Skrivet av: Pär Eriksson | september 12, 2010

Om eldflagor som förmörkar, utmanad identitet och vikten av att ge motbilder

TV-bilderna slår rakt in i vardagsrummet. Det är inte bara flaggor som brinner utan nu planeras också bokbål på Koranen. Förvisso är det muslimska och kristna extremister som syns och hörs men det är som att eldflagorna också påverkar våra hjärtan. Känslan är att hatet och intoleransen tenderar att växa. Detta i en värld som snarare skulle behöva en stor portion förståelse och inlyssnande.I någon mening så blir också romernas situation i Europa en påminnelse om livets allra innersta väsen – en prövning om allas lika värde.

En ny världskarta
Världen har aldrig tidigare varit i så snabb omvandling. Och det är precis där jag tror att vi behöver ta vår utgångspunkt. Den tekniska utvecklingen – inte minst IT och Internet – det ökade resandet kombinerat med att tidigare fattiga och förtryckta folk kräver rättvisa skapar en ny värld, en ny närhet och en ny agenda. Den utvecklingen skapar motsättningar. Olika intressen, olika erfarenheter, historia, kultur och tradition möts och bryts på ett nytt sätt. Och det är precis den bilden och den utvecklingen vi skall förhålla oss till. Det är precis där utmaningen ligger.

Jag har stor förståelse för att detta nya läge skapar och föder oro. Vad händer med oss, vad händer med mig, vad händer med mina värderingar? I någon mening så blir allas vår identitet utmanad. Det enkla sättet att möta det är att visa sin ångest och frustration. Bränn en flagga, bränn en helig skrift, låta orden skalla om hot och förödmjukelser. Istället för att söka samtalet, förståelsen. Detta kombinerat med en väl grundad och väl bottnad humanistisk grundton.

Vikten av att ge motbilder
Samtidigt så gäller det att se bortom flaggbränder och bokbål, hatet och det oförsonliga. För samtidigt som vi känslomässigt påverkas av det vi ser och upplever och det vi läser om så har läget i världen aldrig varit bättre. Läs det en gång till – läget i världen har aldrig varit bättre.

Tidigare utvecklingsländer tar sig i rasande fart ur ren fattigdom. Välfärden och utbildningen gör framsteg. Kvinnor och barns ställning stärks. Medborgerliga demokratiska fri- och rättigheter vinner allt större insteg. Hur märkligt det än låter som har antalet krig i världen aldrig varit färre.

Jag tror att det är viktigt att ge motbilder. Inte för att naivt eller blåögt blunda för problemen utan för att inte låta eldflagorna förmörka himlen.

Vad an detta, undrar den kritiske läsaren. Vad har det här med en kommun att göra? Ja, kanske ingenting men samtidigt tänker jag att i det lilla, i det vardagliga så kan vi också bidra till samtalet, till att skapa det toleranta. I skolor, på äldreboenden, i våra kultur- och fritidsverksamheter, inom våra sociala verksamheter, i våra bolag, i våra bostadsområden, i vår stad – en attityd om att det är i en tolerant miljö Eskilstuna utvecklas. Att se den andres goda intention. Att lyssna mer. Att snarare vilja nå förändring än att alltid ha rätt.

Jag tror också att det är viktigt att ge motbilder om hur läget är i vår kommun och i våra verksamheter. Vi är snabba att peka på brister, se den andres tillkortakommanden. Min lärdom genom yrkeslivet är att det är lätt att ta den kritska rollen. Jag vet att jag kanske utmanar läsaren men bilden som ofta presenteras är att medarbetare är tysta och inte vågar uttrycka sig. Jag har respekt för både den analysen och känslan samtidigt som jag också ser ett annat problem. Det är för få som vågar och törs stå upp för verksamheten. Det är för få som vågar vara stolta över den välfärd, utbildning och kommunala service vi har. Som om alla vi 8 500 medarbetare inte gjorde något på dagarna. All den kvalitét och all den kraft som skapas gemensamt måste synliggöras.

Min lärdom är att det krävs en stor portion civilkurage och mod att våga vara kritisk men det krävs nästan lika mycket eller många gånger till och med mer att våga vara positiv, att ge motbilder. Jag tror att en del av den logiken handlar om psykologi – för om vi tar den offensiva rollen så avkrävs vi ofta ansvar. Och många gånger så är ansvar en tung börda att bära. Samtidigt så menar jag att ansvar nästan alltid leder till personlig utveckling.

Att utveckla sig själv och sin arbetsgrupp
Min lärdom genom åren är att arbetsgrupper mår bra av att ha båda dessa perspektiv. Att rannsaka, granska, peka på brister samtidigt som gruppen förmår se sitt eget ansvar, peka på kvalite och allt det goda som görs. Att inte utanförlägga problem och svårigheter utan att våga se sig själv. Det är precis i den skärningspunkten utveckling sker, så utvecklas grupper och individer.

Problemet blir när vi iklär oss stereotypa roller – dvs det är alltid samma personer som upplevs kritiska, det är alltid samma personer som är positiva. Vi blir endimensionella istället för att vara de människor vi är – fulla av motsägelser och komplexitet.

Så tänk gärna på det – bryt möster, bryt roller, pröva att ta en annan position än de gängse. Sätt dig vid en annan person i fikarummet än den du alltid pratar med, sätt dig på en annan stol på mötet, använd nya ord, var mer nyfiken och frågvis på hur den andre tänker än att lyssna på din egen röst. Eller tvärtom – låt orden flöda om du vanligtvis är tyst. Det är så vi lever visionen – det är så vi skapar toleranta miljöer.

Det är så vi bygger en modern organisation. Det är så vi möter de eldflagor som tenderar förmörka våra hjärtan.

Ha en bra vecka!


Svar

  1. Tack! Mycket bra skrivet i en orolig tid. Motbilder är en bra strategi// Lena E

  2. Tack Lena för din kommentar.
    Ha det
    Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: