Skrivet av: Pär Eriksson | mars 11, 2012

Om fyra miljoner timmar, människovärde och vikten av att förstå paradoxen

Ibland får jag frågan om hur jag bedömer kvaliteten inom äldrevården. Det finns ett lätt och ett svårt svar. Det lätta är att förmedla någon av schablonbilderna – allt är dåligt eller tvärtom allt är bara bra. Ofta hamnar debatten och samtalet där.

Det svåra svaret kräver lite mer eftertanke och kanske också lite mer erfarenhet. Jag har följt äldrevården under många år, nära som ansvarig chef i Västerås men också som anhörig och nu i min roll som kommundirektör.

Den bästa och sämsta vården samtidigt
Min erfarenhet är att vi har världens bästa äldrevård men också en vård med allvarliga brister. Paradoxalt nog den bästa och sämsta samtidigt. Låt mig utveckla mina tankar.

Det är inte så många år sedan – ett 1960- eller 1970-tal där dementa vårdades på stora sjukhus, nära eller i anslutning till psykiatrin. Det är inte så länge sedan de äldre delade på rum. Jag tror att det är viktigt att påminna sig om den bilden för att få perspektiv.

Jag minns också ett 1980- och 1990-tal där inte ens majoriteten av medarbetarna hade en gymnasieutbildning eller tillräcklig påbyggnadsutbildning. Jag minns duktiga föreståndare men få chefer med högskoleutbildning.

Den samlade kunskapen vi idag har om kost, näring, motion, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, benskörhet och äldresjukdomar i vid mening har aldrig varit större. Vi har aldrig haft så många friska äldre. Vi har aldrig haft sådant engagemang i frivilligorganisationer och bland anhöriga. Jag tror att det är viktigt att se det.

Världens bästa vård och samtidigt den sämsta. För mitt i den positiva utvecklingen ser jag också allvarliga brister. Känslan av stress och tidsbrist bland medarbetarna. Alltjämt bristande rutiner och engagemang som skapar ovärdiga miljöer och dålig kvalitet för de äldre. Vi läser och tar del av det till och från i media eller i olika rapporter.

Kvalitet skapas i teamarbete
Jag inser mitt egen ansvar i de roller jag haft men ingen vård blir världsbäst om den inte bygger på ett lagarbete där politiska beslut, resurser, ett moget ledarskap och professionella medarbetare kombineras med ett anhörigengagemang. 

Min erfarenhet genom åren är att de äldreverksamheter som fungerar bäst år efter år och får höga omdömen av boenden och anhöriga nästan lagmässigt har tydliga arbetsrutiner och processer som de lever efter.

Samtidigt som det finns en djup förståelse för arbetsmodeller, metodik och en etik i synen på uppdraget. Sådana arbetsplatser karaktäriseras också av ett tydligt och varmt ledarskap. Ett ledarskap som motiverar och coachar men samtidigt är konsekvent och krävande.

Detta kombinerat med anhöriga som ser sin del. Som klarar av att ha höga förväntningar men samtidigt kan bearbeta sin egen frustration och ”saknad”.

Och naturligtvis en politisk klangbotten som säkrar att det finns tydliga och realistiska mål.

Vikten av att stå upp för vården
Att beskriva den här mer komplexa bilden är svår. Den tar lite mer tid, den ryms inte i en tidningsartikel eller i en insändare. Än mindre på en löpsedel.

Och kanske tiden för mer eftertänksamma analyser är över. Vi lever allt mer i en turbulent tid som med rätta avkräver ansvar ofta kombinerat med enkla lösningar.

Jag tänker på det här i ett större perspektiv. I Eskilstuna kommun så görs det – grovt räknat 4 miljoner arbetstimmar årligen inom vården och omsorgen. Drygt 4 000 Eskilstunabor är i någon mening beroende av dessa 4 miljoner timmar.

Under en sådan vårdtimme görs – låt oss leka med siffror – kanske fem olika åtgärder, handgrepp, såromläggningar, duschningar, samtal, sociala aktiviteter etc. Det innebär tjugo miljoner tillfällen till att göra rätt och fel.

Vi är inte maskiner – vare sig medarbetare eller brukare. Vi är människor.  

Detta till trots så får vi aldrig, aldrig tappa det etiska, det humanistiska – människovärdet. För just det faktumet att vi är människor innebär också att vi är humanister och ser den andre i oss själva.

Den gamle, den skröplige, den svage, den sjuke är inte ett personnummer utan han eller hon är också jag. Vi är speglar av varandra. 

Varje gång vi sårar någon. Varje gång vi inte gör vårt bästa, slarvar, blir arroganta eller tappar humöret så sårar vi också oss själva. Vi blir lite mindre människor.

Filosofiskt dravel invänder den kritiske. Ja, kanske. Men vad har vi för alternativ. Fler missförhållanden, fler vårdskandaler, fler besvikna?

Och någonstans där i djupet av våra hjärtan så vet vi att mitt bland alla dessa fyra miljoner timmar så görs det storverk. Dagligen. Hängivna och kunniga medarbetare.

Det är kanske än viktigare att vi orkar lyfta upp dom i en sådan här tid då löpsedlarna vill få oss att tro något annat. Oaktat om medarbetarna är anställda av kommunen, landstinget eller en privat vårdgivare.

Utan att för en sekund blunda för det som kan förbättras. Så jobbar en modern och framåtsyftande organisation. Den lyssnar men den tror också på sig själv. Den är ödmjuk men har också självförtroende.

Professionella medarbetare – någonstans i Sverige – får symbolisera budskapet.

Ha en bra vecka!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: