Skrivet av: Pär Eriksson | mars 13, 2011

Om en gymnasietjej, människovärde och vikten av att ha ett liv

Jag träffade Jenny för några år sedan i samband med att jag var inbjuden till att träffa en grupp elever. Hon gick på gymnasiet, utstrålade glädje och såg ut som vilken ung 17-åring som helst. När vi satte oss ner och pratade i lugn och ro så var det dock en annan lite mer sorgsen Jenny som trädde fram.

Hon berättade att hennes uppväxt hade varit mycket bra. En bra familj, bra lärare och många kompisar. Men ju äldre Jenny blev ju tydligare blev det att hon inte hängde med. Hon fick allt svårare att följa med i skolan och i vardagslivet. Hon märkte sakta men säkert att hon inte var som andra. En tuff och svår insikt.

I början tänkte jag inte så mycket på det men på mellanstadiet så blev det tydligt att jag hade ett förståndshandikapp, berättade hon utan omskrivningar. Jag kom ihåg att jag blev lite överrumplad över den ärlighet och rakhet hon visade. Det var som att jag inte riktigt kände mig bekväm. Att prata allmänt är ju inga problem men här satt helt plötsligt en ung tjej och pratade om svåra frågor om identitet och självkänsla.

Känslan av att vara annorlunda
Under mina yrkesår så har jag stött på flera ungdomar som berättat samma historia. Känslan av att vara annorlunda, att inte riktigt hänga med, att inte vara ”normal”. Min erfarenhet är att det är extra svårt för de ungdomar som kan se sig själva utifrån, som på ett mer reflekterande sätt kan se sig själva. De ser och förstår att de lever med ett funktionshinder som begränsar dem i sina liv. Det smärtar och gör ont eftersom längtan efter att vara som andra är så stark i oss.

Just Jenny berättade också att hennes största önskan i livet var att få bi kär, bli ihop med en kille och få familj. Jag vill vara som andra, sa hon med eftertryck utan att bli sentimental.

Jag tänker på det här samtalet när jag tittar på TV3:s nya serie ”Världens bästa hotell” som utspelar sig i Eskilstuna. I serien får vi följa fem personer med funktionshinder och deras arbete på hotell Bolinder-Munktell. En i gänget heter Kristoffer och han uttrycker på ett enkelt med träffsäkert vad allt handlar om – ”Jag vill arbeta på hotellet i hela mitt liv. Här vill jag vara jämt. Jag vill ha ett liv”.

Jag vill ha ett liv. Det kan inte uttryckas bättre. Det var precis det som Jenny menade.

Kristoffer på Hotell Bolinder-Munktell eller är det ICA-Jerry………

En revolution mitt framför våra ögon
Det har skett en revolution mitt framför ögonen på oss de senaste 30-40 åren. Det är inte så länge sedan som personer med funktionshinder var hänvisade till stora samhälleliga institutioner. Ofta långt ifrån sina föräldrar. Ett Strömsholm, Sundby sjukhus eller ett Jättuna. Imbecilla, sinnesslöa, nervklena, vanartade barn –  det gör ont att skriva.

Jag skriver inte det för att klandra. Det var den tidens förståelse för olika psykiska och fysiska tillstånd. Men varje generation har skyldighet att forma det nya, att påtala det som inte är bra, det som behöver förändras. 

Min bild är att det framförallt är föräldrar och anhöriga som höjt sina röster. De har krävt rättvisa och ställt krav inte bara på samhället utan också på var och en av oss. Förmågan att se varje individ, att tänka delaktighet och inkluderande istället för särskiljande och utestängande av människor.

Barn och några vuxna utvecklingsstörda kvinnor på Norrköping stads vård- och arbetshem Värnhem, början 1960-talet.
Foto: Sture Ryman

Idag har de funktionhindrade tagit sitt rättmätiga plats i samhället. De stora institutionernas tid är förbi. Nu finns dom mitt bland oss, de bor och arbetar med oss. De finns i våra skolor, på bussen, på restaurangen och i Sporthallen som en del av oss och påminner oss om människovärdet.

För det är vad allt i grunden handlar om – människovärde. TV-serien må vara en berättelse om fem unga människor som får ett arbete. Men i grunden handlar det om något djupare. Deras liv ställs i kontrast till vårt. Vi ser och förstår skillnaderna. Vi ser tillkortakommandena. Vi skattar med – men aldrig åt.

Men – och det är kanske viktigast – vi ser likheterna. Vi ser våra egna tillkortakommanden speglas i dessa unga människor. Kristoffer och Jenny är också en del av oss på samma gång som vi är dom. Vi är människa.

Vårt ansvar
Som kommunal organisation har vi ett mycket stort ansvar. Vi måste ligga i front vad gäller humanistiskt tänkande, på djupet förstå och agera delaktighet. Det kan låta allmänt men jag menar att det i grunden handlar om synen på människan och livet.

Jag vill se en skola, socialtjänst, vård och omsorg, kultur och fritid, samhälls- och stadsplanering, ett bostadsföretag och ett Stadshus som gestaltar än mer öppenhet. En organisation och en verksamhet som på djupet lyssnar på alla dessa föräldrar, anhöriga och brukare. Inte för att smeka medhårs eller att gråta ut tillsammans med utan mer för att lyssna på den erfarenhet som finns.

Men det förutsätter också att föräldrar och anhöriga förmår se våra verksamheter som något bra. Jag har genom åren mött föräldrar som aldrig kommit ur sin sorg och som utanförlägger och projicerar svåra och komplexa frågor på kommunen, på landstinget eller på medarbetare. Jag har förståelse för det men det är sällan kreativt eller att det skapar något bra samarbetsklimat.

Det är bara genom dialog, genom öppenhet och att vi går tillsammans som vi blir de där krafterna och understödjarna till vårt hotellgäng och till Jenny. Föräldrar, anhöriga, föreningar och organisationer, kommun, landsting och de funktionshindrade.

Och kanske det i grunden inte bara handlar om hur vi agerar i vår roll som professionella, som yrkesmänniskor utan att vi förstår att gymnasietjejen Jenny och hotellreceptionisten Kristoffer kan vara vår son, dotter, syster eller bror.

Det kallas empati när vi ser det ur ett individuellt perspektiv och något som visst heter solidaritet när vi resonerar på strukturell nivå. Två ord som riskerar att gå förlorade i en turbulent värld som just nu andas oro.

Hur det gick för Jenny och hennes längtan efter ett liv ska jag berätta vid ett annat tillfälle.

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Så härligt att vi äntligen låter alla människor få vara med oberoende om dom har någon sorts funktionshinder fysiskt eller psykiskt. Alla är vi människor.

  2. Pär! Rätt ”siktat”, men når Du målet? Hur? Dina medspelare?
    Grundinställningen är naturlig tolerans och acceptans inför ”funktionsavvikelser” från ”medelfunktionen”.
    Detta gäller även skolan i Eskilstuna och i högsta grad de sociala funktionshinder som drabbar våra dåligt inkluderade nysvenska familjer med skolbarn.
    Här måste Eskilstuna kommun (vi medborgare och skattebetalare) ta ett större socialliberalt ansvar. Vi har ju faktiskt bjudit in dessa i vår gemenskap!!!
    Du Pär och Din direkt underställde skolchef Tony Lööv måste omgående ”komma ut” med fakta som mycket tydligt beskriver de elevförutsättningar ( spec. invandrare) som betingar extraordinära och kostsamma individuella insatser. Hjälp dessa! Anställ specialpedagoger med förståelse/empati för de stackars invandrarbarnens utsatthet och dåliga odds. Kom igen nu och motivera en högre skolpeng – om denna hamnar direkt där de akuta behoven finns. Upp till bevis och sprid detta i öppna lokala debattfora. Din åsikt välkomnas! Var modig och öppen!
    Med humanistisk hälsning!
    Hans-Erik Fredbäck

  3. Det är inte Kristoffer på Hotell Bolinder-Munktell på översta bilden, ser ut som Ica-Jerry.

  4. Hej Eva – du har nog rätt.

    Ha det
    Pär E

  5. Tack för din varma beskrivning av Jennys öde. Livet skulle vara lättare och positivare om vi slapp humanistiska inlägg av den typ som Hans-Erik Fredbäck presterar. Måste finnas andra forum för detta. Är man humanist om man förstör en artikel som säkerligen uppfattas positivt av Jenny?
    Tack Pär !


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: