Skrivet av: Pär Eriksson | september 19, 2010

Om de unga, Sokrates och vikten av klokskap och livsvisdom

Våra dagars ungdom älskar lyx. Den uppträder ohövligt, föraktar auktoriteter, har ingen respekt för äldre människor och pratar när den borde arbeta. De unga reser sig inte längre upp när äldre personer kommer in i ett rum. De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig efterrätten vid matbordet, lägger benen i kors och tyranniserar sina lärare.

Läs en gång till och begrunda – vem kan ha uttalat denna drapa? Rätt svar är den välrespekterade grekiske filosofen Sokrates ca 400 f kr.

Jag lyfter upp det här för att visa på att varje vuxengeneration har sin utmaning med sina unga. Jag tänker på det här i skenet av att det bubblar en diskussion om att våra unga är lata, inte tar de jobb som erbjuds och ibland så hävdas det även i samtalet att de saknar ambitioner och har ”curlats” genom livet.

En tuff utmaning att vara ung
Jag känner inte igen beskrivningen. Jag menar att dagens unga sliter på hårt. Samhällstempot och kraven är uppskruvna. Skolan är något helt annat idag än för bara 20-30 år sedan. Arbetsmarknaden och konkurrensen har aldrig varit tuffare. Lägg då till en utmanade ungdomskultur där allt finns – såväl det goda och kreativa som alkohol, droger, våld och kriminalitet. Och vågar jag skriva – avsaknad eller försvagade samhälleliga instiutioner som religionen, föreningslivet och skolan tidigare utgjorde kryddat med en otydlig vuxenvärld skapar en otrygg ung människa. Då börjar bilden klarna och vad som framträder är en miljö som kanske är tuffare än någonsin.

Samtidigt har vi i historien aldrig haft så frimodiga, utåtriktade och socialt begåvade unga. Vi har aldrig haft så många ungdomar som getts möjigheten att resa och möta andra unga, se nya världsdelar, brytas mot andra värderingar och kulturer.

I undersökningar kan vi också läsa att de unga har en god hälsa och tro det eller ej – de är nöjda och tycker om sina föräldrar. Inte alla – men tillräckligt många för att det ska vara en tydlig tendens.

Aldrig någonsin har barn och unga blivit så lyssnade på. Det finns alltid mer att göra men sett ur ett 30-40-års perspektiv så har det skett en revolution mitt framför våra ögon. Barns och ungas röster hörs och tas på allvar. I skolor, på fritidsgårdar, i stadshus, i föreningar och hemma i familjen.

Samtidigt som vi ser den här utvecklingen måste vi också våga se våra tillkortakommanden. Barn och unga som far illa. Övergrepp och missbruk inom familjen, mobbing och en känsla av att inte räcka till.

Men vi vuxna måste också våga ta Sokrates perspektiv. Det är svårt att vara ung. Det tar emot. Det gör ont att bli vuxen. Och ett sätt att undvika det onda och växandet är att fly. Fly från ansvar. Utanförlägga sitt liv på någon eller något annat – på föräldrar, kompisar, skolan, lärare eller samhället. Att bli bekväm – att inte ta tag i sitt eget liv. Att inte tillräckligt visa de äldre respekt och att föräldrar, far- och morföräldrar inte ges rollen som bärare av ovärderlig livserfarenhet.

Att återerövra vuxenheten
Vi lever i en tidsera som hyllar hedonismen – dvs njutningen och det unga som föredöme och norm samtidigt som erfarenhet, klokskap och visdom tenderar att förlora i dignitet. Jag tror inte att det är något bra. Vi får vuxna som alltför ofta själva uppträder och lever som unga och inte fullt ut ikläder sig den rollen som barn och unga genom årtusenden krävt – vuxna som agerar moget och ansvarsfullt.

Jag har arbetat med socialt vingklippta ungdomar under många år. En lärdom jag gjort – framförallt genom samtal med de ungdomar jag haft kontakt med när de blivit vuxna – är att nästan alla betonar vikten av att det fanns vuxna som visade empati och värme men också var ett ”motstånd”, ett bollplank när livet känns svårt. Inte någon som alltid gick med och hejade på, inte alltid någon som var förstående och la huvuvdet på sned utan en vuxen som stod för något.

Forskningen understödjer min lärdom. Sociologen Emmy Werner är den som tydligast ger uttryck för det här. I sin longtudiella studie över barn som växte upp i socialt belastade miljöer fann hon att de som lyckades bryta sitt sociala arv nästan alltid hade en livsmentor – en ”gatekeeper” i sitt liv. En mormor, en lärare, en fotbollstränare, en körledare, en granne som stod för det där vuxna mentorskapet och kunde peka ut en annan väg i livet än den stig som var upptrampad.

Vi vuxna har aldrig någonsin i världshistorien haft en viktigare roll. Våra medarbetare i förskolor, skolor, på fritidsgårdar, inom kulturverksamheter och socialtjänst tillsammans med föreningar, kyrkor och organisationer har en oerhört viktig roll. Men det förutsätter också att vi vet vart vi ska.

Jag är övertygad om att det är så vi utvecklar en kommun. Det är så vi utvecklar Eskilstuna. Gärna arenor, logistikparker, konferensanläggningar, nya bostadsområden, vägar och kommunikationer men det förutsätter människor som mår bra och trivs med livet och sin stad. Så enkel och svår är utmaningen.

Låt oss börja med oss själva. Låt oss blicka inåt i oss själva som vuxna innan vi ställer krav på samhället, på andra och på de unga. Och hur konstigt det än låter – låt oss ta Sokrates på allvar…………….

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Tack
    Det är väl, precis som du skriver, i relationer som präglas av olika ståndpunkter som utveckling sker.

  2. Tack Mattias för dia rader. Du fångar bra det som är en röd tråd i det jag skriver.

    Ha det bra
    Pär E

  3. Håller med om att barn och unga behöver engagerade vuxna, en ”livsmentor” eller bollplank som kan erbjuda stöd, samtal om värderingar och etik, prioriteringar i livet mm.

    Det är ett mänskligt behov. Inte bara för ungdomar utan för alla medborgare som upplever att de befinner sig i ett utanförskap och en utsatt situation och som ska in i ett nytt system, vill vända ett livsmönster och välja en ny väg. De som på olika sätt behöver hitta fram till sin egen motivation och motor och vill återerövra makten över sitt liv och sina möjligheter.

    Tror också precis som du att det aldrig i världshistorien har varit viktigare med de vuxnas roll och ansvarstagande. Är dock av den övertygelsen att det inte räcker med att skriftligt uppmana till eget ansvarstagande. Då sker ingen utveckling.

    Tvärtom tror jag att det är nu man måste ställa ordentliga krav på samhället.

    Om vi inte ska svika våra unga och de människor som lever i en utsatt livssituation måste samhället erbjuda det stöd och de resurser som krävs för att backa upp de föräldrar och unga som för tillfället inte har möjlighet att fullt ut engagera sig. Inte för att ta ifrån dem ansvaret, utan för att ge förutsättningar och rätt stöd att orka ta det. Enligt min mening behöver det sociala förebyggande arbetet i Eskilstuna kommun stärkas för att ge föräldrar och barn förutsättningar att växa och välja en konstruktiv väg i livet.

    Cecilia Liljegren
    socialarbetare/socialsekreterare AMF

  4. Hej Cecilia!

    Tack för dina synpunkter. Det är kanske precis i skärningspunkten mellan det struklturella, det samhälleliga och det enskilda, individuella ansvaret utveckling sker.

    Många gånger så blir det en olycklig polarisering där – dvs ”samhället borde” eller ”det är bara att ta sig i kragen”.

    Ha det bra!
    Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: