Skrivet av: Pär Eriksson | oktober 9, 2010

Om tre grundbultar, ”någon annan” och vikten av att gå tillsammans

Jag kanske slår in öppna dörrar och kanske tycker läsaren att jag är väl pretentiös men jag tar risken. Jag tror att man till och från måste fundera på vad det är som skapar framgångsrika samhällen. Det är som att vi lätt glömmer bort var vi befinner oss, vilka vi är och vilket ansvar vi har som individer och samhällsmedborgare. Ibland smyger det på mig att samhällsatmossfären och attityden har gått mot att det är ”någon annan” som är ansvarig.

Men låt mig börja i en annan ända. Jag tror att svaret på hur man bygger framgångsrika samhällen måste ta sin utgångspunkt i vad det är som är grundbultarna i ett samhälle. Jag menar att arbete, det offentliga åtagandet och det civila engagemanget är de där grundbultarna vi har att hålla oss i.

Återerövra arbetets värde
Det kan tyckas märkligt att så här i början av 2000-talet påminna om arbetets värde. Om det är något insikt människan förvärvat genom århundraden, om det är något generationer överfört under tusentals år så är det just förståelsen för att det är genom arbete som välstånd och framgång skapas.

När jag skriver det så är det som att tangenterna inte riktigt vill hänga med. Det känns nästan som att det är en udda insikt att hävda arbetets betydelse. Detta skrivet  i en tid då filosofer hyllar befrielsen från arbete, i en tid då fritiden blir allt viktigare, i en tid då den politiska diskussionen ibland tenderar att fokusera mer på hur mycket ersättning vi ska ha när vi inte arbetar än för själva arbetet. 

Helt plötsligt så tappar vi den naturliga kopplingen mellan tillväxt, välstånd och förmågan att lösa nya frågor och problem i samhället. Som om saker löser sig av sig själv eller av ”någon annan”. Det är därför arbetet är så centralt i alla samhällsbyggen. Det är därför arbetslösheten är ett sådant hot och gissel inte bara mot den enskilde utan mot själva samhällsbygget.

Ibland möter jag personer som tycker att kommunen borde fixa mer jobb. Den där inställningen finns djupt förankrad hos oss, dvs arbete skapas av de offentliga institutionerna eller av politiken. Den är så implementerad i oss så att även när media skall rapportera om problem så använder man rubriker som ”kommunen misslyckas ge ungdomar jobb”.

En kommun är naturligtvis en stor och viktig arbetsgivare, en kommun kan skapa förutsättningar i form av mark, fastigheter och utbildningar men arbete skapas alltid av människor, duktiga entreprenörer, yrkes- och hantverksskickliga kvinnor och män. Arbete skapas av företag.

Eskilstuna har en klassisk och stolt tradition av produktion och hantverk. Om det är någon stad som genom århundranden på djupet levt med insikten av arbetets betydelse så är det Eskilstuna. Det är ingen tillfällighet att fontänen utanför Stadshuset heter ”Arbetets ära”. Det är ingen tillfällighet att det är två smeder som står som en påminnelse om arbetets betydelse i norra delen av Fristadstorget.

Den traditionen, den insikten måste vi lyfta upp än starkare. I samtal med våra ungdomar, i diskussioner med våra nyinflyttade. Men det börjar med vår egen förståelse för hur tillväxt skapas.

Det offentliga uppdragets betydelse för utveckling
Den andra grundbulten handlar om det offentliga uppdraget, det offentliga åtagandet. Framgångsrika samhällen bygger på en effektiv offentlig sektor där vi går tillsammans för att lösa gemensamma frågor som rättsväsende, sjuk- och hälsovård, utbildning, planering och kanske det viktigaste – att upprätthålla och utveckla den demokratiska strukturen i ett samhälle.

Min erfarenhet är att samhällen som tummar på de här gemensamma åtagandena får problem. Samhällen och människor tenderar att splittras och drivas i sär. Orättvisor och otrygghet växer. Just därför är den gemensamma sektorn så viktig för en stad och ett samhälle.

Medborgarskapet och det ideella engagemanget
Den tredje grundbulten bygger på det civila och ideella engagemanget. Ett samhälle med ett starkt samhälleligt åtagande – eller vågar jag skriva ett för starkt åtagande – tenderar att förlora det civila engagemanget. Samhällets institutioner förväntas lösa frågorna.

Jag kan mitt Eskilstuna och ibland märker jag att det finns en sådan tendens. Den utvecklingen – dvs att kommunen förväntas lösa frågorna – är vare sig något att bli förvånad över eller att döma. Det finns förklaringar som handlar om att vi under 1900-talet haft en stark och framgångsrik kommun som klarat av att ta Eskilstuna från några tusen innevånare till en modern hundratusen-stad. 

Men 2010 så behöver vi formulera frågan annorlunda – hur stärker vi det idella engagemanget och hur tar föreningar, organisationer, kyrkor och enskilda ett ansvar för vår stads utveckling?

Under många år så har relationen mellan kommuninnevånarna och deras kommun utvecklats. Vi har gått från en myndighetslogik, uppifrån och ner till en mer involverade kultur men också affärsmässig  logik. Innevånarna är bättre på att ställa krav, de kräver med rätta professionalism, valmöjligheter och vill bli betraktade som några att räkna med.

En kommun å andra sidan har utvecklats, är mer kvalitetsmedveten, serviceinriktad och ställer allt högre krav på sina medarbetare.

Allt detta är bra men kanske vi också förlorat något. Vi har gått från undersåte till aktiv kund och brukare. Men kanske på bekostnad av att vara medborgare. Att inte bara vara kravställare utan en aktiv och ansvarsfull medborgare som deltar i samhällsbygget.

Vi behöver bryta upp traditionen att det är ”någon annan”. Vi behöver på djupet förstå att kommunen inte vare sig kan eller ska lösa alla frågorna åt oss.

Jag förvånas ibland över den attityd och det språkbruket som används i det offentliga samtalet. Jag hoppas att ni inte uppfattar mig som oartig men när jag t ex läser om föreningar som ”förklarar krig” mot kommunen så blir jag förvånad. Ett språkbruk som inte är tillåtet i våra skolor eller fritidsgårdar används i det som ska vara det goda samtalet. Jag läser om affärsidkare som menar att det är kommunens fel att det står tomma butikslokaler på gågatan. Kommunen förväntas ta ansvar för företeelser och initiativ som ligger långt utanför vad som är det kommunala uppdraget.

Jag får ibland mail – så var det också i Västerås – att om jag inte fattar ett visst beslut så ska man kontakta media. Avsändaren menar säkert väl men undertonen andas oförsonlighet och en syn på kommunen som något man ska pressa eller tvinga till beslut.

Missförstå mig rätt. En kommun ska visst utstå kritik. Jag tycker att diskussionernas vågor ska gå höga. Olika åsikter, spänningar och motsättningar är ofta något som tar frågorna framåt.

Vikten av att gå tillsammans
Men jag tror läsaren förstår mitt grundbudskap – om vi ska gå framåt, om vi ska utveckla vår stad så behöver vi gå mer tillsammans. Inte för att vi ska vara artiga mot varandra – utan för att ett samhälles grundbultar just vilar på arbete, gemensamma åtaganden och ett civilt, ideellt engagemang.

Det är därför våra företag, näringsidkare, entreprenörer, fackliga organisationer, yrkesmän och kvinnor är så viktiga. Det är därför kommun och landsting är så viktiga. Det är därför våra idrottsföreningar, intresseföreningar, politiska organisationer, folkrörelser, kyrkor och andra initiativ är så viktiga.

Och inriktningen måste handla om vår förmåga att gå tillsammans. Att se varandras olika roller, våra styrkor, ha fördragsamhet med våra tillkortakommanden. Snarare stötta än stjälpa. Uppmuntra före att ge dåligt samvete och lägga ok på varandras axlar. Att bidra före att kräva. Att inte dela upp människor i bakgrund, etnicitet eller religion utan på djupet kräva deltagande och ansvar.

Ju snabbare vi förstår vikten av att gå tillsammans ju snabbare och framgångsrikare utvecklas vårt Eskilstuna.

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Jag uppskattar det du skriver! Det är så här vi måste tänka. Vad skulle det bli av Eskilstuna kommun om vi tänker bort allt det som föreningslivet står för av värderingar, engagemang och verksamhet? Håller med om att det är ute med oss om vi tror att kommunen som organisation kan ordna allt det vi behöver i livet. Vi har alldeles för lite diskussion om det s.k. civila samhället. Samtidigt ser jag hur prerssat föreningslivet är. Det idella arbetet är hårt ansatt. Jag kan ibland bli alldeles upprörd över arbetslivet – idet inbegriper jag även kommunens förvaltningar – som kramar allt ur sina anställda som om dessa var närmast livegna. Vad är kvar av kraft och vilja att ägna åt föreningslivet? Problemet kan jag tycka är att kommunens intresse för det civila samhället många gånger mer drivs av att kommunens egna resurser inte räcker till mer än en ideologisk insikt att vi behöver exv. föreningslivet. Här menar i alla fall jag att Eskilstuna kommun har en del att fundera över. Känns inte alla gånger som kommunens egen organisation är så väl intrimmad för att samverka med det civila samhället. Inte alla gånger sker det som ett förtroendefullt samarbete. Kanske är det så att såväl föreningslivet som kommunens egen organisation har anledning att sätta sig i skolbänken.
    Som sagt – jag uppskattar det du skriver och hoppas att vi är på väg åt det håll du beskriver. En god inledning på ett, som jag hoppas, intressant samtal.

    Claes-Göran Ydrefors

  2. Hej Claes-Göran!
    Tack för dina tankar.

    Det finns en historisk spännnig mellan det offentliga ansvaret och det ideella Det är precis det du fångar.

    På lite övergripande plan så handlar det om en europeisk välfärdsmodell kontra en amerikansk. Den europeiska, framförallt i norra Europa, så har det byggt på en stark offentlig sektor där föreningar och organisationer fungerat som ”komplement”.

    Den amerikanska har starka drag av egen finansiering och välgörenhet. Lite grovt beskrivet -de som har det bra stöttar de som behöver hjälp -inte via utjämnande skatter utan via insamlingsbössor. Det är bl a det Obama försöker ta itu med när det gäller den obligatoriska sjukförsäkringen.

    Samtidigt lever vi i en ny tid. Det låter som att vi drar åt samma håll. Det offentliga och det ideella måste gå hand i hand. Inte som ”komplement” utan som en gemensam kraft där vi inser att vi behöver varandra.

    Det offentliga erbjuder att alla behandlas lika, att det finns en rättssäkerhet, en grundstruktur och en professionalism i agerandet.

    Föreningarna och organisationerna erbjuder personligt engagemang, livslång vänskap och nära relationer som en offentlig organisation inte kan eller ska upprätthålla.

    Jag tror att du har en poäng att vi i den offentliga sfären inte alltid är trimmade att samverka med det civila samhället. Och vice versa – föreningar och organisationer måste lämna kravställandet och offertänkande till förmån för mer dialog.

    Låt oss forstätta samtalet.

    Ha det
    Pär E

  3. Bra Pär!
    Snart får Du sammanställa Dina tankar i en bok.
    Min förre chef, Gen.dir. Sören Häggroth, FORTV, var duktigt på detta.
    Du är minst lika bra.
    Tack för Ditt ”bildningsbidrag”. Dessutom smakligt anrättat med fina bilder!
    /Hans-Erik F.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: