Skrivet av: Pär Eriksson | december 11, 2011

Om Aristoteles, en äldre kvinnas ögon och vikten av empati och människovärde

Jag vet inte om respekten för åldrandet ökar i takt med att man själv blir äldre. Jag tänker på det när jag tittar i min mammas ögon.

Jag har inte sett det så tydligt förut men för mig är hon inte bara den gamla 90-åringen utan jag ser också den lilla flickan, jag ser den unga kvinnan, mamman som födde och fostrade mig, den arbetande kvinnan mitt i livet, den unga pensionären fram till nuet.

Jag tänker på det här i skenet av diskussionen om vårdkvalitet. Genom åren har vi tagit del av vårdskandaler inom såväl kommun som landsting, inom såväl privat som offentligt driven vård. Vi känner rubrikerna – liggsår, fallskador, bristande tillsyn eller näringsbrist.

Lägg då till den senaste månadens diskussion om metoder att väga blöjor eller att inte tilhandahålla vakande vid den sista tiden i livet så accentueras krisbilden.

En vård i världsklass eller…
Låt mig vara tydlig så att ingen missförstår mig. Jag har följt äldreomsorgen i min roll som chef och ledare i mer än 15 år. Jag menar att vi i många stycken har en vård och omsorg i världsklass. Vi har aldrig någonsin haft så god kunskap om olika sjukdomar och hur vi botar dem, vi har aldrig vetat så mycket om kost och motion som nu, vi har aldrig någonsin i världshistorien haft så välutbildade medarbetare som just nu. Våra stora sjukhem och slitna psykinstitutioner med rötter i ett tidigt 1900-tal är med rätta nedlagda.

Vi har aldrig någonsin haft så många frivilliga och anhöriga som engagerar sig. Och ändå känner vi oss inte nöjda och det är sunt.

Det finns naturligtvis många kloka synpunkter om hur vi förbättrar och formar den framtida äldreomsorgen. Mer resuser, mer teknik, mer förebyggande, modernare boenden etc. Allt detta är gott och väl men jag menar att vi samtidigt måste diskutera bemötande och förhållningssätt. Den allra närmaste och viktigaste beståndsdelen i hela kedjan.

Att se hela människan
Resurser, strukturer, policys, handlingsplaner, organisation, samarbete är viktigt men kan inte ersätta det som i slutändan är själva värdeskapandet – mötet mellan medarbetaren och den gamle.

Och det är där min mammas ögon kommer in. Vi kan inte begära att varje medarbetare ska fånga varje enskilds berättelse. Det som finns i blicken mellan mig och min mamma finns bara mellan oss och bär tusentals minnen och år tillsammans. Men vad vi kan begära är att alla medarbetare tänker att den gamle inte bara  är den han eller hon ser ut att vara utan att hon bär ett helt liv och det är det ”livet”, den människan vi möter i kanske den svåraste av alla livsfaser. Dvs en tid då skröpligheten och tillkortakommanden blir synliga och döden blir en påtaglig del av livsrytmen.

 

Lägg då till anhöriga som själva är i kris på grund av den svåra situationen, anhöriga som är ångestfyllda och i behov av att skuldbelägga eller projicera egna tillkortakommanden på medarbetare eller politiker så tornar en svår och komplex bild fram.

Mötet och arbetslaget
Allmänt flummigt, tänker den kritiske. Nja, jag tycker inte det. Jag har arbetat med hemtjänstkretsar och äldreboenden där medarbetarna systematiskt diskuterat förhållningssätt, lyft upp vad empati står för och resonerat om människovärde. Diskuterat om varför anhöriga agerar som de gör.

Inte allmänt och floskelartat utan på djupet diskuterat och avkrävt varje medarbetares engagemang och personliga ansvar för gruppens resultat.

Jag har sett medarbetare som slutat i vredesmod eller som av rädsla inte viljat delta och som menat att det här inte är deras uppdrag att prata om sådant. Men jag har också sett  arbetsplatser som agerat i en anda av världsklass just därför att man så konsekvent öppnat upp sina hjärtan.

För det är precis där lärdomen finns. Jag har genom åren funnits med i hundratals samtal i olika arbetslag i förskola, skola, socialtjänst, fritidsgård, kultur och bibliotek, tjänstemannagrupper i förvaltnings- och kommunledningar och det som slår mig är att de som nästan alltid karaktärserats av att vara högpresterade grupper är där öppenhet och prestigelöshet råder. Där medarbetarna vågar berätta om sin vardag.

Så där har vi uppenbarligen en väldigt viktig erfararenhet att bygga vidare på – förmågan att prata om det vi gör på dagarna. Våga lyfta det svåra. Ta lärdomar från mina arbetskamrater. Fråga om råd.

Och allt handlar om den allra djupaste förståelsen för själva mötet. Det är i mötet mellan medarbetaren och barnet, eleven, familjen, missbrukaren, besökaren, brukaren, den funktionshindrade och den äldre värde skapas.

Ett levande system med olika roller
Det är också viktigt att vi förstår varandras olika roller i en organisation, att logiken blir tydlig. Politikers roll är att väga helheten. Vi ska ha både en god äldrevård, skola och mottagande av flyktingar. Vi ska bygga både rondeller och ha en attraktiv stad. Vi ska kunna både låna böcker, bada och vara trygga med att vi har vatten och värme. I den meningen har politiken den allra svåraste upgiften. Att se helheten. Och ända är ingen nöjd.

Tjänstemannaledningarna måste säkra att det finns system och strukturer kring journalsystem och personalrapporteringar, kompetensfrågor och rekryteringar. Ledningen måste agera i ett system som kräver samarbete med andra förvaltningar, bolag, myndigheter och företag.

Inom äldreomsorgen så är biståndshandläggarna mycket viktiga. De ska utifrån diagonser tänka rättvisa och lagstiftning samtidigt som den enskilde ska känna sig nöjd.

Anhöriga och frivilligorganisationer ska bidra med engagemang och kunskap.

Och i slutändan står medarbetaren där. Den som ska förverkliga alla dessa ambitioner och inriktningar. Min erfarenhet är att det är mycket svårt om det saknas en förståelse för hur hela kedjan av ansvar hänger ihop. Det lättaste är att ge upp eller bli anklagande, ta på sig offerrollen eller ibland med rätta kräva mer resurser eller att kräva om bara politiker jobbade i verksamheten så skulle de förstå. Eller vice versa om medarbetarna eller de anhöriga bara förstod oss…

Det svåra är att tänka att saker och ting hänger ihop i levande system och att förändring sker genom att agera proffsigt i det egna ansvaret, lyfta upp svåra och komplexa frågor, säkra att det nära chefsskapet lyfter erfarenheterna i sin tur till nästa nivå. På djupet lyssna på varandra, skapa dialog mellan de olika nivåerna och logikerna. Det kallas lärande organisation.

Och kanske det i slutändan är så krasst att det vare sig handlar om ekonomi, evidensbasering, dokumentationshantering, biståndsbedömning eller ens mer resurser utan i grunden om allas förmåga till att agera omdömesgillt.

Fronesis och techne
Arbetslivsforskaren Lotta Alsterdal lyfter i boken ”Omtankar” upp filosofen Aristoteles och hans idé om fronesis. Det handlar om förmågan att uppfatta situationer och om möjligt handla omdömesgillt i varje situation.

Aristoteles pratade också om techne – dvs förmågan att nå konkreta resultat. Alsterdal tar en måltid inom äldreomsorgen som exempel. Ur ett techne-perspektiv så är en måltid tillförsel av viktig näring för den gamle. Ur ett fronses-perspektiv så har måltiden ett värde i sig – kanske dagens viktigaste högtidsstund.

Låt oss ta med det. För i slutändan så är det kanske det allt handlar om. Lyfta fronesis-perspektivet. Bort från det rutinmässiga till mer av värme, empati och männiksovärde. Hur formulera vi det i våra styrmodeller eller riktlinjer?

Hur får vi vår organisation, chefer och medarbetare att se det jag ser i min mammas ögon och det ni ser i era anhörigas?

Jag är övertygad om att om vi förmår ta det steget så är det långt till att väga blöjor eller att inte sitta vid den gamles sida och hålla bestämt men ömt i handen när döden närmar sig.

Det är den vård jag vill se och ska karaktärisera Eskilstuna.

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Kloka ord!Jag blir så glad när jag läser din blogg. Är i samma fas i livet med föräldrar som är gamla och snart kommer att lämna livet på denna jord.

    Jag slås av alla dessa underbara sköterskor, ja, all personal inom äldrevården som gör ett fantastiskt jobb, vilket tålamod, engagemang och deras underbara sätt att vårda de gamla.
    Detta är iallafall mina erfarenheter, från en annan kommun/landsting men jag tror detta präglar även Eskilstuna. Jag skulle vilja att man lyfter dessa arbetsgrupper i media och lämnar gnället därhän. De förtjänar mycket mer uppskattning.

    Medarbetare inom AMF

  2. Hej Eva!
    Det låter som att vi har likartade erfarenheter. Jag gillar din syn på medarbetarna. De behöver höra det oftare av anhöriga, chefer och övriga samhället.

    Ha det bra
    Pär E

  3. Ord, ord,ord….>>>språk?
    Bäste Pär!
    Gräv där Du står tillsammans med Din politiska ledning!
    Vi har numera en lagstiftning – den nationella värdegrunden för äldreomsorgen.
    Vänligen tillse att implementera denna i Din organisation.
    Utse också ÄLDREOMBUD (ÄO) – samla de liknande funktioner som finns idag i kommunen.
    Och försök att få ”Frivilligskutan” på rätt köl. Idag är detta område besvärande underutvecklat!
    OK, allt tar sin tid, men lita på att SPF med flera kommer att hjälpa” Dig med påtryckningar.
    Jimmy j &Co måste mobilisera ”reservstyrkorna”, t.ex. villiga och friska seniorer och arbetslösa . Viss ersättning bör utgå till frivilliga (ledig arbetskraft). Välgörenhet till högst 50%? Se nyktert på motivation och kvalitet!
    Vårdjobbet är ofta ett ”tungt skitjobb”. Inse det och låt inte personalen knäckas av överbelastning!
    Har Du själv lyft och tvättat underredet på en gammal dam? Prya gärna!
    Med aktning för problemets komplexitet
    Hans-Eriik


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: