Skrivet av: Pär Eriksson | december 5, 2010

Om några ungdomar, möten som sätter sig fast och vikten av att stilla sig och lyssna

Vissa möten sätter sig fast och vill liksom inte lämna ens hjärta  Ett sådant är ett av mina besök på SFI (Svenska för invandrare) när jag arbetade i Västerås. Jag minns att jag träffade ett tio-tal nyanlända barn och ungdomar. Jag vet inte om jag hade förutfattade meningar och förväntade mig att möta rädda, trötta och ledsna elever som bar på trauman och minnen.

 Nej, våra samtal kom att kretsa kring något annat – framtid, förhoppningar och drömmar. Aung berättade att han kom från Burma och att hans dröm var att bli pilot. Fatima var från Irak och ville bestämt bli ingenjör. Irina som kom från Ryssland drömde om att bli tennisproffs.

Förra året besökte jag Pangea, vårt boende för ensamkommande ungdomar här i Eskilstuna. När jag pratade med Ali som var född i Afghanistan så kände jag igen berättelsen – hans dröm var att bli läkare.

Vikten av att få förverkliga livsdrömmar
Jag tror att det är viktigt att stanna upp här och fundera. Många gånger bär vi på bilder av våra nya svenskar, våra nyinflyttade som om de var offer. Offer för en orättvis värld och omständigheterna. I all välmening så vill vi ställa till rätta, ta hand om och trösta. Missförstå mig rätt – det är också viktigt att bygga upp ett socialt och psykologiskt stöd framförallt till våra barn och ungdomar. Men, lyssnar vi noga, orkar vi stilla oss så hör vi längtan, vi hör drömmar berättas om framtiden. Pilot, ingenjör, tennisspelare och läkare. Jag hör inte arbetslös, bidragsförsörjd eller utanförskap.

Och ändå någonstans så finns en fara att de där drömmarna försvinner på vägen. De där förväntansfulla ögonen och ambitionerna förbyts till missmod och uppgivenhet. Det är inte jag och min talang som räknas utan det är mina föräldrars bakgrund, min etnicitet, min hudfärg som räknas.

Ett bra integrationsarbete möter utmaningarna
Jag tillhör dom som menar att vi har ett bra intregrationsarbete i Sverige. Sett över tid så fascineras jag över vår förmåga att involvera och ta emot nya svenskar i vårt land. Historiskt så är Sverige ett starkt kulturellt och politiskt sammanhållet land. Förbindelserna och samvaron, enande och självständighetsförklaringar må ha skiftat genom historien med Danmark, Norge, Finland och Estland men det är inget som satt fientliga spår eller ärr i vårt lands själ. I den meningen har vi historiskt varit förskonade från stora sociala och kulturella spänningar. Inget Flandern eller Baskien som vill bryta sig ur. Men det betyder också att vi inte riktigt fått öva på olikheter, på tolerans och acceptans.

Detta till trots vågar jag ändock skriva – Sverige är ett bra och öppet land. Till huvudsidan så har vi klarat integrationspolitiken bra. Jag tror att det är viktigt att få skriva det. Särskilt i en tid då analytiker, debattörer, statliga utredningar och också den politiska sfären övertrumfar varandra i hur dåliga vi är – ett slags samhälleligt självplågeri istället för att se framgångarna.

Men det betyder inte att vi inte har problem. Nyligen presenterade Centrum för arbetsmarknadspolitisk forskning i Växjö en svidande vidräkning med den svenska arbetsmarknadens förmåga att klara integrationen. Rapporten visar bl a att den utomeuropeiska gruppen har tappat mark jämfört med de som har föräldrar som är födda i Sverige. Innan finanskrisen slog till hösten 2008 så var sysselsättninsgraden 74% bland utomeuropeiska invandrare. I år har den sjunkit till 68%.

Professor Jan Ekberg som deltagit i studien varnar för att arbetslösheten går i arv. Han menar också att vi ser ett liknande mönster bland de svenskfödda. Utanförskapet är inte bara eller kanske ens i första hand en fråga om etnicitet utan bär också på en social dimension – en fråga om rättvisa.

Motkraften stavas utbildning och ansvar
Ingen av oss bär på hela svaret. Det är inte politikernas fel eller kommunernas, svenskarnas eller invandrarnas fel att det är så här. De som tror att allt löser sig bara vi skickar hem invandrarna eller bara kommunerna eller företagen börjar anställa eller bara invandrarna blir lite mer svenskar eller bara vi accepterar niqab i den pedagogiska utbildningen så blir allt bra hamnar lätt fel.

Det handlar om en djupare systemförändring där det eventuella svaret finns i en rad sammansatta komplexa faktorer och sammanhang. Jag tror att det bl a handlar om vår intränade förmåga att kategorisera och dela upp. Något som är djupt mänskligt för att sortera världen och livet men som blir något destruktivt när vi börjar kategorisera enskilda individer och grupper. Rädsla ersätter mod.

Det är just därför jag tror att det finns så mycket klokt att lära från idrotten och kulturen. Det är nämligen samhällsfenomen som så starkt hyllar talang före bakgrund. Arbetslivet har så mycket att lära. Offentlig sektor och Eskilstuna kommun är inget undantag.

Men ska vi börja se talang före bakgrund så krävs också att ljuskäglan fokuserar på utbildning. Det har aldrig någonsin i historien varit så viktigt att satsa på utbildning som just  nu. Och då pratar inte jag om bara akademisk utbildning utan kompetens och bildning i bred mening.

Om Aung, Fatima, Irina och Ali ska ges möjlighet att förverkliga sina livsdrömmar så krävs en skola som förmår möta det. En modern framåtsyftande pedagogik, en lärarkår och ett ledarskap som engagerat och ihärdigt vågar prata om bildningens betydelse, som vågar ställa höga krav, som modigt pratar kunskap, som modigt involverar föräldrar och omgivande samhälle. Det krävs en ny och modern skola som vågar blicka inåt istället för att söka syndabockar och felen utanför systemet.

Men det krävs också att den enskilde tar sitt ansvar. Att växa upp är ett tufft och svårt tillstånd. Vi som har varit med om det vet det. Att flytta till ett nytt land kräver en enorm ansträngning. Det finns inga ”dom” att lägga ansvaret på. Jag har ett ansvar för mitt eget liv. Jag måste lära mig språket, samhällstempot och kulturen. Jag måste skaffa mig en god grundutbildning. Jag behöver identifiera mig på ett nytt sätt – svensk-irakier, svensk-somalier precis som våra utflyttade en gång blev svensk-amerikaner.

Och vi i majoritetsbefolkningen måste lära oss att vara än mer öppna och nyfikna, inse att alla behövs. Den som delar upp och vill särskilja oss Eskilstunabor,skapa spänningar och fientliga motsättningar, kategorisera och ställa utanför blir tyvärr släpankare för vår stads utveckling. Eskilstunas framgångar genom århundraden har handlat om den här märkliga stadens förmåga att inse att alla behövs. 2010 är den insikten mer viktig än någonsin.

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Återigen med mötet i fokus, gillas!
    Sen får vi inte glömma bort att integration inte bara handlar om att ”andra” ska integreras. För att mötas krävs förändring hos ”båda parter”.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: