Skrivet av: Pär Eriksson | december 18, 2011

Om drottningen av Saba, den samarbetsinriktade människan och vikten av mod och godhet

I den läsvärda boken ”Den långa vägen till frihet” av Nelson Mandela berättas om ett tillfälle då han ges en ypperlig möjlighet att fly. Det är uppenbarligt att situationen är ”riggad” och ett sätt för apartheidregimen att bli av med Mandela.

För en stund funderar Mandela på möjligheterna och framför sig ser han ett liv i något europeiskt land tillsammans med sin familj. Han väljer ändå att stanna. Folket behöver exempel på goda gärningar och jag behöver mitt folk resonerar han. Och resultatet vet vi.

Burmas frihetskämpe Aung San Suu Kyi erbjöds för några år sedan att få lämna landet och återförenas med sin familj om hon samtidigt lovade att lägga ner sin kritik mot regimen. Hon valde fortsatt husarrest och med det ett högt pris i och med att hon fått avstå att se sina barn växa upp. Om jag ger upp finns inget hopp kvar, ingen godhet kvar – resonerade hon.

Vikten av starka berättelser
Jag tänker på de här starka berättelserna – berättelser som är värda att återberätta igen och igen – när jag läser om Nobels fredspristagare Tawakkul Karman från det religiöst konservativa Jemen.

Karman kallas den nya drottningen av Saba – en stark kvinna som vi känner från historien. Den här unga 32-årige journalisten gör det som få vågat de senaste decennierna i Jemen – att utmana diktaturen och starkt manliga klanstrukturer.

Det handlar om demokratiska fri- och rättigheter, yttrandefrihet och kvinnors rättigheter. Och säger Karman – nu tvingas klanledarna att bjuda in till samtal. Det goda tar steg framåt.

Jag tänker på alla dessa tre starka personer – en Nelson Mandela, en Aung San Suu Kyi och en Tawakkul Karman i just skenet av godhet. Ur ett övergripandeperspektiv så finns det naturligtvis samhälleliga faktorer som möjliggör dessa personer. Bakom dom finns hundratusentals människor som inget annat önskar än förändring. Bakom historierna döljer sig regimer vars idéer är i utdöende.

Men det fråntar inte vikten av att ljuskäglan sätts på enskilda personer. De blir de yttersta uttrycken för just mod och godhet. De kanaliserar en djupgående längtan hos det stora folkflertalet. De förmår göra en skillnad.

Stärk godheten och modet
Jag tycker att det här är oerhört viktigt. I en värld som just nu är stadd i en extrem förändring är det viktigt att godheten och modet lyfts upp som eftersträvansvärt, som angelägna dygder.

I en värld där spänningarna tenderar att öka och människors livsvillkor är djupt orättvisa är det ännu angelägnare att stärka godheten. Inte naivt eller blåögt som om det inte finns några motsättningar bara vi pratar med varandra – inte alls. Utan mer som en ny syn på godhet och mod i allt vi gör.

Flummigt, invänder den kritiske läsaren. Ja kanske, men vad har vi för alternativ? Var och en för sig. Stärk ditt land, din religion, din kultur, din familj, din grupp. Dig själv.

Den samarbetsinriktade människan
Ska vi tro författaren och debattören Lasse Berg så är människan i grunden samarbetsinriktad och har goda avsikter. I sina ”Kalahari-böcker” pekar han just på människans nedärvda förmåga att samarbeta.

Det finns säkert evolutionsteoretiska argument som säger mot Berg men det intressanta är att det här sättet att resonera och se på världen, människan och vår historia är i växande. Ett budskap som säger något annat än vad vi är vana vid – dvs att människan är egoistisk, bara ser till sitt eget, att konflikt och spänning är människans grundspel.

Lasse Berg menar tvärtom att människans rotsystem är just samarbete och det är det som är den historiska grundströmmen och också svaret på varför människan sett ur ett flertusenårigt perspektiv varit framgångsrik.

Bukapet i ljuset sken
Det närmar sig jul- och nyårshelger. Ljusen brinner i våra hem, på våra arbetsplatser, i våra kyrkor och samlingsplatser. Och tittar vi djupt in i lågans sken så ser ni också att det är hoppet, modet och godheten som lyser.

Frågan är om vi ser det eller om vi tror att det är extremismens, oförsonlighetens och utanförskapets sken som dominerar den oroligt fladdrande ljuslågan.

I slutändan så kommer vi inte ifrån den personliga och högst individuella frågan och ställningstagandet – ser jag godheten, agerar jag i den andan? Ser jag den andres goda intention?

Det är så enkelt att lägga ansvar på andra, på samhället, på politiker, på min livskamrat, på skolan, på min arbetsgivare, på organisationer, på religioner, på……i slutändan så är det mitt eget ansikte som avspeglas i ljuslågans speglebild. Och jag avkrävs ansvar.

Det är det som är julens budskap. Just därför är också Mandela, San Suu Kyi och den unga Tawakkul Karman så bra förebilder därför att de lever de liv vi är destinerade att leva.

Ha en riktigt skön jul!

Annonser

Responses

  1. Tack!

    Undrar just hur Eskilstuna ser ut om 2000 år (År 4001) och hur människorna då ser tillbaka på år 2000?
    ”Ära åt Gud i höjden och frid på jorden bland människor som han älskar”.
    Må friden omsluta folket i Stadshuset!

    ///Hans-Erik Fredbäck


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: