Skrivet av: Pär Eriksson | oktober 23, 2011

Om ett ljussken, en ny generation unga och vikten av att förstå skillnaden mellan befrielse och frihet

Året började så bra. Den arabiska våren var så lovande. Det var som en signal att något nytt var i görningen. Tio år av ”post-nine-eleven” var på väg mot sitt slut. Trodde vi.

Snabbt förbyttes den optimistiska känslan till vanmakt. Ny tsunami, kärnkraftshaveri i Japan, inbördeskrig i Libyen, nya flyktingströmmar, svältkatastrof på Afrikas Horn och det ofattbara våldet på Utöya.

Ljusets sken fladdrade som om det inte kunde bestämma sig för att slockna eller att ta fart igen.

Just därför slår förra veckans händelser i Libyen an en sådan positiv grundton. Ännu en diktatur har fallit. Folkets frihetslängtan gick inte att stoppa.

Befrielse och frihet
Det som nu sker i de arabiska länderna är verkligen de ungas uppror. En ny generation tar över och de accepterar inte tystnad och rädsla.

Samtidigt har de allt framför sig. Författaren och debattören Anders Ehnmark skrev på 1990-talet en tänkvärd bok på temat befrielse och frihet. Hans utgångspunkt var att det är skillnad på just befrielse och frihet. Dvs att störta något, att kräva nyordning är en viktig ingrediens i förändringens logik men den stora prövningen kommer i nästa skede – förmågan att skapa verklig frihet.

Ehnmark hämtade inspiration till sin tes i en diskussion som existerat sedan Machiavellis tid och som intresserat filosofer, ideologer och politiska ismer i hundratals år. Ehnmark med rötterna i en svensk 68-årsvänster har naturligtvis skarpa erfarenheter från sin egen samtid.

Länder i Asien och Afrika som lyckades befria sig från kolonialism och förtryck men som själva utvecklade nya förtryck. Den nödvändiga befrielsen skapade aldrig den riktiga friheten.

Den unga befrielseledaren Robert Mugabe och den äldre diktatorn Mugabe. Ett bra exempel på Ehnmarks resonemang.

Ehnmarks resonemang äger bäring även idag. Libyen, Egypten, Irak och Afghanistan är alla exempel på länder som har allt framför sig.

Lärdom i vardagen
Varför denna utrikespolitiska utsvävning, frågar sig den kritiske läsaren med rätta. Jo, jag tror att det finns ett vardagligt lärande. Jag hoppas läsaren följer min tankebana.

Jag tänker så här – min erfarenhet efter mer än 30 år i offentlig sektor är att det finns gott om goda kritiker, kloka rescensenter och sunda skeptiker men färre kreatörer och personer som är lösningsfokuserade. Det kan tyckas som en tuff lärdom men den måste vågas sägas.

För att använda Ehnmarks tes – svårigheten är inte att ringa in problemen (befrielsen) utan utmaningen handlar om att ta ansvar för lösningen (friheten).

Många gånger är vi snabba på att peka på tillkortakommanden och svagheter. Läs debattsidorna i media så förstår ni vad jag menar. Gör gärna en egen studie – hur många av synpunkterna innehåller konstruktiva förslag till lösningar och hur många är bara allmänna utspel där man – om än berättigat – är missnöjd och frustrerad?

Vi och dom-kulturen
Och kanske vi kollektivt har oss själva att skylla. Dvs vi har byggt upp en samhällsatmosfär med ett vi-och-dom-tänkade. Aktör och åskådare. Ansvarig och betraktare. Ombudsmannafilosofin att någon representerar mig istället för att skapa reell delaktighet. Verklig möjlighet till inflytande. Empowerment säger engelskan. Jag vet inte om ordet ens går att översätta till svenskan.

För i delaktigheten ingår inte bara rättigheter utan också en skyldighet att ta ansvar för helheten, att ta ansvar för beslut. Inte bara tänka ”what´s in it for me” utan vad gynnar helheten.

I det lilla vardagliga så handlar det om hur jag engagerar mig i mina barns och kamraters skola och fritid. Vilket ansvar jag är redo att ta för mitt bostadsområde, samfällighet eller intresseförening?

Det handlar också om stämningen och kulturen på våra arbetsplatser. Jag har arbetat på arbetsplatser som haft liten eller ingen delaktighet och som också skapat en ”kravkultur”, dvs att ”dom” måste förstå.

Men jag har också arbetat på arbetsplatser som varit debattlysten men som alltid varit redo att ta ansvar, att se helheten, att agera moget och ansvarsfullt. Min erfarenhet är att de senare alltid också levererat resultat och bra kvalitet medans de förra nästan alltid redovisat svaga resultat och snarare genererat stress och frustration.

Vägen till Ehnmarks ”frihet” är ganska tuff. Den kräver en stor portion vilja till att ”se den andres goda intention”. Den förutsätter ett klokt och resonerande ledarskap och ett medarbetarskap som fokuserar på uppdraget och vågar resonera öppet, tydligt och ärligt.

Så svårt och samtidigt så enkelt är det. Så bygger man framgångsrika samhällen, kommuner och organisationer.

Nu hoppas vi att de unga människorna i de arabiska länderna får stöd av den äldre generationen och förmår att bygga upp ett nytt samhälle som skrivs med stora bokstäver – RÄTTVISA!

Ha en bra vecka!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: