Skrivet av: Pär Eriksson | januari 22, 2012

Om tre inspiratörer, livets innersta väsen och vikten av att skapa meningsfullhet

En av de personer och författare som påverkat min syn på livet är den österrikiske psykologen Viktor Frankl (1905-1997). 1942 placeras han och hans familj i koncentrationslägret Auswitch-Birkenau. Framför honom låg tre fasansfulla år men på ett märkligt sätt också tre år som gav honom en djupare insikt i människans villkor och förmåga att leva.


I den läsvärda boken ”Livet måste ha en mening” formulerar han sedan på 1960-talet sina erfarenheter och det är en stark läsning. Frankl menar att de fångar som fann en slags mening med sin vistelse i koncentrationslägret också hade större möjligheter att överleva. Frankl beskriver det drastiskt som att ”finna en mening i lidandet” istället för att bli en levande död.

I det förstone så kanske man reagerar på det där sättet att resonera. Som om Frankl menade att man ska acceptera sitt öde. Det är inte så han resonerar utan snarare att man som människa måste förhålla sig till den värld och den situation man lever i. I det här fallet att vara en fånge i helvetet.

Just genom att fomulera ett sammanhang, en djupare mening menar Frankl att människan kan hämta kraft och energi. Något som i sin tur kan användas inte bara för att överleva eller möta sitt öde utan också för att förändra.

Vikten av att se till det friska
I mitten av 1980-talet formulerade professor Aaron Antonowsky (1923-1994) idén om känslan av sammanhang KASAM i sin bok ”Hälsans mysterium”. Antonowskys resonemang bygger på samma grundfundament som Frankl. Människor som finner begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet i livet har också en tendens att få bättre hälsa och leva längre.

Min tredje inspiratör – den amerikanska utvecklingspsykologen Emmy Werner (f 1929 – har i sin forskning, som bl a finns redovisade i boken ”Mot alla odds”, ytterligare bekräftat Frankls och Antonowskys idéer.

I en unik longtudiell studie av barn som växte upp under svåra sociala förhållanden visar Werner att en av de avgörande faktorerna för hur det går i livet för dessa barn som vuxna är just deras förmåga att finna en djupare mening med sina liv.

Nu skall erkännas att jag är starkt påverkad av dessa tre personers livsverk, forskning och slutsatser så jag är kanske inte den bäste kritikern. Men jag tror – och jag tycker mig fått det bekräftat under alla år som socialarbetare, chef för skolan, vård och omsorg, ledare och kommundirektör – att de är något på spåren.

Deras erfarenheter har något att säga om människans allra innersta väsen. Om vi som människor finner en djupare mening med vad vi håller på med så ökar också vår förmåga att leva vår fulla potential. 

Och deras erfarenheter är tufft erövrade. Ett märkligt sammanträffande – om jag minns rätt – är att såväl Frankl, Antonowsky som Werner har en judisk historia och egna eller släkt som har erfarenheter från koncentrationslägren.

Att se meningsfullhet i vardagen
Har de här lärdomarna och erfarenheterna något med oss att göra, frågar sig den kritiske läsaren? Ja jag tror det. Min erfarenhet är att om vi förmår sätta in våra liv eller vår stad i ett sammanhang, skapa begriplighet så ökar också vår förståelse inte bara för vårt eget vardagsarbete utan också för hur andra agerar och tänker.

Vi skapar ett Eskilstuna i ett sammanhang, i en kontext. Om vi förmår förstå vår stads historia, vårt läge, vår färdriktning och vår framtid så ökar också förståelsen för skeenden och händelser. Istället för frustration, ibland svartmålning och en problematiserande attityd växer tålamod och en inställning att se andras goda intention.

Överför vi samma tankeidé till vår arbetsplats så lär oss Frankl, Antonowsky och Werner att se till det goda, det växande – det salutogena istället för det patogena på psykolog och sociologprosa. Förmågan att sätta in min skola, mitt äldreboende, mitt kontor, mitt stadshus i ett sammanhang. Att förstå att min arbetsplats inte är en solitär i rymden utan är en del av ett samverkande system där delarna påverkar varandra inbördes.

Min erfarenhet är att medarbetare och arbetsgrupper som förmår sätta in sin vardag i en större helhet också brukar börja ersätta ”vi och dom” till ett ”vi tillsammans”. Arbetslaget på t ex skolan börjar se socialtjänsten, fritidsgården, företag, organisationer eller föräldrar som kollegor istället för några som skall kritiseras eller några som inte förstår.

Centrum förskjuts från mitt personliga och psykologiska epicentrum till en helhet som snarare kan beskrivas som en mosaik. En del kallar det verkligheten.

Att möta ett komplext samhälle
Flummigt och obegripligt, tänker några. Nej jag tror inte det. Världen, samhället och det personliga livet blir allt mer komplext och sammansatt så här i början av ett nytt sekel. Allt är beroende av allt. Det får också konsekvenser för hur vi tänker om livet, vårt arbete och vårt uppdrag. Just därför behöver vi berättelser som skapar förståelse och mening.

Det är precis den djupa insikten som Viktor Frankl vann under de tuffa åren i Auswitch-Birkenau. Frågan är om vi så här 70 år senare kan använda den insikten till att skapa ett bättre Eskilstuna.

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Ack ja, och i Eskilstuna hamnar vissa beslutsärenden Förvaltningsrätten.
    Vi får leva med de politiker som vi har valt i demokratisk ordning.
    ”Istället för frustration, ibland svartmålning och en problematiserande attityd växer tålamod och en inställning att se andras goda intention”, Ack ja!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: