Skrivet av: Pär Eriksson | januari 9, 2011

Om en liten kille, en professor i straffrätt och vikten av en tydlig klangbotten

Jag ringde på dörren och en liten grabb i 11-12-årsåldern öppnade. Min chef tyckte att jag borde göra ett hembesök eftersom han fått signaler från skolan om att allt inte stod rätt till i familjen. Först var grabben lite tveksam men han släppte ändock in mig. Som om han ville att jag skulle få se – eller rättare sagt förstå.

Det var i början av 1980-talet och jag var nyutbildad socionom och hade precis fått mig första fasta jobb. Den lille grabben hette Erik och stod i köket och stekte ägg. Under tiden det sprakade i stekpannan så sprang han in till föräldrarnas sovrum med en hink och en fuktig trasa. Efter ett tag så förstod jag att de sov ruset av sig och att den lille pojken hade tagit på sig rollen att vara förälder till sina föräldrar.

Jag tänker på det här när jag läser Sussana Alakoskis uppmärksammade ”Svinalängorna” om den lilla flickan Leena – som nu också visas på film. En berättelse som handlar om utsatthet och sociala villkor men också om överlevnadskraft.

Siffrorna varierar men det beräknas att det kan finnas upp till ca 400 000 barn som växer upp i missbruksfamiljer. En miljö som många gånger inte bara följs av våld och bråk utan också av svek och misstro mot de vuxna. Även om inte ens majoriteten av dessa barn själva blir missbrukare och bär det sociala arvet vidare så vet vi att många som vuxna kommer att bära barndomsminnen i sina inre, kanske känslomässigt stympade och får i någon mening leva med skadorna av ett medberoende – bristen på tillit, oförmågan att visa känslor eller leva sin fulla potential.

Straffbelägg berusade föräldrar
För någon månad sedan så skrev professorn i straffrätt Madeleine Leijonhufvud en uppmärksammad debattartikel i DN. Hon menade att det borde vara förbjudet att vara berusad inför sina barn. Hon menade att barn lär sig att förhålla sig till det mesta – det är en del av socialiseringen, att bli vuxen – men att se sina föräldrar berusade är ett av de största sveken ett barn kan råka ut för. Leijonhufvud menade att ett barns upplevelse av att ens föräldrar är berusade skapar djupa ärr, en känsla av hjälplöshet.

Vi kan ha olika synpunkter på Madeleine Leijonhufvuds förslag men onekligen sätter hon fingret på ett allvarligt problem och hon ställer frågan skarpt till dig och mig. Inte det vanliga att samhället borde gör si och så eller att det borde anställas fler kuratorer, psykologer, socialsekreterare eller familjebehandlare – nej, hon ställer frågan till oss personligen i våra roller som föräldar, far- och morföräldrar och anhöriga. Hon frågar om vi har ett personligt ansvar. Inte kommunen……………utan du och jag.

Det återhållsamma vinner
Under många år så ifrågasattes svensk alkohol- och drogpolitik. Många kritiker gisslade det som de ansåg som förbudstänkande och överförmynderi. Vi borde bli mer kontinentala och Systembolagets monopol borde avskaffas.

Inom narkotikapolitiken så ansåg kritikerna att Sverige var stelbent och att vi borde eftersträva en mer öppen attityd till t ex hasch och marijuana, fler sprututbytesprogram och metadonbehandlingar. Det tråkiga Sverige skulle utmanas.

Jag har aldrig riktigt förstått drivkraften i de här strävandena av att luckra upp en restriktiv alkohol- och narkotikapolitik. Särskilt inte om vi tar ett tydligt barn- och ungdomsperspektiv. På vilket sätt får vi ett bättre samhälle, tryggare familjer och mindre våld med en ökad alkhol- och drogkonsumtion? Hur vinner barnen på det? Kritikerna är skyldiga svaret.

I den meningen är Madeleine Leijonhufvuds utspel välgörande. Även om vi inte tror på en lagstiftning så försätter hennes debattartikel oss i ett val.

Alkoholpolitikens grundprinciper
Vi må ha olika utgångspunkter, tänka olika om alkoholens roll huruvida det bara är ett symtom på något annat eller ett beroendetillstånd med sin egen problematik. Vi må ha olika personliga erfarenheter men kanske vi ändock skulle kunna enas om några grundprinciper. Enkelt uttryckt; kan vi skapa ett samhälle där vi har några områden som är befriade från alkohol – barn- och ungdomstiden, under graviditeten, i trafiken och i arbetslivet?

Bild från ntf.se

Jag tror att det finns ett stort folkligt stöd för en sådan utgångspunkt. En sådan utgångspunkt hämtar energin inte bara från forskning och vetenskap utan också från hur jag tror att vi som människor och medmänniskor tänker. Dvs det är inte rimligt att barn och ungdomar som är i växande ska dricka alkohol. Det är inte rimligt att den gravida kvinnan som också är ansvarig för ytterligare ett liv ska berusa sig. Det är inte acceptabelt att vi i trafiken och i arbetslivet ska använda alkohol. Det handlar bla om säkerhet.

Och kanske vi också ska våga ta till oss Madeleine Leijonhufvuds idé om att föräldrar inte ska uppträda berusade inför sina barn som en femte utgångspunkt. Men det är tufft för då avkrävs vi personligt ansvar. Då kan vi inte längre hänvisa eller projicera på andra. Då kommer vi att märka att det ekar tomt när vi ropar på en Socialstyrelse, en socialtjänst eller en skola som borde……..

Nej, då kommer vi att märka att ekot studsar tillbaka till oss själva och frågar oss – är du redo att agera som en mogen och ansvarsfull vuxen. Om inte annat ”bara” för ditt barns skull.

Kommunen är viktig
Men missförstå mig rätt. En kommun har ett mycket stort ansvar. Ytterst så är det kommunen som har ansvaret för att barn inte far illa. Det är därför kommunens socialtjänst också har en tvångslagstiftning i ryggen om ett barn misshandlas fysiskt eller psysiskt. Det är därför vi har kuratorer, behandlare och fritidsledare anställda med uppdraget att arbeta med de socialt mest utsatta men också att arbeta förebyggande och uppsökande.

Jag blir särskilt glad när jag vet att de flesta större kommunerna också kan erbjuda sk stöd- och samtalsgrupper till barn och ungdomar som lever i en missbruksfamilj. Eskilstunas HUVEN är ett sådant exempel. Det finns motkrafter.

Bild från Sollefteå kommuns hemsida – information om stödgrupper till barn

Detta till trots så har vi var och en av oss som föräldrar och medborgare ett ansvar. Och det är det ansvaret Madeleine Leijonhufvud påminner oss om. En kommun eller andra ansvariga myndigheter kan inte agera i ett vakum. Vi kan bara agera  för barns bästa om det också finns en klangbotten i folkdjupet. En klangbotten som ger styrka och tar spjärn mot ett personligt ansvar som stavas återhållsamhet.

Hur gick det för Erik, undrar någon. Jag följde honom i mer än tio år. I början av 2000-talet pratade vi på telefon och han berättade att hans pappa var död. Att han själv hade egen familj och hade utbildat sig. Det var något om att skolan var viktig som du och de andra ungdomsledarna hade sagt som fastnade i mig, sa han och han verkade mena det.

Uppgiften har aldrig varit viktigare och större.

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Bäste Pär!
    Tillåt mig vördsamt föreslå att Du under ”extrem öppenhet” vädrar ut alla byråkratiska och politiska tröghetsvirus som föreligger i den organisation som Du själv har makt över. Du presenterar fortflödande mycket goda idéer, men hur mycket av det ”goda” kan/får och förmår Du att omsätta i praktiska handlingar? Du är ju förvisso rätt så ”tandlös” (handlingsstyrd) genom det ”majoritetsstyre” som styr Dig och vår kommun. Därmed kan Du inte avkrävas fullt resultatansvar för politiskt ”överdrivna” beslut (majoritetsbeslut utan hänsyn = då oppositionen kraftfullt reserverar sig).
    Har det hänt att en kommundirektör under ”extrem öppenhet” har ifrågasatt ett politiskt beslut? Självfallet måste Du lyda Dina överordnade, men hur känns det i Din själ om Du inte tror på beslutets nyttoeffekter och konsekvenser? Demokratin har sitt pris – javisst, men yttrandefriheten borde väl gälla alla, även kommundirektörer?
    Kan/får Du ha en egen åsikt om ”frivilligarbete och det civila samhället” (2010:179)?
    Hur ser Du på ÖVERENSKOMMELSEN mellan regeringen, de idéburna organisationerna och SKL? När bedömer Du att en lokal Överenskommelse (mall) för Eskilstuna kan föreligga? Har Du fått uppdraget att genomföra detta? Tidplan? Samråd?
    Jag skulle föreslå att en sådan här stor fråga skulle behandlas i en lokal kommission där samtliga sektorer vore representerade. Det handlar ju i första hand bara om att bli överens om umgängesprinciper mellan L&K, Näringen och ”det fria samhällets” samlade fackorganisationer(föreningar) inom det sociala loch kulturella området.
    Vad gäller föreningar mot drogmissbruk, så tillhör dessa självfallet gruppen ”frivilligorganisationer”. Som skyddsombuden säger ute i industrin vad gäller arbetsskydd : ”Egen omtanke – Bästa skydd”! Det är skillnad på egoism och individualism? Är individen nuförtiden en övervunnen sak? Nej, men idéburen frivillig kollektivism måste få en ärlig chans att mäta sig mot övernitisk ”konservativ” vänstersocialism och mindre hänsynsfullt majoritetsstyre, där marginalerna mellan ”blockuppfattningarna” är små.
    Kan en samordnande organisation inom frivilligsektorn i praktiken vara politiskt, ekonomisk och religiöst oberoende? Den frågan kan jag själv i dagsläget inte svara på! Hjälp mig gärna med en antydan till svar.

    Med aktning

    Hans-Erik Fredbäck

  2. Hej Hans-Erik!
    Min bild efter snart två år i rollen som kommundirektör är att det är en bra relation mellan kommunen och föreningarna. Jag tolkar dig som att du har andra erfarenheter. Just nu för vi t ex en bra och konstruktiv dialog med de som representerar Frivilligcentrum.

    Du är också inne på en viktig fråga – dvs relationen mellan politiken och oss tjänstemän. Jag har arbetat nära politiken – i olika majoriteter och konstellationer – i 20 år och min erfarenhet är att jag alltid mötts av en vilja från politiken att ha tjänstemän som har hög integritet, tänker självständigt och förmår genomföra demokratiskt fattade beslut.

    Min erfarenhet av tiden i Eskilstunas är mycket positiv och jag tycker att det finns både en respektfull men också nära relation mellan politiken och oss tjänstemän. Det är så jag tycker att man utvecklar en kommun. Ett bra samspel mellan de folkvalda och professionen.

    Ha det bra
    Pär E

  3. Hej Pär,
    Det som gör mig något ”ledsen” är sk ”djupa klyftor” mellan vänsterblocket och Alliansen.Ta t.ex. frågan om Parken Zoo. Å andra sidan skiljer det bara en 10-öring i nivån på kommunalskatten. Alla vet att det finns ”risker” för introspektiva ageranden och nepotism i en organisation som har haft makten i ca 100 år. Men i politiken måste och skall det också finnas meningsskiljaktigheter. Utan opinon – ingen mångfald och det vore ju förödande. Demokratin måste ”helgas” och miljöpartiet bytte ju fot innan valet, så det är bara att ”köra på”. En intressant opinionsyttring som jag endast noterar är SD:s ”framgång” i Eskilstuna. Demokratikarusellen snurrar vidare. Vid nästa val är målet att SD inte har grogrund för sina sakfrågor. Integrationsfrågorna !

    Vad gäller Dina medarbetare på utvecklingsenheten, så vill jag framföra min uppskattning. Här råder god och öppen arbetsgemenskap med Frivilligcentralen Eskilstuna. Jag framhöll vid senaste mötet att tempot kanske t.o.m. är för högt för att säkra kvaliteten på kartläggningsarbetet, men detaljer kan ju alltid tillföras i efterhand. Alla är helt överens om nyttan och nödvändigheten av konfliktförebyggande och väl dokumenterade riktlinjer för dialog, samarbete och samverkan mellan kommunen och de idéburna frivilligorganisationerna.
    Vi jobbar tillsammans i skilda roller för medborgarnas bästa. Alla villiga resurser måste välkomnas och aktivt uppmuntras till välorganiserade frivilliginsatser. Givetvis måste kommunen ta stort ansvar för frivilligarbetarnas ”integrering” (komplettering) i den löpande verksamheten. Inom Frivilligcentralen står kompetensfrågor, behörighetsbevis och andra ”tygghetsformer” högt på dagordningen.
    Det känns tryggt med en kommunchef som har ett ”öppet barnasinne” i behåll, men givetvis med ”hård nypor” , där så är befogat.
    Tillsammans ”mår” vi bättre. Äldrevården och -omsorgen blir ett prioriterat insatsområde för Frivilligcentralen Eskilstuna. Nu gäller det att finna den harmoniska och balanserade samverkansform som alla kan acceptera. Frivilligcentralen ersätter inte fast anställd personal! Tvärtom avlastas denna och kommer att må – om möjligt- mycket bättre!
    Må Frid och Glädje beledsaga och omsluta oss alla.

    Hans-Erik Fredbäck
    (Frivillig frivilligutvecklare)

  4. Om ditt möte med Erik och vådan av vuxnas vanor. Det är i fler sammanhang än som socialarbetare som jag sett barns osäkerhet och ansvarstagande inför föräldrars och andra vuxnas fyllebeteende. Priset är högt för alla inblandade. Rekommenderar att se Tom Arlands dokumentär med och om Pia som sändes igår kväll. Gillar Pias mammas eftertänksamma reflektion över hur det är att vara mamma, vilja hjälpa och inse att det mer var att stjälpa. Dokumentären stämmer även till eftertanke när det gäller socialtjänstens roll för relationen barn och föräldrar samt andra för barnen viktiga vuxna.

  5. Hej Karin!

    Kul att du såg Tom Alands dokumentar om Pia. Den var mycket bra och det är alltid intressant när man följer en person under så många år. Pias liv visar också en sanning om livets innersta – människan är en oerhört stark varelse som alltid kan förnändra både sig själv och omgivningen.

    Ha det bra
    Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: