Skrivet av: Pär Eriksson | januari 16, 2011

Om resultat som utmanar, erfarenheter från 1842 och vikten av att gå tillsammans

Det gör ont att läsa eftersom det handlar om våra ungdomar. Det handlar inte om ”dom” utan om just våra ungdomar. De som snart ska utgöra stommen i samhället.

SCB har granskat 38 skolor i sk socialt utsatta områden runt om i Sverige och resulatet är nedslående – andelen godkända elever i år 9 har minskat från redan dåliga 73% 1998 till 68,7% 2010. Riksgenomsnittet ligger på ca 90%.

Skolans betydelse för ett bostadsområde
Jag har själv både bott och arbetat i några sk miljonprogramområden i såväl Eskilstuna som Örebro och Västerås och vet att en av framgångsfaktorerna för att ett bostadsområde ska utvecklas är just skolan. Ett bostadsområde som har en väl fungerande skola av toppklass kompenserar också en del av de svårigheter som annars karaktäriserar området. Jag har upplevt det med egna ögon i Brickebacken i Örebro och på Råby i Västerås.  Lärdomen är enkel – värdet av en riktigt bra skola är omistlig.

Det är bara att sätta in mer resurser, invänder någon. Ja kanske, tilläger jag. Min erfarenhet som chef för den kommunala skolan under många år är att det inte räcker. Det är inte alltid ökade resurser i sig skapar en bättre skola. Men missförstå mig rätt – jag ser också behovet av tydliga och genomtänkta satsningar.

Vikten av att gå tillsammans
Men min erfarenhet och tuffa lärdom in på skinnet är att det krävs en ny typ av samspel mellan några avgörande grupper för att skapa den där riktigt bra skolan.

En skolledning som är extremt tydlig på färdriktningen. En skolledning som förmår stödja men också utmana både lärare och elever och sätter fokus på kunskap. Det förutsätter också att rektor förmår rekrytera lärare och skolpersonal som är redo att jobba i visionens riktning.

Det förutsätter en skolledning som också tar helhetsansvaret för pedagogisk utveckling, verksamhetsutveckling, samarbete, ekonomi, lokaler och personal.

En framgångsrik skola – och det finns också forskning som understödjer det – bygger på välutbildade och engagerade lärare och skolpersonal som ges förutsättningar att ägna sig åt det de är bäst på – att undervisa, att förmedla kunskap, att utveckla.

Jag har arbetat med hundratals lärare genom åren och sett både professionalism och engagemang. Men jag har också sett ”tappade sugar”, ångestfyllda vuxna, arga och besvikna lärare som projicerar tillkortakommanden på politiker, samhället, invandringen eller än värre – på elever och föräldrar. Vi måste våga prata om att det är de allra bästa, välutbildade och empatiska som ska arbeta med det viktigaste vi har.

Men ingen framgång utan att det finns ett genuint egenansvar hos ungdomarna och föräldrarna själva. Skolan kan hjälpa och understödja, fungera som vägledare och bistå med erfarenhet men i grunden så kan bara lärande och utveckling ske genom att eleven själv är motiverad och tar sitt ansvar.

Jag har också sett skolor som på allvar lyckats engagera föräldrar som medspelare. Och här har vi själva i vår roll som föräldrar, far- och morföräldrar ett stort ansvar för att prata väl om skolan, prata väl om vikten av utbildning, tona ner våra egna fritidsintressen och TV:n till förmån för läxstöd och engagemang.

Jag vet att jag kan dra på mig kritik – men jag har ännu inte sett någon skola som blivit framgångsrik med en grupp föräldrar som nöjer sig med att bara bli kravställare och som ständigt beklagar sig över skolan och lärarna. Min erfarenhet är att det är bara är i samspel, i samarbete som framgång skapas.

Dialogmöten istället för traditionella föräldramöten

Tron på förändring och ansvar
Men det där låter väl bra men just våra elever och föräldrar har inte de förutsättningarna, brukar några invända mot mitt resonemang. Som om människan var statisk och saknade vilja och ambition. Som om ”de socialt fattiga” inte var att räkna med.

Min erfarenhet är att det finns en stor vilja till engagemang om vi bara vågar öppna upp våra verksamheter, om vi vågar bjuda in. Det gäller inte bara skolan utan också våra sociala- och vård och omsorgsverksamheter och ett Stadshus för den delen. Människor tar ansvar om de ges ansvar. Medspelare istället för kravställare blir du den dagen du ges tillträde.

Ytterst handlar det här om syn på samhället och på människan. Min erfarenhet är att ju högre krav du ställer på din medmänniska ju mer signalerar du att den är viktig och är att räkna med. Att tycka synd om eller än värre att gråta med gruppen och eleven är att förminska.

Att förstå de samhällsövergripande faktorerna
Som läsaren märker så kretsar mitt resonemang kring synsätt, attityd och förhållningssätt. I grunden landar vi väl ändå in i att det är resurser det handlar om. Det kanske handlar om lärarnas löner – apropå motivation. Det handlar om politiskt mod att våga prioritera. Det handlar om ett ökat flyktingmottagande som fått stora konsekvenser för några få kommuner, några få bostadsområden.

Det kanske handlar om friskolornas framtid. Jag som arbetat i en friskoletät miljö i många år börjar fundera på vart vi är på väg. Ska vi tro på ny forskning – bl a från Malmö högskola – så är dagens system på väg att dränera delar av den kommunala skolan. Ny forskning – vilket vi kanske redan anade – säger att just blandade grupper med sk hög- och lågpresterade elever gynnar helheten. Det låter som en välgrundad slutsats som den svenska skolan byggt på sedan folkskolans framväxt 1842. Här har den kommunala skolan och friskolorna en uppgift att prata ihop sig.

Mitt resonemang och betoning av förhållningssätt och attityd står inte i motsättning till den här mer samhällsövergripande analysen. Frågan är bara var vi ska börja.

Min livserfarenhet är att vi människor lite för ofta drivs av att ha rätt istället för att drivas av törsten på förändring. För mig är det en av livets innersta kärnor – den obändliga tron på förändring. Skolan har allt framför sig. Men för det krävs att vi är många som ser varandras goda intention.

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. ”Det gives tecken”! Tydliga tecken!
    Politiskt mod (öppenhet) samt ett klokt och krävande ledarskap i förening med ett ökat delengagemang från skolentreprenörer/-konsulter och den kraftfulla frivilligsektorn (Sektor 3) är förutsättningar för att säkra en hög kompetenstillväxt i samhället.

    Utbildningsexperter (rektorer, lektorer,lärare) är inte nödvändigtvis lämpade att leda ett utbildningsföretag. Även i skolvärldens behövs modiga och resultatinriktade entreprenörer av skilda slag. Sektor 1 (offentlig) faller utan Sektor 2 (näringslivet) och Sektor 3 (det idéburna frivilligsamhället) ! Däremot växer Sverige av en naturlig samverkan (1+2+3 = xyz).

    Öppna alla fönster och dörrar för ett ökat samarbete och delaktighet på alla plan.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: