Skrivet av: Pär Eriksson | maj 22, 2011

Om ett samtal, demokratiska fri- och rättigheter och vikten av att bygga moderna städer

Han var strax över 30 år och jag mötte honom för mer än femton år sedan i min roll som ansvarig för kommunens verksamheter i det område han bodde. Jag minns inte riktigt hur det kom sig att våra vägar korsades eller vad det var för fråga som vi hade gemensamt. Men jag minns att vi tog en kaffepaus från vårt möte och när vi satt där och småpratade så gled samtalet in på hur det var att vara ung.

Vi pratade om skolan i allmänna ordalag men så var det som att samtalet tog en annan väg. Hans tidigare positiva attityd förvandlades till vemod. Han berättade om barn och ungdomar som gick till skolan med en klump i magen varje dag. Han berättade om mobbing, slag och knuffar. Han berättade om en skola där de vuxna tog rollen som åskådare snarare än föredömen.

I det förstone så trodde jag att han pratade om skolan i största allmänhet. Men till slut så förstod jag att han pratade om sig själv. Han pratade om en uppväxt där han tidigt förstod att han betraktades som udda. Han kunde förlika sig med det och till och med känna en viss stolthet. Men han kunde aldrig förlika sig med att som 12-åring blir knuffad och puttad på. Eller att som 16-åring bli slagen och ställd utanför.

I de bästa av världar så upphör den här känslan när det är dags för gymnasiet. Mobbingen blir ett ärr i själen men inte mer och som vuxen så går man vidare. Jag började ana åt vilket håll samtalet skulle fortsätta. Han berättade om  ett arbetsliv där mobbingen var mer subtil. Knuffarna ersattes av ironi och grabbiga skämt om bögar. För det var där vi landade.

En fråga om demokratiska fri- och rättigheter
Jag minns även om det var mer än femton år sedan det här samtalet ägde rum att jag själv mer på djupet förstod att HBT-frågorna handlar om demokratiska fri- och rättigheter. Missförstå mig rätt – en del av diskussionen om de homosexuellas situation har handlat om huruvida det är ”bra” eller inte, huruvida det är ”normalt” eller inte. Majoritetssamhället har genom åren haft synpunkter på HBT-kulturens kläder, attiyd och till och med musiksmak. Som om frågan handlar om tycke och smak eller huruvida vi ”gillar” homosexualitet eller inte.

Det är naturligtvis ett felspår. HBT-frågorna handlar i grunden om demokratiska fri- och rättigheter. Ett modernt och demokratiskt samhälle delar inte upp människors värde eller rättigheter utifrån kön, ålder, etnicitet, social bakgrund eller sexuell tillhörighet. Ett modern samhälle ställer krav på den enskilde och det förutsätter att var och en av oss också tillerkänns samma rättigheter att leva våra liv.

Jag skulle vilja vara krass och säga att den föråldrade synen på HBT-frågor som alltjämt lever i vår kultur och samhälle och ibland också i våra skolor och på våra arbetsplatser, i kommuner, i landsting och på företag – dvs något som är avvikande, något som är syndigt, något som skall bekämpas – tillhör inte ens industrisamhällets värderingar utan går tillbaka till ett feodalt värderingssystem.

De som vill kalla sig moderna regioner, moderna städer, moderna samhällen och arbetsplatser måste göra upp med kvarlevorna av en unken feodalism som kategoriserar människor efter kön, hudfärg, religion eller sexuell identitet. Moderna samhällen är obeveklig på den punkten – allas lika värde.

Eskilstunas paradoxer
Det är något märkligt med Eskilstuna som fascinerar mig. Samtidigt som vår stad ibland kan upplevas som inskränkt eller ha drag av jantelag och ibland kryddat med ett dåligt självförtroende så finns det en sådan kraft, en sådan energi att hämta ur vår historia.

Eskilstuna har genom århundranden karaktäriserats av just öppenhet och tolerans. Från den engelske missionären St Eskils intåg i vår stad, johanittmunkarnas klosterbygge på 1200-talet till Rademacher och smederna på 1600-talet, 1700-talets ”fristadare” till de moderna fabrikörerna i början av 1900-talet, unga män och kvinnor som flyttade hit för att arbeta inom industrin och finländarnas inflytt till Eskilstuna på 1940- och 1950-talen.

Lägg då till  jugoslaverna, italienarna, smålänningarna, irakierna, norrlänningarna, iranierna och bosniernas inflytt till dagens somalier, unga högskolestudenter och alla tusentals pendlare som kommer hit varje dag så börjar konturerna av det nya moderna Eskilstuna ta form.

Det betyder inte att det nya Eskilstuna saknar problem. Tvärtom så skapar det här friktion och spänningar. Men ska vi lära av historien så måste vi igenom det. En av Eskilstunas viktigaste kännetecken är just förmågan att ställa om. Eskilstuna ha alltid ställt om. Generation efter generation.

Och det är också det som fascinerar mig när vi pratar om HBT-frågor. Pridegalor och pridefester hålls i ett antal städer runt om i landet. Men nästan alla är universitetsstäder – Stockholm, Uppsala, Linköping och Lund. Men mitt i den blombuketten av städer så finns Eskilstuna. Det är jag stolt över. Det betyder att förståelsen inte bara för HBT-frågor ökat utan också att vi börjar förstå att frågan om demokratiska fri- och rättigheter är ett av kännetecknen för moderna städer.

Den lilla pojken
Jag blev tagen av vårt samtal och jag kände att jag berördes. Jag såg inte bara den mogne 30-årige mannen framför mig utan jag såg också den lilla pojken. Jag såg en liten kille som tidigt fick budskapet från samhället att han var udda och med det någon som skulle ställas utanför. Och budskapet gick inte att ta misste på – först knuffar och puttar vi på dig. Sedan slår vi dig och i värsta fall misshandlar dig. Sedan så misstänkliggör vi dig och skämtar om dig på jobbet eller i föreningen eller i kvarteret.

Aldrig säger jag. Aldrig! Det feodala föråldrade och unkna samhället vill jag inte vara en del av. Och någonstans så finns det en mamma och pappa, en syster och bror, en morfar och mormor, en bästa kompis till den lilla pojken. Och den person kan vara du och jag.

Vi avslutade vår kopp kaffe och fortsatte att ta itu med de frågor vi hade träffats för.

Ha en bra vecka – och glöm inte Springpride 26-29 maj. I Eskilstuna. Alltid i front.

Annonser

Responses

  1. Hej Pär!
    Tack för Dina – för det mesta – mycket upplysande tankar.
    Individen i centrum! Utmärkt. Individualism kontra egoism?
    Din syn på kollektivismen? Demokrati ut i fingerspetsarna.
    Lika värde – samma ”värde”? Olikheter?
    Löneskillnader, status, (ut)bildningsnivå, praktiska och teoretiska förmågor?
    Vad är mest värt? Hur värderar vi? Med olika löner?
    Sjukvårdsbiträdet visavi läkaren? Tillgång och efterfrågan?
    Vad händer om vi politiskt skulle tillåta en kraftigt ökad intagning av läkarstudenter på universiteten? Massutbildning av läkare! Tycks behövas, eller hur?

    Och så vidare.
    Vinnare – förlorare.
    Lika värde – rättvisa/orättvisa?

    Fritt val?

    Egen regiverksamhet kontra marknadsliberalism inom Eskilstuna kommun?

    I all korthet.

    Stolthet och frihet – två tvillingsjälar.

    ///Hans-Erik

  2. Bra skrivet, Pär !
    Jag tillhör den äldre skaran av eskilstunabor (62) så jag har sett hur inställningen till de homosexuella har förändrats under årens lopp . Personligen har man varit tvungen att rannsaka sig själv vid flera tillfällen och numera har jag inga som helst problem med att umgås med dessa människor . Jag gläds stort åt de framgångar som HBT-rörelsen har haft och har och kommer, givetvis, att sälla mig till publiken under Pride-galan i helgen .

  3. Tack Mats för dina rader.

    Du har nog rätt att vi är en generation som haft anledning att förändra vår syn på HBT-frågor.

    Tack för att du bjöd på dina erfarenheter.

    Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: