Skrivet av: Pär Eriksson | februari 12, 2012

Om fem generationers kvinnor, hälsa, otillräcklighet och vikten av att hjälpsamhet

Jag har en rad starka och målmedvetna kvinnor runt omkring mig. Inte bara på jobbet utan också i mitt personliga liv. Jag tänker ibland på den obrutna kedjan som finns mellan min mormor, mamma, hustru, dotter och barnbarn.

Samtidigt som de hänger ihop och utgör en berättelse i sig själv så är de i någon mening också representanter för olika tidsepoker, olika samhällen och olika utmaningar. Jag tänker på det här när jag reflekterar över tidens tempo och känslan av otillräcklighet.

Från svält till självsvält
Om jag ser tillbaka till min mormor som föddes i slutet av 1800-talet så var det krasst överlevnadsfrågor som stod i förgrunden. Skulle barnen överleva, skulle familjen klara sig från de stora smittsamma sjukdomarna smittkoppor, tuberkulos och olika allvarliga infektioner?  För att inte prata om svält.  

Tittar jag på min mammas generation –  som stod mitt i livet i ett expanderande välfärdssamhälle under 1900-talets mitt – så handlar frågorna om arbetsmiljö, onda ryggar, knän och värkande axlar. Det sägs att det är många i Eskilstuna som har avknipsade fingar och tummar. Titta på morfar eller farfar så får ni se. Industrisamhället skriver sin historia i våra kroppar.

Tänker jag på min hustru och hennes generations liv under andra hälften av 1900- och början av 2000-talet så kretsar slitaget och folksjukdomarna kring hjärt- och kärlsjukdomar. Cancersjukdomarna blir vanligare men ocksåbehandlingsbara. Hälsa, mat och motion blir de nya kodorden. Vi lär oss om astma och allergi, fibromyalgi och elkänslighet.

När jag nu ser min egen dotters generation och deras 2000-tal så handlar det om stress och känslan av att inte räcka till för familj, barn och jobb. Livet räcker inte riktigt till. Vi pratar tinnitus, utbrändhet och utmattning. 

Jag tittar på mina barnbarn. Jag ser det där omedelbara och livsbejakande som bara små barn kan utstråla. Samtidigt så ställer jag mig frågan – vad kommer deras liv att karaktäriseras av? Vi ser redan nu några illavarslande tecken hos dagens tonåringar – hetsätning, självsvält och depression. Lägg då till ett samhälle som skruvat upp ambitioner och krav så börjar bilden att klarna.

Varje tid har sin utmaning
Jag ger den här korta exposén – naturligtvis målad med grov pensel – för att försöka skapa förståelse för att varje samhälle, varje tid har sin utmaning och behöver hitta sina lösningar. En möjlig tröst är att förstå att så här har det alltid varit och så här kommer det alltid att vara. Det är en del av att vara människa. Att leva gör också ont. Våra kroppar är märkliga underverk men också sårbara för minsta påfrestning.

Men förståelse är inte liktydigt med att vi behöver vare sig acceptera eller bli passiva i förhållande till våra liv och vårt samhälle. På såväl strukturell som individuell nivå går det att göra mycket.

Vi pratar arbetsvillkor och arbetsmiljö. Vi pratar teknik och den medicinska vetenskapens möjligheter. Men jag ser också att vi – var och en av oss – kan påverka våra liv oaktat arv från våra föräldrar.

Hjälpsamhet och stöd
Jag tror att om ska vi orka med att möta de ökade kraven som ställs på oss, det uppjagade samhällstempot kombinerat med en allt knivskarpare internationell konkurrens om jobb och kompetens så behöver vi ta mer stöd av varandra.

Min erfarenhet i arbetslivet är att arbetsgrupper och team som förmår hitta en vänlig och hjälpsam attityd och kultur på sin arbetsplats inte bara levererar bättre resultat utan skapar också lägre sjuktal och bättre trivsel.

Min erfarenhet är att välfungerande arbetsplatser alltid börjar med utgångspunkten att ”se den andres goda intention”. I den enkla sanningen och vardagliga förhållningsättet växer tillit. I de bästa av världar blir också alla synliggjorda och det skapas en förståelse för att vi har olika erfarenheter, ser på livet med olika ögon och har olika värderingar. Fokus måste vara att vi underlättar för varandra. Inte försvårar.

Ordet nyfikenhet blir kodord istället för rätt och fel. Det är precis i den djupa filosofiska insikten man bygger moderna organisationer.

 

Flummigt, invänder den kritiske läsaren. Ja kanske, men vad har vi för alternativ? De flesta av oss har någon gång i våra yrkesliv arbetat på arbetsplatser och ingått i team som byggt kulturen på misstänkliggörande, missunsamhet, krav på ”lika-för-alla” och syndabockstänkande.

Sådana arbetsplatser utvecklas nästan lagbundet till att se världen eller organisationen i ”vi-och-dom”, de andra förstår inte, om dom bara förstod så skulle livet bli bättre. Fokus är jag och omvärlden behöver korrigeras.

Vi är hela människor
Varför är det här viktigt? Jo, det handlar inte bara om att prestera på jobbet. Vi är hela människor och våra liv innehåller också familj, barn, vänner, kamrater och tid för oss själva.

Just därför är det så viktigt att jobb och våra personliga liv harmonerar. Är vi sjuka privat och inte mår bra så påverkar det mitt arbete och vice versa.

Jag vill att våra arbetsplatser än mer utvecklas till öppna, kreativa och nyfikna arenor. Jag vill se ett ledarskap som öppnar upp, lyssnar men samtidigt är tydligt och fokuserat på uppdraget.

Jag känner stor respekt för alla dessa kvinnor som påverkat mitt liv. Deras umbäranden och deras slit. Men jag känner mig extra ansvarig för de där små barnbarnen. Att dom och deras generation – som kommer att stå mitt upp i livet om 30-40 år – får de allra bästa förutsättningarna och kanske dra lärdomar av det deras mamma, mormor, gammelfarmor och gammelgammelmormor gått igenom.

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Pär!
    Du är en hängiven och bildad socialliberal.
    Varför begåvas inte lokalpolitiken med sådana som Du?
    Apropå: ”Industrisamhället skriver sin historia i våra kroppar, så gäller kanske numera ”Informations-/Kunskapssamhället skriver sin historia i våra knoppar”. Vi måste lämna ”nine to five” – tänket och liberalisera arbetslivet med fokus på 100 års liv i lust. Jurister och politiker tycks få en god framtid.
    Det skålar vi väl för – med mjölk och mandelkubb!

  2. Hej Hans-Erik!

    Din förlängning ”….skriver sin historia i våra knoppar” var klockren som metafor. Att jag inte kom på den själv – det är ju själva budskapet i veckans krönika.

    Jag undviker epitet. Jag är i grunden humanist och hämtar mycket av min idébas och inspiration från de stora filosofierna. Det finns också mycket att lära av de klassiska -ismerna och även från de stora religionerna. Om du läser mellan raderna så hittar du en och annan buddhistisk livsdevis i mina krönikor.

    Jag har under åren som tjänsteman arbetat med olika majoriteter och politiska sammansättningar och också gillat det.

    Jag tror också att mina uppdragsgivare uppskattat att jag varit noga med att poängtera vad som är tjänstemannarollen och vad som är den politiska rollen. Min erfarenhet är att när det blir otydligt så blir det också sörjigt.

    Ha det bra
    Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: