Skrivet av: Pär Eriksson | april 22, 2012

Om pojkar, män och vikten av att bryta en hundraårig tradition

Dessa pojkar. Dessa pojkar. Inte jämt. Inte överallt och naturligtvis inte på enskild nivå men i det stora hela så går det sämre för pojkarna i skolan i förhållande till flickorna.

Eleverna på bilden har inget med textens innehåll att göra

I debatten hörs ibland att skolans utmaning handlar om att Sverige tagit emot många flyktingar och att många invandrare flyttat hit. I såväl Örebro, Västerås som Eskilstuna har jag genom åren hört den här argumentationen från lärare, fackliga organisationer, rektorer och politiker.

Påpekandet i sig är inte fel. Det påverkar naturligtvis ett lands utbildningsväsende att det finns relativt många som inte har huvudspråket som modersmål men jag menar att det här sättet att tänka också leder fel. Det sätter fokus på fel fråga.

Kön istället för etnicitet
Tittar vi på skolresultaten överlag i Sverige – det finns naturligtvis avvikelser – så handlar utmaningen snarare om kön än etnicitet. Flickor med såväl svensk som invandrarbakgrund når bättre resultat än sina kompisar pojkarna – oaktat bakgrund.

Jag tror att svensk skola skulle behöva ta ett djupare spadtag i den frågan och släppa den eviga diskussionen om att ”invandrarbarnen har det svårt”.

Skolan själv måste ställa sig frågan om det finns synsätt, pedagogiska modeller och sätt att undervisa som kan utvecklas och bättre motsvara pojkars behov. Jag tror att en del av svaret finns där.

Utan att mystifisera unga pojkar men jag tror att skolan måste möta dessa ungdomar på ett nytt sätt. De är fyllda av känslor, ofta utåtagerande och gängorienterade i sin sociala utveckling.

Många gånger har de behov av lärstilar som skolan inte alltid är världsbäst på. Lägg då till att skolan från förskolan till gymnasiet håller på att utvecklas till en ren kvinnlig arena utan manliga förebilder.  Allt detta sagt utan att tappa fokus på flickornas behov.

Papporna och männens ansvar
Men oaktat skolans inre utmaning så menar jag att huvudansvaret för pojkarnas utveckling åligger oss män i våra roller som pappor, mor- och farfäder.

Vid 60-års ålder vågar jag skriva det – vi män tenderar att ha förlorat vår identitet och kapitulerat i vår roll som fostrare, stilbildare och föredömen för våra unga söner.

Det finns ingen anledning att romantisera vår generations pappor men jag ser ändock ett mönster där de förädlade och bar vidare till oss vikten av t ex arbete och ansvar. De må haft tillkortakommanden när det gäller att visa känslor och värme men min bild är att de gav oss motstånd och något att ta spjärn mot för att vi skulle utveckla vår egen identitet och manlighet.

Det är deras framtid det handlar om

Samtidigt så var de inga tillskyndare av vikten av utbildning. Särskilt inte i bruksorter eller i industristäder typ Eskilstuna. Arbetet och framtiden fanns på orten så varför dra på sig studieskulder eller utbilda sig i onödan på en osäker arbetsmarknad. Uppsala kändes avlägset och var till för några med läshuvud. Det synsättet motsvarade den tidens atmosfär och syn på samhället.

En ny förståelse måste växa fram
Min oro är att den attityden, den livsinställningen alltjämt lever kvar i våra söner och barnbarn. Den lever hos oss. Och det är kanske där vi har den stora utmaningen i vår egen stad – att bryta en hundraårig tradition. Att gå från en bruks- och industrimentalitet till logiken och förståelsen för vad det nya moderna samhället kräver.

Även om Eskilstuna i överskådlig framtid kommer att vara en producerande och tillverkande stad så krävs idag en helt annan grundutbildning och kompetens för att matcha den nya och moderna industrin.

En riktigt bra satsning på ett fjärde år på Teknikprogrammet – bra Eskilstuna

Tydligast blir det när företag lämnar Eskilstuna för att de inte lyckas rekrytera tillräckligt välutbildade medarbetare eller när vårt stora ”gula företag” söker välutbildade ingenjörer och tekniker så tvingas de luta sig mot inresta konsulter och pendlare. Detta samtidigt som Eskilstuna har mer än 4 000 arbetslösa. Bilden kan inte bli tydligare.

Jag vill se en skola som tillsammans med föräldrarna passionerat driver frågan om skolan betydelse. Jag ser och hör många föräldrar som talar illa om skolan och blir kravställare snarare än medspelare. Jag ser ibland – naturligtvis inte i Eskilstuna (!) – lärare och skolpersonal som ständigt lyfter upp skolans tillkortakommanden. Artiklar och insändare som handlar om pedagogik och vikten av bildning är förhållandevis få i förhållande till kravet på mer resurser.

För att vara tydlig för att undvika missförstånd – mycket av detta är också bra. I andra sammanhang brukar jag lyfta upp vikten av att vi har frimodiga föräldrar och lärare som är kritiska och granskande. Men allt detta måste vägas och balanseras mot uppdraget och att ikläda sig den profesionella rollen som åligger pedagogen och föräldern.

I det här arbetet har naturligtvis alla ett stort ansvar men min tes är att det ligger ett särskilt ansvar på oss män. Vi måste än tydligare ta ansvaret för att visa på en ny manlighet, ett annat sätt att bli vuxen än den väg vi nu trampar som bl a innehåller en svag identitet i vikten av bildning och utbildning.

Vikten av förebilder
Vi måste bli tydligare förebilder för våra pojkar om synen på alkohol och droger. Synen på vikten av att göra rätt för sig, synen på arbete och det egna ansvaret.

Vi måste bli än tydligare i synen på våld och aggresion. Vi måste vara extremt tydliga på att knytnävarnas språk – i de fall de används mot kvinnor, barn och andra män – är fullständigt oacceptabelt och leder till socialt låg status.

Vi måste våga lyssna på våra mammor som många gånger värnat vikten av utbildning. En intressant iakttagelse i floran av utvärderingar är att mammans betydelse, mammans syn på utbildning är en av de faktorer som starkast korrelerar till elevens resultat i skolan.

Samtidigt som jag starkt lyfter upp just den här delen av pojkars utveckling så måste vi också se att saker och ting utvecklats i en rasande fart. Vi har aldrig haft så många unga pappor som är hemma och tar ansvar för de små barnen som nu. Vi har aldrig haft så många pappor som har nära till kramar och genuina varma känslor för sina barn.

Samtidigt så verkar föräldramöten alltjämt vara en kvinnlig syssla. Att besöka bibliotek, muséer eller teater tillsammans med sina barn verkar också vara i huvudsak en kvinnlig syssla.

Och jag ställer den avgörande frågan – vem är det som sitter vid köksbordet och förhör glosor, understödjer och backar upp vid svåra mattetal och allmänt peppar om vikten av att ta skolan på allvar?

Vi har allt framför oss. Så spännande, så enkelt och så svårt. Vi behöver återerövra en ny ny manlighet, en ny vuxenförebild. Kvinnorna har redan insett det.

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. En viktig och insiktsfull krönika som väcker många tankar för mig som mångårig jämställdhetsaktiv och sedan några år även genuspedagog. Min egen pappa ville vara med på förlossningen när jag skulle komma till världen. Han förvägrades detta och sedan blev det barnmorskor som fick komma hem till oss vid mina bröders födelser. Att få knyta an till sitt barn tidigt är livsviktigt för både pappa, mamma och barnet. Idag vet vi bättre! Han var en stolt och aktiv pappa och lämnade alla dåtidens fördomsfulla kommentarer därhän. Idag är jag mer bekymrad över vilken programmering våra pojkar och unga män får via media och i andra sammanhang där antiplugg, tuffhet mm förespråkas. Ph.Dr Jackson Katz reser runt i världen och försöker fästa uppmärksamhet på detta. Hans föreläsningar finns på Youtube ”Tough guise” heter en tänkvärd. I förra veckan arrangerade Liberala Kvinnor i Västmanland en föreläsning på Västerås Teater med Lars Einar Engström om maktstrukturer, jämställdhet och lönsamhet. Mycket intressant! Lars Einar är en mycket kompetent och förträder alla goda män som söker en förändring och vill vara medkrafter. Din krönika Pär visar på att en förändring för unga pojkar och män är möjlig om vi hjälps åt! Tack för ditt goda ledarskap!

  2. Tack Anita för att du bjuder på din berättelse.

    Pär E

  3. Intressanta konstateranden.
    Låt oss inse att det behövs både en skruv och en mutter för ett stabilt förband. Den familj som har en ”skruv lös” lever farligt, speciellt pojkarna.
    Men att ”tvångsfostra” barnen till ”hennor” är förmodligen fel.
    Vi måste nog bejaka skapelsen som har evoluerat fram det bästa hos respektive kön.
    Viktigt är att bredda lärarkompetensen i skolorna, genom att föra in kompetens – om än tillfälligt- med lång livs- och arbetserfarenhet.
    När jag snabbt tänker till, så borde nog nuvarande ”magisterkultur” rivas. Lätt att den kör fast och stagnerar.
    fram för en aktiv och spänstigare skola, där det ges utrymme för alla talanger. Givetvis måste alla kunna läsa, skriva, räkna och tala . Här måste hårda och stringenta krav finnas från första början. Först därefter kan ”kunskapens julgran” kläs med …bla,bla, bla enligt utbildningsplanerna.
    För övrigt tror jag att obligatoriska hemläxor kan vara hämmande. Ska ungarna bli ”stressade” redan på detta stadium. Nej, släpp loss den fria kreativiteten i lek, idrott, musik, kultur och allt annat som är kul och stimulerar ungdomen. Något ska väl passa envar. Alla kan säker bli ”mästare” på något?
    Eskilstuna behöver många och en mångfald av mästare.
    Se individen och dennes ibland dolda talang. Frigör kraften!

    Riv skolan och bygg upp den . Om och om igen. Bara rivningen i sig är utvecklande! Våga! Var stolt och tro på framtiden. Ha kul, livet är kort.

    Till Pär och skolledarna: Lock fram varje elevs kompetensprofil (utvecklingspotential) så tidigt som möjligt. Låt proffs 8pedagoger) hjälpa till. Skapa levande utvecklingsdialoger med vårdnadshavarna. Gör dessa genomgångar obligatoriska. Betrakta eleven som lika värdefull som din bil!!!

    Kom loss alla ”skolfuxar” (positivt!). Liberalerna ser Er och vill belöna Er!

    Våga chansa och kanske göra något fel! Den som inget gör (chansar) gör fel!!

    ///Hans-Erik Fredbäck

  4. Hej igen, Skrev nyss en längre kommentar, men denna försvann av någon anledning.
    Kontentan var att återkommande riva och återuppbygga skolan samt att fokusera kraftfullare på individens möjligheter.
    Vidare att glömma ”hennom” och acceptera att evolutionen har skapa män OCH kvinnor. Skruv och mutter behövs i ett starkt föband/förbund.
    Våga ifrågasätta. Att inte utveckla och ständigt förändra ger stagnation.
    Släpp in externa krafter som komplement. Personer med stark förankring i det ”verkliga” livet. Skollivet är för slutet och kanske t o m ”inskränkt”.
    Det handlar ju trots allt om att LÄRA FÖR LIVET.
    Alla elever kan bli mästare på något. Hjälp til att finna individens styrkor.
    Gör det omgående. Våga utmana. Sök mod hos Pär Eriksson om Du är vacklande.
    Lägg in en högre växel!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: