Skrivet av: Pär Eriksson | maj 1, 2011

Om frihet, mästare och lärljunge och vikten av att känna tillhörighet

Skribenten och författaren Anita Goldman skrev för några år sedan en krönika med rubriken ”Vi blir fria först när vi känner tillhörighet”. Goldmans tes var att i det nödvändiga uppbrottet mot auktoriteter, föråldrade värderingar och ett ojämlikt samhälle så finns en fara att vi också kastat ut barnet med badvattnet.

Dvs i vår längtan efter att bli ”fria”, att gestalta det kritiska tänkandet så har vi tappat förmågan att lyssna på erfarenheter och att se upp till äldres samlade kunskap. Orden vördnad och respekt har gått förlorade.

Man behöver inte dela varje kommatecken i Anita Goldmans resonemang men jag tror att hon är något på spåren. Hon sätter fingret på en öm punkt.

En läxfri skola
Jag tänker på den här krönikan när jag ser ett reportage på Aktuellt som handlar om skolan. I Sverige så lägger endast 15% av eleverna ner minst 2 tim/vecka på matteläxor. I Tyskland är motsvarande siffra ca 50% och i Italien 53%.

I reportaget får vi också del av en skola där eleverna startat en namninsamling för att bli en ”läxfri skola”. I sin iver att lyssna på eleverna, att vara verkligt demokratiska så beslutade också skolledningen att det var slut med läxor.

En förälder understödjer beslutet och menar i TV-reportaget att barn ska inte behöva känna något press eller stress. På fritiden skall man vara ledig.

Med all repsekt för den här föräldern men det är som att inget får ta emot, inget får göra ont. 

Jag har inga synpunkter på just den här skolan och jag har inga kunskaper om hur det gått för dem. Och det är heller inte min poäng. Men för mig så är den här berättelsen ett levandegörande av Anita Goldmans resonemang. Friheten, i det här fallet från läxor, friheten från krav från de vuxna blir det övergripande målet. Några skulle säkert prata om ”barnperspektivet” och hänvisa till FN:s grundläggande värderingar.

Men tänk om det ligger något i Goldmans tes – att barn och ungdomars djupaste, inre längtan inte alls handlar om ”frihet” utan om just tillhörighet och förtröstan. Att få känna sig som en del i ett större sammanhang där äldres erfarenheter eller samhällets kollektiva ”minne” tas tillvara och sprids vidare i generation efter generation. Förtröstan att saker och ting kommer att lösa sig även om det känns motigt.

Mästare och lärljunge
Inom buddhismen finns det något som kallas samaya. Det är den djupaste formen av förbund mellan läraren och eleven eller ytterst mellan mästaren och lärljungen. Den relationen bygger på att läraren, den vuxne eller föräldern aldrig släpper eller ger upp den unge. Trots svårigheter, motsättningar och ifrågsasättande så står den vuxne kvar.

Min erfarenhet som förälder och nu far- och morförälder, idrottsledare men också efter att ha arbetat med ungdomar i många år är att våra unga längtar efter modiga och mogna vuxna. Även om de inte alltid kan ge uttryck för det.

Samtidigt som barn och ungdomar klokt slåss för sin frihet, att lösgöra sig, att bli lyssnade på, att skapa sin egen identitet så finns en längtan att få mäta sig mot något, att möta ett bollplank, en resonansbotten, ett motstånd som gör att de kan växa och bli de där fria samhällsmedborgarna.

Min bild är att det måste bli fler vuxna som är villiga att ta på sig den rollen. Särskilt i ett samhällsklimat som blivit allt mer individualiserat med krav på omedelbar behovstillfredsställelse ackompanjerat av att alla vet sitt eget bästa och kan välja fritt.

Den totala frihetens värld är här men övergår lätt i ofrihet där den starke vinner med mobbing, stress, utanförskap, rasism och en ”friare” drogkultur som följd.

Vikten av att stå emot hedonismen
Inom samhällsvetenskapen pratar man om att vårt tidevarv karaktäriseras av hedonism. Dvs ett hyllande av det unga, det vackra, det njutningsbara. Det unga görs till norm och i sämsta fall så tror vi vuxna att vi borde bli ”ungdomligare” eller klä oss som tonåringar.

Ungdomlighet, ibland kanske det barnsligt naiva – lyfts upp som eftersträvansvärt medan det eftertänksamma, de kloka, det som bygger på erfarenhet tonas ner i vår kultur.

Jag menar att vi har ett mycket stort ansvar i våra roller – inte bara som förälder – utan som lärare, fritidsledare, socialsekreterare, idrottsledare, föreningsledare, kulturarbetare att återupprätta barn och ungdomars tro på erfarenhet och klokskap.

Tänk om våra arbetsplatser, våra förskolor och skolor, socialkontor, kulturinstitutioner och frtidsgårdar tog fasta på den enda utgångspunkten – att mästaren har något att lära lärljungen. Att den erfarne har något att lära den oerfarne. Att visdom erövras i livet med hårt arbete.

Detta samtidigt som vi möter våra barn och ungdomar med respekt och ett nyfiket förhållningssätt och en inlyssnade ton. Det är så vi bygger en modern kommunal organisation på 2010-talet.

Och tänk om Eskilstunas barn- och ungdomsarbete kunde karaktäriseras av just samaya – den djupaste formen av förbund. Och kanske vi då inte skulle behöva fundera på eller oroa oss för att endast 15% av eleverna tar sina matteläxor på allvar. För vi vuxna är väl överens om att det krävs hårt och tufft arbete för att bli vuxen………………..

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Ett stort och varmt TACK för dina kloka ord!

  2. Hej Mats Olof!

    Tack för dina värmande ord. Hoppas att allt är väl i Torshälla.

    Pär E

  3. Tack Pär
    Allt är relativt eller med den äldre skolan Yin och Yang!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: