog och krav på medarbetarna att bidra till lösningar som driver mot visionen och mot förändring.

Istället för att prata i svepande ordalag om uppdraget så införde han ansvar ner på kvartersnivå. Varje ”block” i New York hade en tydlig ansvarig.

Precis här, i det här kvarteret på de här gatorna, sa Bratton, är du ansvarig för att lära känna människorna, du är ansvarig för att ingen pissar på gatan, klottrar på husväggarna, säljer knark, misshandlar och våldtar.

Han byggde upp en modell som byggde på överenskommelser på varje nivå i organisationen. Han införde en sk akvariemodell där hans tjugo allra närmaste chefer ”tvingades” inför alla andra att varje vecka redovisa hur arbetet hade framskridit. Allt blev synliggjort.

Återigen – jag målar med grov pensel men jag tror läsaren förstår min poäng. Det går att inte att bara bekämpa brottslighet och kriminalitet utan det går att skapa förändring med ganska enkla medel och med en genomtänkt metodik.J

Jag vill ändock förhålla mig lite återhållsam. Jag har följt både Brattons och New Yorks utveckling och den är inte helt oproblematisk. Kritik har funnits att sociala problem har tryckts ut från innerstaden till de stora segregerade bostadsområdena. Kritik har funnits mot att fattiga människor kännt sig tvingade att flytta från New York.

Det finns sanningar i det som inte alltid berättas i William Brattons böcker och framgångssaga. Men oaktat det så sätter borgmästare Guliano, polischef Bratton och hans poliskår ett avtryck i mig som jag inte vare sig vill eller kan bli av med – tron på förändringens kraft. Tron på att det med ganska enkla medel går att förändra en hel stad – ett helt system.

Lärdomar i vår vardag
Om vi tar med oss den inspirationen, den insikten samtidigt som vi förmår föhålla oss kritiska så kanske vi är något på spåren som går att omsätta till vår vardag i Eskilstuna. I våra skolor, våra äldreboenden, våra sociala och kulturverksamheter, adminstration, planering och ledning.

I arbetet mot den grova organiserade brottsligheten men också vardagskriminaliteten. Men också i arbetet för vår stads utveckling.

Förmågan att arbeta tillsammans med en levande vision som förstås och levs på djupet varje dag, öppenhet för att lyssna på de mest kritiska, se framgångarna och bygga på de som vill något, motiverade chefer och medarbetare som är ”commitade” till uppdraget, tydliga ansvarsområden som gestaltar ”mitt” ansvar inte vad någon annan borde göra, individuella överenskommelser, synliga uppföljningar.

Precis i dom orden, i dom raderna ligger Brattons och New Yorks erfarenheter. Frågan är hur vi lyckas omsätta det till vår vardag. Där har vi vår utmaning.

Eller som Alicia Key sjunger ”New York concrete jungle where dreams are made of…”

Förändring föds av drömmar.

Ha en bra midsommarvecka!

Annonser

Responses

  1. Bra skrivet! Jag tror också på att ensam eller fåtalet kan påverka mycket och starkt. Jag har läst kort om dessa båda personer förr. Det är personer som går att ledas av. De vet vad de tycker. De bäddar inte in åsikter i PK-floskler och de undanröjer trams. En person ska inte behöva vara mer än så.

    En resa till NY är kanske inte alltid fel!

  2. Hej Robin!
    Tack för dina tankar. Det är precis i kombinationen av det vi kan göra själva, de få och de många som skapar förändring och resultat.

    Tack för tipset om en New York-resa. Kanske ändock kommunen är lite återhållsam där…

    Ha det bra
    Pär E

  3. Hej Pär,
    Du berör stora frågor, kanske för stora för vår lilla stad i norra Europas utkant. Vi bör nog inskränka vårt samarbete till europeiska städer med likartade samhällsbetingelser. SKL bör driva dessa frågor, inte enskilda kommuner !!! Men Du och jämbördiga bör givetvis ges möjlighet att ingå i SKL expertgrupper. Finns någon SKL-grupp som fokuserar på stadsparker/-torg? Vänortssamarbetet bör kanske fördjupas? Inom det globala miljösamarbetet samlas de riktigt stora världsstäderna. Sophanteringen i Neapel och trafikmiljön i miljonstäderna osv.

    Jag minns även det kraftigt eftersatta gatuunderhåller i NY i början av 90-talet. Också ett tecken på något. Och USA har ju inget socialliberalt styre – långt därifrån!

    Min ”käpphäst” i politiken är att Eskilstunas administration och egen-regiverksamheter bör krympa, men i rätt omställningstempo. Inga överilade ”socialrevolutioner” av den typ som de borgerliga ungdomsförbunden drömmer om.
    Eskilstuna behöver mer mogna och balanserade utvecklingsstrategier.
    Kommunen äger ju det lagstadgade ansvaret, men behöver inte genomföra alltför mycket utförarverksamhet! Hur ska vi annars kunna få ett bättre företagsklimat i kommunen? Släpp alla introverta och otydliga ”intraprenaddrömmar”! Fokusera på att bygga en starkare myndighets- och beställarorganisation. Slimma och fokusera. Kräv tydligt ansvarsutövande av cheferna. Och försök att få politikerna att ”hålla sig lugna” och samarbetsinriktade. Halvåret innan valet kan de ”släppa loss” sina överlevnadskampanjer. Det räcker.

    Och memorera Vinnovas ” 4 challanges to stimulate research” varav en är ”Sustainable attractive cities”. Torg och arenor är därvidlag viktiga komponenter, dvs Du satsar rätt!

    Det finns MYCKET att förändra i Eskilstuna.

    Tyvärr riskerar delat ledarskap (politiker vs professionerna) att hämma utvecklingen. Politikerna måste lära sig att verka på strategisk politiknivå, men då måste de ha rätt bakgrund dvs bildning.

    ///Hans-Erik


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: