Skrivet av: Pär Eriksson | april 1, 2012

Om en ung Lindesbergskille, ett vardagssamtal och vikten av att visa stolthet

Jag springer på Guifs handbollsmålvakt Rickard Larsson. Dålig match sist, säger jag. Du är från Eskilstuna va, frågar Rickard lite snabbt och klurigt. Ja, absolut, kontrar jag och lägger till att jag är född här.

Det märks, säger Rickard och skrattar. Ni Eskilstunabor har svårt att vara stolta. Trots att vi vinner och nu slåss om guldet, så markerar ni att vi spelade dåligt, fullföljer han.

Jag är nästan dubbelt så gammal som Rickard och borde vara dubbelt så klok. Men i det här fallet så är det tvärtom.

Jag tror nämligen vår handbollsmålvakt sätter fingret på en öm punkt i Eskilstunas själ – bristen på självförtroende.

Förena sund kritik med stolthet
I veckan så besökte jag Eskilstuna Fabriksförening. En förening med hundra års traditioner och djupt förankrad i vår producerande mylla. En förening som i sig representerar flera tusen jobb.

Men det intressanta är att i den – om än korta diskussionen – så är det en Strängnäsföretagare som lyfter Eskilstunas fördelar och berömmer vår stad.

Jag tänker också på den stämning som råder på debattsidorna och på nätet efter viktiga beslut om arena, bad, förnyelse av Fristadstorget, nya bostäder och framtidssatsningar. Eftermälet är många gånger problemfokuserat. Apropå att Guif gjorde en dålig match….

Skiss arena

Jag vill vara tydlig så att läsaren inte missförstår mig. I grunden finns också något sunt i att förhålla sig kritisk. Att inte fara iväg i yviga planer som inte förverkligas. Att var lite modest. Inte för skrytsam. Det är en dygd att också eftersträva.

Men frågan är om vad som händer om den sunda inställningen får ta överhanden i en stads sätt att prata om sig själv, att gestalta sig.

Eskilstunas stolta historia
Jag tror att en del av svaren finns i vår historia. Historiskt är Eskilstuna en framgångsrik stad. Från 1000-talet och framåt men med särskilt fokus på åren från 1700-talet till en bit in på 1900-talet.

Staden växer från några tusen till att bli en med svenska mått mätt storstad. Företag etablerar sig, människor flyttar hit. Det ryker ut skorstenarna.

När det stora strukturkrisen kommer på 1970- och 1980-talen som drabbar klassiskt producerande städer som Eskilstuna, Norrköping, Göteborg, Malmö, Borlänge, Gävle och Sundsvall så tar det några decennier att forma det nya. Det är nästan lagbundet.

Men vi vet också från städer i Europa att det går att vända en utveckling. Idag betraktas klassiska industristäder som Manchester och Liverpool eller ett Duisburg som framgångsrika och spännande.

Det är precis där Eskilstunas utmaning ligger. Och i någon mening kanske gjort i århundraden. Förmågan att ställa om till nya förutsättningar.

Mitt i den processen så finns en fara att vi känner oss besvikna. Svikna av företag, samhälle, organisationer, politiker och makthavare. I den miljön frodas inte bara populism, rasism och politikerförakt utan också en slags nedstämdhet i det vardagliga.

Tron på att det nog ändå inte går. Inte kan väl våra skolor, inte kan väl våra företag eller våra idrottslag. I slutändan så går det nog dåligt. Det är nog lika bra att vara negativa från början så slipper vi bli besvikna. Apropå att Guif gjorde en dålig match….

Vikten av motbilder
Jag skriver inte så för att klandra. Jag är själv en del av den här staden och dess själ. Men min fasta övertygelse är att det behövs fler som står upp för Eskilstuna och Torshälla. Fler som med hjärta och passion förmår berätta en annan berättelse. Ge motbilder. Detta utan att för en sekund blunda för våra utmaningar.

Det är kanske inte en tillfällighet att Eskilstunas vision just innehåller ordet STOLT.

 

Stolthet går inte att besluta om. Stolthet går inte att beordra fram. Stolthet växer fram i samspel med andra människor. Men det börjar alltid med en känsla av att jag själv duger. Att vara stolt kräver mod. Att vara allmänt beklagande kräver inget.

Du det var flera Guifare som inte bra i onsdags, tillägger jag i Rickards och mitt samtal. Eller också så visade vi starka känslor, svarar Rickard som får mig att fundera.

Noterade också att värsta konkurrenten Sävehof fick stryk, avslutar jag samtalet. Jaha, jag är bara fokuserad på hur det går för oss, replikerar Rickard innan vi skiljs med en en omfamning och handslag.

Rickard knallar iväg och jag tänker på hur mycket det finns att lära av en ung generation som definierar både sig själva och sin omgivning på ett annat sätt. Det är märkligt att det krävs en ung Lindesbergsbo för att jag ska inse Eskilstunas styrka.

Och kanske vår gemensamma stolthet växte något i det där vardagliga samtalet.

Ha en bra vecka!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: