Skrivet av: Pär Eriksson | april 16, 2011

Om en småbarnsförälder, världens bästa jobb och vikten av stolthet

Först blev jag lite stum och sedan lite förvånad men glad. Så här var det. Vi kom att prata om förskolan och min arbetskamarat berättade att en personal på hennes barns dagis en morgon hade sagt att ”hon hade världens bästa jobb”. Min arbetskamrat blev precis som jag först lite förvånad.

Det här är intressant. Vi blir båda förvånade över att vi har medarbetare som uttrycker att de trivs med arbetet. Och kanske än viktigare – i det här fallet så uttrycker man det tydligt till en förälder. Inte allmänt i fikarummet eller på arbetsplatsträffen.

Jag har arbetat i mer än trettio år i offentlig sektor. Jag har mött hundratals, ja tusentals medarbetare som dagligen gör stordåd. Jag har mött tusentals elever, föräldrar, funktionshindrade, äldre, anhöriga, brukare och kunder som varit mycket nöjda med kommunens arbete.

Och ändock så är det uppenbarligen så ovanligt att man öppet och utåt uttrycker den här stoltheten. Så ovanligt så att en förälder och en kommundirektör båda blir förvånade.

Våga diskutera det goda
Jag vet att jag ger mig ut på djupt vatten. Medarbetare och chefer sliter hårt. Jag ser det. Några drabbas av utmattningssymptom. Jag vet också att vi kan göra mer. Det behövs fler händer, fler duktiga medarbetare inom vården, inom omsorgen, inom skolan och socialtjänsten.

Men vi måste också våga diskutera om det vi gör varje dag. Vi måste våga prata om de nästan 5 miljarder som Eskilstunaborna via skatten ”gett” Eskilstuna kommun. Vi är ca 8 500 anställda. Det är möjligt att vi ska vara 8 700 eller ännu fler medarbetare. Men det förändrar inte i grunden.

Min erfarenhet under de här trettio åren – oaktat vilken kommun jag arbetat i – är att medarbetare och chefer, politiker och kommundirektörer inte tillräckligt ofta är stolta över det arbete som görs.

Logiken i offentlig sektor är att det alltid går att göra lite till. Oaktat hur mycket resurser och hur många vi än är så går det att göra lite till. Den logiken gör oss också till fångar i vårt eget arbete, fångar i vår egen profession.

Lägg då till en modern medialogik som bygger på att skildra det orättvisa, det där enskilda beslutet som går någon emot. En medialogik som på sitt sätt är sund men som å andra sidan sällan tar sig tid att belysa svåra och ofta komplexa samband. Istället skildras offentlig sektor många gånger i rubriker som bär drag av sensation och krav på snabbhet. Inget får vara svårt eller smärta. Inget får göra ont. Inget får gå emot den enskilde även om det gynnar flertalet. Inget får vara för långt eller resonerande.

I den miljön – dvs att det faktiskt finns resursbrister, att vårt arbete präglas av ”alltid mer – aldrig nog” och en turbulent medialogik – så är det faktiskt unikt att någon vågar beskriva sitt arbete som ”världens bästa jobb”. 

Modigt medarbetarskap
Jag menar att det krävs ett visst mod för att berätta om sitt arbete med den melodislingan. Att till och med ”commita” sig mot en enskild förälder. Att tala om att arbetet är svårt, att det är tungt kräver också sitt civilkurage. Men inte samma mod eftersom det är en bild som vi alla delar.

Vi vet väl hur det är? Förskolan är inget bra. Det uppstår en samstämmighet mellan medarbetare och förälder. Man bekräftar varandra men vad vi inte vet är att i bådas hjärta smärtar det. Kanske man längtar efter att någon bryter den osynliga överenskommelsen. Att föräldern eller medarbetaren vågar sjunga melodin som handlar om det som fungerar, det friska, det livsbejakande, det utvecklande. Att mitt barn skrattar. Det salutogena snarare än det patogena skulle forskarna säga.

Jag har två vuxna barn som båda var förskolebarn och som båda som vuxna hyllar förskolan. Varför sa jag inte det till förskolepersonalen när vi stod mitt uppe i det? Och Gunilla, Carina och Margareta i Örebro – varför sa ni inte till mig att ni hade ”världens bästa jobb”……………………… 

Att vara stolt kräver mod. Min erfarenhet är att när man visar mod så är man lätt att kritisera. Man tvingas leva sitt budskap. Vår medarbetare som menar att hon har ”världens bästa jobb”  har i någon mening öppnat sig, visat sig sårbar just därför att hon har ”lovat”, hon har tydligt och rakt höjt förväntningarna på sig själv- i vart fall i vår förälders ögon.

Att vara missnöjd, att se problem och brister är också viktigt. Problemet blir när man alltid tar på sig den rollen. Många gånger så är det samma medarbetare, samma arbetsgrupp och samma arbetsplats. År ut och år in.

Rollen förstelnar oss utan att vi märker det. Stolthet blir svårt att både stava och leva. Ibland till och med efter att man bytt så väl chef som medarbetare. Det ”sitter i väggarna” brukar man säga. Systemet är dysfunktionellt brukar organsationspsykologerna säga.

Betyder det att vi ska vara blåögda och hurtfriska? Inte alls. Tvärtom skulle jag säga. Den stolta arbetsgruppen har ofta en hög mognadsgrad. Den klarar av att vara stolt och samtidigt reflekterande och kritiskt granskande. Men den välfungerande arbetsgruppen blir aldrig ett offer, den söker inte syndabockar utan är rak och tydlig i sin kommunikation. Den ställer krav på föräldrarna, sin chef och sig själva.

Nya krav på den kommunala organisationen
Eskilstuna står inför en rad stora och spännande utmaningar de närmaste åren som handlar om att utveckla vår stad. En ny politiskt mandatperiod kombinerat med att det är ett nytt politiskt landskap med yngre politiker med en delvis ny agenda driver på att vår kommunala organisation behöver förflytta sig.

Vi behöver ta ett tydligare steg bort från förvaltningstänkande till mer av själen i en kunskaps- och tjänsteorganisation. Det betyder att vi på alla nivåer behöver utveckla vårt sätt att förhålla oss, vårt sätt att lyssna på brukaren, vårt sätt att styra, vårt sätt att tänka helhet. Och det förutsätter medarbetare som är stolta över och förstår sitt uppdrag och sitt arbete.

Stolthet går inte att besluta om. Det går inte att ha en policy. Stolthet växer innifrån. I känslan för vår stad, för vårt uppdrag och för de vi är till för.

Just därför är sådana här berättelser om vår förskolelärare så viktiga. Och jag vet att vår unga mamma sedan den dagen känner lite mer förtroende för inte bara den här förskolelläraren utan för den här förskolan och för Eskilstuna kommun.

Hon känner lite mer glädje och förtroende i sitt hjärta att hennes barn har det bra på dagarna. Något som är extra viktigt i ett samhälle där tempot är uppskruvat och där tröttheten påminner om småbarnsfamiljens verklighet.

Känslan att veta att en av de vuxna som umgås med mitt barn varje dag tycker att hon har ”världens bästa jobb”. Det är det vår vision handlar om.

Ha en bra påskvecka!

Annonser

Responses

  1. Hej Pär,
    ”Att vara missnöjd, att se problem och brister är också viktigt”, men byt ordet missnöjd mot ”konstruktivt kritisk” så får vi en helt annan positiv bild av medarbetaren. Kunniga medarbetare som ”vågar träda fram” och riskerar obehag är ofta modiga!

    Jag anser att du skulle inta grodperspektivet när Du ser på Din organisation.
    Av kommunens 8500 anställda måste självfallet ett hundratal finnas för nyckelpositioner som säkrar kommunens författningsskyldiga ansvarsåtaganden.
    Chefer och specialister behövs, men även här bör antalet minimeras. Behövs fler än säg 2 av ”samma sort”?
    Eskilstuna kommun dränerar och på sikt kanske ”torrlägger” välfärden genom alltför blygsam vitaminisering av det fria företagandet genom att inte köpa fler tjänster! I princip alla utförande ”lågtjänster” och deras enkla ledning kan upphandlas externt. Låt kommunen blomstra genom en kraftig expansion av antalet privata småföretagare.
    Detta är en politisk fråga. Hur många anställda i kommunen vågar öppet erkänna borgerliga sympatier? Hur många vågar kritisera (konstruktiv kritik!) ineffektiva arbetssätt? Är man sosse , så är man snäll….
    Nej, avpolitisera kommunkoncernen och koncentrera förmågorna till beställaruppgifter! Skilj på huvuduppgifter och externt upphandlingsbara utförandeuppgifter.

    Du har i en krönika sagt att Du ”tror p” den kommunala skolan. ”Tror” Du även på friskolorna?

    Man blir ju mörkrädd när ett av samarbetspartierna (V) i majoritetsstyret ifrågasätter marknadsekonomiska villkor för företagande.

    Visst ska det vara inspirerande och ”kul” att arbeta. Trevligast är att få bevisa sin egen förmåga genom att lyckas som egenföretagare . Måttet på framgång är vinst och därmed överlevnad på ”egen hand”. Vilket glädje att lyckas och att tjäna pengar.
    Att vara ”surrogatmamma” för många barn i en förskola kan säker vara kul, men alla passar nog inte för denna uppgift. Förskollärarna slipper dock städningen. Vem utför lokalvården? Kommunanställda eller städbolag? Hoppas även att dessa anser att de har världens bästa jobb!

    Don´t worry – be happy!

    HEF


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: