Skrivet av: Pär Eriksson | november 21, 2010

Om en tyllgardin, mötet och vikten av att återerövra något som gått förlorat

”Det går en vind över vindens ängar. Det fladdrar till i en tyllgardin” sjunger Håkan Hellström i Mats Paulssons visklassiker. När Håkan sjunger så hör man riktigt hur den där vinden blåser och man ser hur den där gardinen fladdrar till. Det är som om man var där. Det råder liksom inga tvivel på att det är en stark vind som bokstavligen vandrar över den där vackra ängen. Som metafor så är den där förmedlade känslan stark.

För i verkligheten så är den där ängen ingenting annat än dagens offentliga sektor och den där tyllgardinen är inget annat än oss själva, våra arbetsplatser och våra arbetslag.

Demokrati- och folkrörelsernas urkraft
När den offentliga sektorn byggdes upp så var visionen inte bara en garant för likställighet och att Sverige skulle utvecklas i takt utan också en dröm om folkhemmet. Den offentliga sektorn, kommunerna och landstingens framväxt i början av 1900-talet har sitt rotsystem från en samhällskritik som hämtade kraft ur folkrörelserna – den tidiga arbetarrörelsen, den liberala demokrati- och bildningsrörelsen, frikyrko- och nykterhetsrörelsen. Nya frågor sattes på dagordningen – rösträtten, arbetets villkor, kvinnofrågorna, den utbredda fattigdomen, bildningens och folkhälsans betydelse, kamp mot superiet. Frikyrkorna var radikala krafter som utmanade den rådande ordningen. Per-Olov Enqvists ”Lewis resa” är en av de starkaste böckerna jag läst. Den handlar om Pingströrelsens framväxt och vars budskap var just krav på social förändring.

Jag tror att det är viktigt att vi till och från påminner oss om det här historiska rotsystemet.  En kommun har inget annat syfte, mål och berättigande än att vara just garanten för det gemensamma. Att lösa gemensamt finansierade tjänster och uppgifter lokalt. De må vara utbildning, omsorg, konst och kultur, snöröjning eller vägbyggen.

Detta skrivet utan att förringa behovet av central styrning. Staten har naturligtvis berättigade krav på att kommunerna behandlar medborgarna på likartat sätt och att rättigheter och skyldigheter är lika över landet.

Men oaktat dimensionen om förhållandet mellan staten och kommunerna, mellan det centrala och lokala, så är min tes att något är på väg att gå förlorat i det som en gång skapade idén om det sammanhållna, det offentliga. Den kritiske läsaren kanske anar en nostalgisk grundton där jag längtar tillbaka till det lokala ansvarstagandet, det småskaliga. Inte alls. Det moderna samhället kräver nya lösningar, nya modeller för det gemensamma åtagandet.

Något är på väg att gå förlorat
Mycket av det här resonemanget har naturligtvis en politisk bäring som jag tänkte hålla mig på armlängds avstånd ifrån. Nej, min poäng är snarare hur vi tänker och agerar i det vardagliga. För när jag pratar om att något är på väg att gå förlorat så menar jag att det finns en fara att offentlig verksamhet distanserat sig från medborgarna. Och än värre – medborgarna har distanserat sig från det som är deras.

Om den kommunala logiken är att vi är en myndighet, något som talar till människorna uppifrån och ner, något som vet bäst så kommer också människorna att snarare bli kravställare än medspelare. Kommunen är ”dom”. Det är något som man ska utnyttja, hämta pengar ifrån eller uppvakta för att få sin vilja igenom – istället för att se och betrakta som sitt eget. Ett ”vi”.

Jag tror också att det är viktigt att förstå att framväxten av friskolor och privat driva vårdföretag bl a är en reaktion på att vi i den offentliga sektorn inte tillräckligt svarat upp på moderna människors berättigade krav på valmöjligheter, inflytande och bemötande, snabbhet, kvalitet och affärsmässighet. Sedan är det en annan fråga om huruvida dessa privata alternativ är framtidens svar.

Jag menar att vi som anställda också kan göra ett val. Vi kan agera som det är ett ”vi och dom”. Agera byråkratiskt, vara lite snorkiga, inte ta människor på allvar, lyfta fram vår professionalism att vi vet bäst, agera långsamt, hänvisa till någon annan eller också kan vi i varje möte agera som att Eskilstunaborna är våra uppdragsgivare, bemyndiga våra brukare, klienter och kunder.

Mötets logik och själ
Det är just därför mötet är så centralt i en modern kommunal organisation. Lite grovt beskrivet – jag är fullt medveten om att vi har en bredd i allt det vi gör – men det finns inget annat värdeskapande i vår organisation än det som sker i mötet. I relationen mellan sjuksköterskan och den gamle, mellan läraren och eleven, mellan socialsekreteraren och familjen, mellan kundtjänsten och kunden, mellan kommunen och medborgaren.

Övergripande strategier, visioner, policyprogram och styrmodeller är viktiga och ett fundamenta om vi ska få något gjort men det yttersta syftet måste vara att underlätta mötet. Att skapa förutsättningar för att medarbetaren och brukarens möte ska bli så bara som möjligt.

Förståelse för politikens roll
I min tes att något gått förlorat ligger också att vi ibland lever i föreställningen att politiken ska ge oss vägledning. De avkrävs att vara konkreta och ge oss mer resurser. Då, då kommer det att bli bra.

 Jag är ledsen – det blir inte bättre. Politikens roll i det moderna samhället och i en modern innovativ organisation är inte att ge oss konkreta handlingsplaner. Det måste vi klara av själva. Politiken skall se de övergripande utvecklingsfrågorna, se sammanhangen och driva systemförändringar. Politiken skall omsätta sina ideologier och framtidsdrömmar i mål och resultat. Analysera helheten men också i ordets verkliga mening representera sina uppdragsgivare – medborgarna.

Politiken skall inte i första hand företräda den kommunala organisationen eller oss medarbetare. Så tufft är det. Något har gått förlorat om vi tror något annat.

Kommunen och individens uppdrag
Det där låter abstrakt invänder läsaren. Inte alls! Det handlar om hur vi som organisation agerar, hur vi möter inte bara brukaren och kunden utan också varandra. Det handlar om att vara hjälpsam, ha en förlåtande attityd, att se varandras goda intentioner. Detta utan att bli ”jolmiga” eller skapa sörjiga relationer. Mötet kräver tydlighet och rakhet. Inte alltid utan spänningar och motsättningar.

Just därför att mötets logik inte är ensidigt. Mötet är en dialog, det är två eller fler som möts.  Och då avkrävs också eget ansvar av brukaren, påtala vikten av att lämna läktaren och åskådarplatsen och bjuda in till match. Avkräva att alla är ansvariga för sina egna liv.

En kommun ska stödja och hålla ihop, driva på utvecklingen och leva upp till politiska beslut och ambitioner, lagstiftningar och policys men varje individ och grupp är ansvarig för sitt eget agerande och sitt sammanhang. Det må vara tufft att skriva – men oaktat om vi pratar om missbrukaren, en idrottsförening, en vägsamfällighet, affärsidkarna i city eller ett företag i Vilsta så är de ansvariga för sina liv och sitt agerande. Något har gått förlorat när attityden och inställningen är att det är ”dom”, någon annan är ansvarig. Den här ”någon annan” finns inte. Det finns bara ett ”vi”.

Här har också media ett ansvar. Deras logik – och detta skrivet med respekt – bygger på att underblåsa motsättningar, lyfta upp kravställandet, synliggöra den enskilde som förlorare i kampen mot den stora kommunen, ”dom”. Detta samtidigt som alla vet att företeelser ofta är mer komplexa och sammansatta än vad som ryms på en löpsedel.

Vi är på god väg att formulera det nya
Men detta resonemang till trots så menar jag att vi är på så god väg. Mycket positivt har hänt i offentlig sektor de senaste decennierna. Brukarfokus är tydligare, synen på vem som är finansiär och uppdragsgivare, mål och resultatansvar är tydligare. Detta kombinerat med ökad kompetens – vi har aldrig någonsin i kommunhistorien varit så välutbildade som just nu. Vi har aldrig någonsin varit så många och haft så mycket resurser som just nu. Vi har aldrig någonsin haft en sådan medveten politisk generation som tagit sin roll i det nya som nu. Vi har aldrig haft en sådan bra, både beskrivande och granskande journalistik som nu. Och kanske viktigast – vi har aldrig någonsin i historien haft så välinformerade och välutbildade medborgare.

Och ändå så blåser det i den här tyllgardinen. Som en påminnelse om att något är i görningen. En påminnelse om att kanske något ändå har gått förlorat som vi borde återerövra. Och den återerövringen stavas mötet, det stavas egenansvaret och det stavas att hitta tillbaka till den där samhällskritiken om varför kommunerna en gång växte fram. Vi har allt framför oss!

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. God morgon säger jag med eftertryck!
    Att få denna artikel som morgonlitteratur var underbart.
    En strålande resumé över det verkliga livet i dagens samhälle.
    Tack Pär!

  2. Tack Sune för dina värmande ord.

    Jag får kontra med att du själv är en person som aktivt bidrar till Eskilstunas utveckling. Det är viktigt att vi är många som drar åt samma håll – näringsliv, kommun, högskola och hundratals föreningar, organisationer och kyrkor.

    Ha det bra
    Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: