Skrivet av: Pär Eriksson | april 3, 2011

Om en stor läskig sten, en livsvisdom och vikten av att förstå den nya samtiden

Det var några år sedan. Det äldsta barnbarnet berättade med livfulla ögon att han efter att först ha varit en Lille Skutt och sedan blivit en Skalman nu äntligen skulle bli en Bamse. Att bli en Bamse var något stort menade barnbarnet och han berättade också att man då får klättra upp på den stora farliga och läskiga stenen på gårdsplanen.

Det handlar som läsaren förstår om förskolan. Men kanske ändå inte. Vad barbarnet var med om var kanske inget annat är en första lärdom om livets allra innersta kärna – att växa och mogna.

Att möta en ny värld
Jag tänker på den här historien när jag i förra veckan mötte några hundra avgångselever på gymnasiet. Jag såg i deras ögon att de bar på en längtan efter att få ge sig ut i världen, att bestiga de där bergstopparna, att vandra på de där slippriga stigarna, segla på de där orkanfyllda oceanerna. Detta samtidigt som de bar på den där molande oron över vad livet bär på i form av svåra utmaningar. Vi har alla gått igenom det.

För så är det. Att vara ung nu så här i början av 2000-talet är tufft. Ungdomsarbetslösheten är fortsatt hög. Detta kombinerat med brist på billiga bostäder som passar ungdomar gör att det krävs en viss tuffhet för att ta det där steget in i vuxenvärlden. Sociala spänningar och orättvisor, kriminalitet, droger och en ökad känsla av otrygghet framförallt för unga tjejer gör bilden än tydligare men också lite mörkare.

Mot det står en värld av möjligheter. Världskartan ritas om. Aldrig någonsin har så många människor varit på väg att ta sig ur ren fattigdom. Inte bara i de klassiska tigerekonomierna i Asien utan också i de folkrika länderna Kina och Indien. I Latinamerika är länder som Argentina och Brasilien på väg att utvecklas språngartat.

Även i det hårt prövade Afrika tar länder stora utvecklingssteg – framförallt i de södra delarna. Västvärldens bilder av HIV-smitta, hungersnöd och inbördeskrig kontrasteras av ekonomisk och social utveckling. Lägg då till demokratiseringsvågen i arabländerna – om än med bakslaget i Libyen för ögonen – så börjar en ny världskarta att ta form.

Det är den nya världen som våra 18-19-åringar kommer att möta.

Eskilstuna i ett nytt sammanhang
Även Sveriges karta ritas om. Axel Oxenstiernas länsgränser som ritades upp på 1600-talet är under omformning. Inom några år så finns Sörmland och Eskilstuna i ett nytt regionalt sammanhang. Eskilstuna är ingen förort till Stockholm men vi lever och agerar mer och mer som en del av huvudstaden. Vi växer både mentalt och ekonomiskt allt mer samman med vår grannstad Västerås. Det är den nya regionkartan våra 18-19-åringar kommer att möta de närmaste åren.

Även Eskilstuna är i stark omvandling. Den vackra ån har återtagit sin rättmätiga plats som navet genom vår stad. Det byggs nytt och framtidsagendan innehåller en rad spännande satsningar och investeringar. Samtidigt som vi upprätthåller vår starka tradition i industri och produktion så ökar andra branscher och företag sitt inflytande i Eskilstuna. Service-, tjänste- och kunskapsföretag. Det är det nya Eskilstuna våra 18-19-åringar kommer att möta.

Jag kan vara lite orolig att vi äldre inte riktigt hänger med i de här nya berättelserna. Med ålders rätt fylls vi att bilder från det gamla Eskilstuna. Ett Eskilstuna i omvandling med stora spänningar och konvulsioner. Ett Eskilstuna med förlorade arbetstillfällen och minskad befolkning. När jag är ute och träffar Eskilstunabor så hör jag ofta de här berättelserna upprepas. Ibland kryddas de också inne i vår egen organisation med statistik och kurvor på brottslighet och arbetslöshet. Hopplösheten manifesteras.

Det här är bilder vi ska orka prata om. Men det intressanta är att de hämtar sin energi ur samma källa – den stora men nödvändiga strukturomvandlingen av Eskilstuna på 1970-1980-talen.

Jag vill berätta något annat. Inte hurtigt, blåögt om att allt är bra men ändå en annan bild av Eskilstuna och världen. Den som våra ungdomar nu så tydligt kommer att möta.

Jag menar att det är viktigt att vi som kontrast till den gamla bilden av Eskilstuna också vågar ge berättelser, visioner och motbilder om hur vi vill att det nya Eskilstuna formas.

Vikten av att förverkliga livsdrömmar
En av de viktigaste ingredienserna i det är att höja utbildningsnivån. Inte därför att något varit dåligt eller för att vi inte är tillräckligt bra utan därför att världen har förändrats. Det krävs en annna kompetens, ett annat kunnande hos våra 18-19-åringar. Det arbetet handlar om att sätta fokus på skolan – från förskola, via grundskola, gymnasium till vuxenutbildning och högskola. Det är därför arbetet med våra kunskapsmål är så viktiga.

Mitt i den framtidsrörelsen så är det så viktigt att vi vuxna förmår förmedla vikten av att våra barn och ungdomar ges möjlgihet att förverkliga sina livsdrömmar. Det är inte betyg vi jagar i våra skolor – det är just livsdrömmar.

Drömmen att förverkliga sina mål, sina drivkrafter. Att bli kär, att bilda familj, att få egna barn, att leva ett värdigt liv, att bli ingenjör, snickare, en duktig hantverkare, läkare, lärare, sjuksköterska, fordonsmekaniker, web-designer, konstruktör, musiker, fotbollsspelare eller teaterskådespelare. Det är det som är visionen.

Och vägen dit är tuff. Det finns inga genvägar, det finns ingen tröst. Den som tror att det är enkelt lurar sig själv. Den som tror att det är någon annan som är ansvarig för mitt liv kommer att bli djupt besviken.

Föräldrar, familj, lärare, föreningsledare, kuratorer kan i bästa fall stödja men de kan inte göra vandringen åt den unge. Det är en livsvisdom som burits av generationer men den måste återerövras om och om igen; det är svårt att bli vuxen – det är svårt att vara människa.

Men när man väl erfarit den livsvisdomen så känns det befriande. Och befrielsen ligger just i att man gjort vandringen själv.

Hur gick det med den stora läskiga stenen, frågade jag barnbarnet några dagar senare. Det var läskigt och svårt, sa han med viss stolthet. Jag skrapade knät och det blödde lite.

Usch då, sa jag och visade snabbt min oro. Som en vädjan om hur jag skulle kunna lindra det onda. Det är inget farligt morfar, sa han tröstande. Det gick över och när jag väl stod där uppe så såg jag att vår gård och lekpark såg lite annorlunda ut.

Jag kände hans lilla hand i min. Kom så går vi, sa jag. Tillsammans, sa han. Ja tillsammans, svarade jag.

Ha en bra vecka!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: