Skrivet av: Pär Eriksson | januari 1, 2012

Om en teaterscen, en framgångsrik stad och vikten av en god självkänsla

Jag hade förmånen att för någon månad sedan se Krister Henrikssons tolkning av den klassiska ”Dr Glas”. En slags dagboksroman där författaren Hjalmar Söderberg fångar några svåra livsfrågor om etik och moral. Romanen var omtumlande i ett tidigt 1900-tal där frågor om skilsmässa, svek, skuld, förljugenhet och  ytterst döden var extremt svårt att prata öppet om.

Det är knäpptyst i Dramatens salong. En hänförd publik följer doktor Glas egna depressiva tankar ”mig gick livet förbi…..”. Och så kommer de klassiska raderna;

Man vill bli älskad
i brist därpå beundrad
i brist därpå fruktad
i brist därpå avskydd och föraktad

Man vill inge människorna någon slags känsla
själen ryser inför tomrummet
och vill kontakt till vad pris som helst

En av livets hemligheter
Trots att man vet att de raderna kommer så är de lika starka. Och kanske vi där har svaret på en av livets allra innersta hemligheter – varför vi är som vi är.

Hur kommer det sig att vi trycker till andra och lägger ok på varandras axlar? Hur kommer det sig att vi alla till och från blir prinsar och prinsessor på ärten? Hur kommer det sig att vi är så lättkränkta? Hur kommer det sig att människan kan utföra de allra grövsta övergreppen? Hur växer hat och oförsonlighet?

Det finns naturligtvis samhälleliga, socioekonomiska och politiska förklaringar till det mesta som sker. Men många gånger så ekar förklaringsmodellerna tomma eftersom de ensidigt riktar fokuset på något annat eller någon annan än mig själv.

I den meningen är doktor Glas klarsynt i sin reflektion – i brist på älskad så blir jag något annat. Beundrad, fruktad, avskydd eller föraktad. Eftersom den värsta plågan för människan tydligen är tomrummet av ingenting.

Viktig skillnad på självförtroende och självkänsla
Den moderna psykologin skiljer mellan självförtroende och självkänsla. Jag tror att det här är oerhört viktigt och är kanske än viktigare då vi lever i en slags ”Zlatan-värld” där ett starkt jag blir eftersträvansvärt och där Tage Danielssons tecknade julfigur Karl-Bertil Jonsson alltmer får symbolisera det svaga, det veka – förmågan att tänka på andra.

Och det är här min poäng kommer – ett gott självförtroende som handlar om min prestation, vad jag gör måste alltid balanseras mot en god självkänsla. Självkänsla handlar om vem jag är, hur jag upplever och uppfattar mig själv, mitt eget värde – oaktat min prestation.

Ett modernt samhälle mår bra av många människor med goda självkänslor och något mer nedskruvade självförtroenden. Det är så vi möter en värld där spänningar och motsättningar tenderar att öka.

Att stärka sitt självförtroende är ofta ganska enkelt. Det är en pedagogisk utmaning det går att öva på. Att förbättra sin självkänsla är dock något mycket svårare. Då måste vi möta oss själva, lämna prestige och hat och istället börja vara mot andra som jag själv vill bli behandlad. En insikt som genomsyrat de stora världsreligionerna och de filosofiska -ismerna i hundratals år.

Och när han står där ensam på scen – den där doktor Glas – så förstår man att ”livet gick honom förbi”. Och så många liv som går förbi och dränks i alkohol och droger, i kriminalitet och våld men liv som också försvinner eller inte tas till vara i sin fulla potential därför att våra vardagliga tillkortakommanden tar sig uttryck i avundsjuka, lättkränkhet, ångest och frustration.

Barn och ungdomar behöver föredömen
Allmänt snack, invänder den kritiske läsaren. Ja kanske, men vad har vi för alternativ? Det går att arbeta systematiskt med att skapa en grogrund för god självkänsla. Framförallt bland våra barn och ungdomar.

Det handlar om att ”öva godhet”, bygga strukturer i skolan, på fritidsgården och i föreningen där vi berömmer och skapar trygghet. Aldrig någonsin tolerera mobbing eller att vi ser mellan fingrarna på dåligt beteende.

Det förutsätter mogna vuxna som lämnar egna tonårsbeteenden och agerar i en anda av föredöme. Jag har arbetat med socialt vingklippta ungdomar i många år och vet att de alla längtat efter vuxna föredömen. Några att mäta sig mot, några att ta spjärn mot, några som blir vägledare in i vuxenvärlden. De har nog av uppblåsta jag-fokuserade stora självförtroenden. Alla berättar om samma längtan.

Och då står vi där. Nakna och förvirrade. Är det jag som är ansvarig? Det var väl skolan eller kommunen? Polisen eller samhället? Eller politiken eller denna ”någon annan”?

Och varje gång vi pratar om att ”dom” är ansvariga så ekar det och tenderar att dra oss människor isär. Istället för att agera i en anda av ”tillsammans”.

För hur det än är med viljan och ambitionen att bygga en stad så handlar det ytterst om oss som lever här. Hus, arenor, gator, nya energisystem och vackra torg är viktiga. Men en stad byggs alltid av dess människor. Dess attityder och värderingar.

En stad med stort självförtroende utan en stark självkänsla blir aldrig framgångsrik på sikt. Precis där har vi utmaningen inför 2012!

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Du är på rätt spår!
    Fortsätt Ditt upplysningsarbete bland ”vilsna” själar, men hur nå dessa?
    Föreningsarbete i mångfaldiga former gynnar samarbete.
    Tillsammans blir livet lättare. Idrott och musik är enkla val, men allteftersom vi växer behövs mer. Tyvärr ”växer” inte alla! De behöver näring.Viss ”sondmatning” kan behövas.
    I ”god tro” önskar jag Dig lycka på ”färden”! Sprid ljus! Du har verktygen!
    ///Hans-Erik


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: