Skrivet av: Pär Eriksson | juni 4, 2011

Om generationsväxling och vikten av att förstå förändringens vindstyrka

Det blåser en förändringens vind i den offentliga sfären. Inte bara att omvärlden är i förändring. Medborgare, föräldrar, elever, anhöriga, äldre och funktionshindrade kräver också högre kvalitet och ett professionellt bemötande – i varje sekund, i varje moment.

Lägg då till att vi är precis i början av en gigantisk generationsväxling som påverkar oss på djupet.

Den gigantiska utbyggnaden
Från i början av 1970-talet till nu – fyrtio år senare – så har antalet anställda i offentlig sektor fördubblats från ca 0,5 miljoner till 1 miljon. Det är följden av att Sverige ökat sin befolkning men kanske framförallt att välståndet, kraven på en välutbyggd god omsorg och utbildning har ökat. 

Samtidigt har samhället fått ökade kunskaper vilket lett till en ökad professionalisering inom t ex sjukvården och skolan. Det som tidigare sköttes av byläkaren kräver nu specialister. Det klockaren och prästen skötte kräver nu specialpedagoger och skolkuratorer.

Den riktigt stora utbyggnaden av offentlig sektor sker till stor del under 1970-talet. Det är en gigantisk explosion och utbyggnadstakt som saknar motstycke. Därav så många röster och berättelser om att det var bättre förr.

Det här sker samtidigt som grundskolan, gymnasiet och högskolan reformeras och allt fler unga ges möjlighet att studera. Den snitslade banan in i industrin för pojkar och handel och service för flickor breddas och helt plötsligt så öppnas dörren för breda lager av ungdomar till att utbilda sig till ingenjörer, socionomer, lärare eller inom  något som alltjämt var udda på 1970-talet ”data”.

De som klev in mitt i den här expansionen var den tidens 25-35 åringar – dvs efterkrigsgenerationens 1940- och 1950-talister.

Generationsväxlingens möjligheter
Jag tecknar den här bakgrundsbilden så att vi kan förstå vad som nu sker. Den närmaste 5-årsperioden så kommer ca 100 000 offentlig anställda att gå i pension. Det skapar både problem men också stora möjligheter.

Med 1940- och de tidiga 1950-talisterna försvinner klokskap och erfarenhet. Och i någon mening så försvinner ockå en logik och ett visst sätt att tänka kring offentlig sektor. Ord och begrepp som monopol och myndighet ersätts av valmöjlighet och tjänste- och kunskapsorganisation.

Den nya tiden kräver nya sätt att arbeta och diskutera

Kanske också övertron på att politiker, chefer eller att ”någon annan” skall lösa frågorna får stå tillbaka för en mer realistisk syn på förändringens drivkrafter.

Jag skriver inte så här för att kritisera. Jag är själv en av de tidiga 1950-talisterna som har några få år kvar i yrkeslivet. Nej, jag lyfter upp det här för att på djupet dra lärdomar och reflektera över att allt det goda som gjorts i decennier behöver förnyas och utvecklas. Allt för att motsvara den nya tidens krav, den nya tidens förväntingar och utmaningar.

En ny logik i arbetslivet
Men det här låter sig inte göras på en kafferast. Varje klok kommun och landsting måste tänka efter hur alla vi erfarna 100 000 ersätts. Vi vet också att dagens unga generation är mer krävande, de ställer andra och berättigade krav på sin arbetsgivare, på sina arbetsuppgifter och på sina arbetskamrater än kanske vad vi som klev in i arbetslivet på 1970-talet gjorde.

Den kommunen, den arbetsgivare som inte uppmärksammar det här kommer med lagbundenhet att bli ifrånsprungen.

Det kommer än mer att krävas en kultur av öppenhet. Ingen är längre benägen att arbeta i en organisation eller ett företag där man inte får säga vad man tycker och tänker. Taket måste upplevas som högt.

Det kommer att krävas än mer av nytänkande hos arbetsgivaren inte bara vad gäller lön utan också andra typer av förmåner och lite ”okommunala” erbjudanden.

Det kommer att krävas att medarbetarna ges möjlighet att utvecklas, få nya uppdrag, ges kompetensutveckling i steget.

Det kommer attv krävas en ny typ av ledarskap där tydlighet och att man företräder arbetsgivaren kombineras med stor mogenhet och en ärlig vilja till att lyssna på de som kan jobbet.

Men det nya förutsätter också en ny typ av medarbetarskap. Och vi är redan på väg dit med stora kliv. Ett extremt fokus på mötet med brukaren. Ett stort egenansvar där jag ser alla andras goda intention och är samarbetsinriktad. Inte bara när det gynnar mig utan som ett sätt att ”leva budskapet”.

Det nya förutsätter också en ny syn på politiken – ytterst vår uppdragsgivare. Min erfarenhet efter snart 35 år i den kommunala sfären är att det finns en övertro på att ”dom” ska lösa våra frågor.

Politikerna är medborgarnas företrädare inte organisationens. De ska tydligt peka ut färdriktningen, ange resurser och mål men lita på att vi gör vår del av jobbet.

Förändringens vindstyrka
Men vad nytt, undrar den kritiske läsaren. Har vi inte alltid förändrat oss? Jo, det ligger något i det. Men min poäng är att den här gången så är förändringens vindstyrka något starkare. Det som nu sker på världskartan men också i vår region och i vår kommun sker något mer kraftfullare än vanligt.

Lägg då till att det samtidigt sker en kraftfull generationsväxling så klarnar bilden av det starka behovet av utvekling och förändring.

Och ska jag vara ärlig så är det i slutändan kanske ändock inte i första hand en generationsfråga även om jag menar att den spelar in. Jag upplever min 90-åriga mamma alltjämt som både radikal och förändringsbenägen samtidigt som jag genom åren mött unga medarbetare som låter som de arbetat i 30 år och anammat förstelnade värderingar och attityder.

Och kanske just därför så är det så viktigt att vi tar varandra i hand och inser att såväl 23-åringen som 63-åringen aldrig har varit så viktiga för vår organisation. Klokskap kombineras med nya kunskap, iver och engagemang.

Och för er som ännu inte är övertygade om att kanske åldern inte är avgörande utan mer hur vi är som människor. När jag tar del av den stora medarbetarenkäten som gjordes i början av året så noterar jag med ett lite leende på läpparna att de som trivs bäst, mår bäst och samtidigt levererar resultat är de som är +60 år.

Vilken härlig utmaning till er unga. Vi är med er!

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Pär!
    Detta inlägg tillhör ett av Dina bästa!
    Jag kommer osökt att tänka på en jämnårig (f.1946) känd persons valspråk : ”För Sverige i Tiden”:
    Vi närmar oss helt klart den idag för många tvivelsamma utsagon om stor brist på viss arbetskraft, när 40-talisterna lämnar arbetsarenan.
    Men varför tycks Du á prori vidhålla att antalet offentliganställda skall vara lika många, eller kanske fler, som idag?
    Förmodligen kommer – som Du riktigt antyder – de nya generationerna att fritt välja och följa sina egna ideal. Normalsocialisering framför dagens – på vissa håll – ”översocialisering”. Men allt detta kam vi med varm hand överlåta till beslut av dem de berör – våra barn och barnbarn.

    En intressant frågeställning i detta sammanhang är relationen INDIVIDEN kontra KOLLEKTIVET :

    Individen drunknar lätt i kollektivet.
    Individen tycks nuförtiden vara en övervunnen sak – kollektiven styr med gemensam smak!

    ETT VÄLFUNGERANDE demokratisamhälle skall i det närmaste, med vissa integritets- och försvarsundantag, vara helt öppet för insyn och påverkan från såväl individ som kollektiv. Individens storhet är oändlig, för att inte säga gudomlig. Du och jag är väl definierade och vår individuella makt är minst den rösträtt vi äger, men makten kan ofta förstoras genom att vi sammansluter oss i större organisationer av skilda slag. Tänk efter! Sverige är ledande vad gäller antal och mångfald av kollektiva, privata och offentliga organisationer. Man kan gott säga att vi befinner oss i en byråkratisk djungel, som är mycket svårgenomtränglig för de flesta, även de högst begåvade! Man kan grovt dela in samhället i tre sektorer: Offentliga – Privata/Näringslivet – Civila. Gränserna är givetvis inte helt tydliga, men duger för en diskussionsansats. Det inses lätt att den administrativa hanteringen av samhällsapparaten kräver omåttliga resurser för att fungera optimalt. Det krävs med andra ord ett massivt regelverk för att styra skutan. Författningar i form av lagar, förordningar, föreskrifter och övriga styrmedel utgör förvisso den demokratiska grunden för vår samlevnad, men hur väl förmår vi att hantera och förstå dessa på individnivå? Tyvärr mycket dåligt! Individen tycks nuförtiden vara en övervunnen sak – kollektiven styr med gemensam smak! Är vi i gemen fullt införstådda med detta och är vi nöjda med den falska trygghet det ofta innebär att tillhöra en förmyndargrupp?
    Rädda individen i kollektivet! Kan civilsamhällets ideella styrkor mobiliseras bättre? Vilka skall i framtiden driva Frivilligcentralen Eskilstuna (eller dess framtida motsvarighet)?

    HANS-ERIK FREDBÄCK
    Oberoende socialliberal

  2. Vi måste betrakta 60+ generationen som en reell tillgång!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: