Skrivet av: Pär Eriksson | januari 30, 2011

Om att stå med mössan i hand, tre generationer och vikten av förstå mötets kraft

Jag kan ha lite luddiga minnen men min bild är att det var sällan eller aldrig mina föräldrar var och besökte min skola. Mitt minne är att min pappa aldrig var där. Det handlade inte om ointresse vare sig av hur det var med skolan eller hur det gick för hans son utan mer ett utryck för den tidens syn på inflytande och engagemang.

Om min pappa ändock skulle ha besökt skolan så känner jag på mig att han skulle ha känt sig obekväm och lite handfallen. Än mindre att han skulle framfört några kraftfulla åsikter om skolans arbete.

När jag tänker tillbaka på min och min frus relation till våra barns skola på 1980-talet så minns jag ett engagemang bland föräldrarna men sällan eller aldrig att någon på allvar lyssnade på oss. Dåtidens föreståndare och rektorer uppfattade inte sig själva som ansvariga för helheten utan de hänvisade till ett anonymt skolkontor eller kommunhus. Min bild är att vi sa vi vad tyckte men att ingen riktigt lyssnade.

Jag tänker på mina egna vuxna barn och dagens skolföräldrar födda på 1970- och 1980-talen och deras förhållningssätt. De nöjer sig inte med att få tycka och tänka utan de kräver också att få vara med och påverka. På riktigt. Inte krav på att alltid få som de vill men de vill bli tagna på allvar.

Ny tid kräver en ny typ av organisation
Jag beskriver den här utvecklingen under tre generationer för att visa på den enorma förändring som skett under en 50-årsperiod. Från att vara åskådare och knappt det till att ta en aktiv och kraftfull roll.

Men det här förutsätter också att organisationen förmår hänga med. Det förutsätter att våra chefer och medarbetare på djupet förstår att något hänt och börjar omformulera sitt uppdrag. Jag som kan överblicka mer än 30 år av kommunal verksamhet ser naturligtvis den enorma utveckling som skett från myndighetstänkande till mer av modern kunskaps- och tjänsteorganisation. Mer av inflytande, mer av beslut nära brukaren, kunden och medborgaren. Mer av bemyndigande av brukaren att formulera sina behov. Mer av individualisering och mindre av att alla skall behandlas exakt lika och uppfattas ha samma behov.

Men samtidigt så ser jag också hur vår historia och tradition gör sig påmind. Kommunen som uttolkare av människors innersta behov. Arbetsplatser som snarare utgår ifrån medarbetarnas behov före brukarnas. Enskilda medarbetare som i tider av stress, dålig motivation och kunskap agerar snorkigt och oprofessionellt.

Jag skriver inte så för att ge dåligt samvete. Under alla dessa 3o år så har jag varje dag sett exempel på ett gott och positivt bemötande. Inte tu tal om det. Men vi måste också våga prata om det som gör ont.

Om Eskilstuna skall ta det där steget in i det moderna samhället, om vi ska svara upp mot alla de krav som medborgarna rättmätigt ställer så behöver vi ta ytterligare ett steg i vårt sätt att arbeta, i vårt sätt att förhålla oss.

Värdeskapandet sker i mötet
Jag vet att jag ibland uppfattas som tjatig – men allt som sker i våra verksamheter handlar om mötet. Allt det vi gör i Stadshuset, i förvaltnings- och boalgsledningar är viktigt men själva kärnan i en kommuns liv är medarbetarens möte med eleven, den äldre, den funktionshindrade, ungdomen, den socialt vingklippta familjen, kulturbesökaren, elkunden eller hyresgästen.

Värdeskapandet i en modern kunskapsorganistion sker i själva mötet. Och just därför måste vi hjälpas åt för att skapa de allra bästa förutsättningarna för det mötet. Politiker och sådana tjänstemän som jag måste skapa de bästa möjliga förutsättningarna för verksamheten. Prioritera, se helheten, våga stå upp för svåra beslut och överväganden, vara tydliga, kräva resultat men också lita på att medarbetaren vet bäst hur saker och ting ska utföras.

Chefer och medarbetare måste än tydligare fokusera på uppdraget. Ständigt påminna sig om vem man är till för. Uppmuntra och se den goda intentionen hos arbetskamrater och samarbetspartners. Ägna mer tid åt de resurser vi har än de vi upplever att vi saknar. Total fokusering på varje enskilt möte likt en ishockeyspelare som ständigt fouserar på nästa byte.

Vi behöver arbeta med mer med uppmuntran och positiv återkoppling. Mindre av att klandra, leta syndabockar och utanförlägga tillkortakommanden. Vi behöver bygga en ny kultur, ett nytt tänkande kring vad vi håller på med. Detta utan att kasta ut barnet med badvattnet eller lämna allt det goda som redan görs.

Det är bara tillsammans som utveckling sker
Varför dessa glada tillrop, undrar den kritiske. Det är väl bra som det är eller rättare sagt det är väl politikerna som är ansvarig? Låt mig vara tydlig; om Eskilstuna skall utvecklas – vi har ett stort och viktigt arbete framför oss – så förutsätter det en kommun i Sverigeklass. Och vi är inte riktigt där. Det här handlar inte om något slags ytligt quick-fix eller någon amerikansk managmentmodell utan om den djupa förståelsen för att människor allt mer kräver en skola, en vård och omsorg, en kultur och fritid, ett bemötande och ett utförande som innehåller möjligheter till påverkan.

Om vi ska utveckla de komunala tjänsterna så kräver det också en hel del av brukarna. Det som skiljer en modern tjänsteorganisation från varuproduktion eller ren kommersiell verksamhet är att tjänsten skapas i samspel. Brukaren ”får inget” utan är i högsta grad delaktig i värdeskapandet. Det är barnet som lär sig läsa, det är missbrukaren som slutar dricka alkohol, det är den gamle som rehabiliteras, det är den funktionshindrade som utvecklas.

Förståelsen för det sättet att tänka är alltjämt inte tillräcklig. Vi har ett samhälle som i den meningen blivit allt mer krävande – apropå utvecklingen från mina egna föräldrars sätt att tänka till mina egna barns generation. Kravställandet kan i sämsta fall leda till att man förvandlar sig till åskådare. Man är inte redo eller ges möjligheten att spela matchen. Det är lärarens fel, det är undersköterskans fel, det är kommunens fel att det inte blir som jag vill.

Just därför så ställer det nya moderna samhället inte bara krav på politiker, kommundirektörer, chefer och medarbetare utan lika mycket på brukaren, på eleven, på föräldrar, på anhöriga, på föreningar, på kyrkor och på organisationer. Den insikten går inte att besluta om eller att proklamera fram. Den djupa insikten kan bara växa fram i en respektfull dialog. Det som mina föräldrar aldrig möttes av när de stod där med mössan i hand en kall vinterdag i februari i början på 1960-talet.

Vi har allt framför oss – ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Inledningen på den här krönikan var det bästa du skrivit på länge!
    Vi måste på allvar ställa oss frågan – varför väljer man bort oss?
    Du skriver bra, men skulle vinna på att koncentrera budskapet. Kort når långt!

  2. Hej Anna!
    Tack för positiv återkoppling.

    Jag får till och från synpunkter på att jag skriver för långt och att jag resonerar lite för mycket runt en fråga iställlet för att skriva kort och kärnfullt.

    Det ligger säkert något i de synpunkterna. Men jag agerar ju på så många olika arenor, möten och träffar och min idé med mitt skrivande just här är att reflektera, att filosofera kring en fråga. Vrida på tankarna. Det är en form som passat mig i mer än 10 år.

    Jag brukar också tillägga – vilket är enkelt att göra till dig Anna som är skribent och har en lång erfarenhet – jag kräver mycket av mina läsare. Jag vill erbjuda något annat i det turbulenta media- och informationsbruset. Att man tar sig tid och själv funderar.

    Tack än en gång Anna för dina uppmuntrande ord.

    Pär E

  3. Hej Pär!
    Jag blir så glad och känner mig inspirerad och upplyft när jag läser din blogg. Jag tycker att du visar på ett tydligt ledarskap där ingen medarbetare behöver sväva i ovisshet om dina värderingar och vad du vill med ”din” kommun. Ditt budskap tåls att upprepas. Du blir absolut inte tjatig. Jag kommer att fortsätta läsa dina bloggar med stor behållning.
    Hälsningar
    Anna-Lena Sjöstedt i Jönköping

  4. Hej Anna-Lena!

    Tack för dina värmande ord och kul att du hör av dig. Det är inte dåligt att ha läsare i Småland.

    Hoppas att allt är väl med dig och en gissning är att ni precis som vi här uppe i Mälardalskommunerna resonerar om hur vi utvecklar våra kommuner. Och jag vet att vi är överens om skolans oerhörda betydelse som en del i det.

    HV 71 ser lika starka ut som vanligt.

    Ha det

    Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: