Skrivet av: Pär Eriksson | september 5, 2010

Om böcker, en operettbesökare och vikten av konsten, ordet och musiken

Jag tror nog att vi har flera hundra, ja kanske ännu fler böcker i våra bokhyllor hemma. Trots att vi skulle behöva så klarar hustrun och jag inte av att kasta eller göra oss av med några. När jag tänker efter så tror jag att det bottnar i att vi är uppväxta med få böcker i våra föräldrars bokhyllor. Även om böcker var viktiga så var det en lyxvara på 1950- och 1960-talen. Jag tackar mina föräldrar för att de åtminstone hade köpt in en serie böcker som hette ”Skattkammarön”. Hela min barndom är fylld av berättelser om Gullivers resor, Bockarna Bruse och Hans och Greta. Lägg då till de tecknade Illustrerade Klassikerna så fick man sin dos av Greven av Monte Christo, Röda Nejlikan och Oliver Twist tillfredställd.

Jag minns också att mina föräldrar var flitiga besökare på Scenknutens olika uppsättningar. Så här har ni en operettvän – jag tror att jag som liten knatte sett alla de stora klassiskerna som Lilla helgonet, Csardasfurstinnan och Glada änkan.

Det spelades också musik i vår familj. Vissa lördagar var det full fart med pappa på gittar, farbror Hilmer och Bertil på fiol och vissa gånger så dök farbror Eugen från Stockholm upp på sång. Det var Taube, Olrog och Jules Sylvain. Det är först nu jag förstått att jag hade dåtidens Crosby, Stills, Nash och Young live i vårt vardagsrum under min uppväxt. 

Det dröjde dock innan det kom in någon TV i familjen Erikssons hus. Pappa var tveksam och menade att det var en övergående fluga. Till slut vann dock mamma och jag. Andy Pandy och Perry Como show gjorde entré i vardagsrummet. I samband med pappas plötsliga insikt förlänades familjen också med en grammofon. Ni vet en klassisk i plast där locket också utgjorde högtalare.

Efter att ha spelat sönder Towa Carson, Nora Brockstedt och Jörgen Ingmanns ”Apache” så förstod jag genom äldre kompisar att det fanns någon som hette Elvis och framförallt det stora kärleksögonblicket – när jag hörde Rolling Stones ”It´s All Over Now” första gången. Ett nytt liv startade.

På 1980-talet lärde jag känna Stefan Nilsson, konstkritiker på Nerikes Allehanda. Han var den som fick mig som vuxen att se konsten på ett nytt sätt. Det som bara var färg och form för mig och ibland obegriplighet kunde han ge en berättelse till, han kunde sätta in verket i sitt sammanhang. Och det var först då jag förstod att konsten är ett sätt att tolka sitt eget liv men också att sätta ord till och förstå samhällsutvecklingen.

Kulturen som ett kitt
Varför denna  historiska personliga exposé och ”namedropping” frågar sig läsaren. Jo, jag vill visa på hur viktig kulturen är för att bli människa – som en del i socialiseringen skulle sociologerna säga. Jag tror att ordet, musiken och konsten är särskilt viktiga för oss som indivder men också för samhället som en kollektiv företeelse. Det kittar ihop oss, det får oss att uppleva något tillsammans. Det är särskilt viktigt i ett samhälle som tenderar att glida isär och dela upp oss efter bakgrund, etnicitet och hårfärg.

Jag tror att det är särskilt viktigt för ett samhälle där utvecklingen går i rasande fart. Kulturen blir ett tillfälle till reflektion, till återhämtning, till självdistans.

Ibland hör jag i debatten att kulturen är något som definieras som ”fin”, något för de välbeställda. Som om det inte fanns någon kultur eller behov av kultur bland de breda lagren av människor. Ibland kryddas bilden av att samhället – i det här fallet ofta definierat som staten eller kommunen – skall ge något till de som inte förstår. Jag kanske överdriver och är känslig. Men min erfarenhet är att det finns en oerhörd kraft ute i våra bostadsområden. Det är bl a när jag bott i Brickabacken i Örebro eller arbetat i Råby i Västerås som jag mött kraft och energi. Framförallt bland ungdomar, i skolor, på fritidsgårdar och i föreningar. Naturligtvis kryddat och understött med kloka offentliga satsningar.

Men kraften finns där. Jag ser det idag i Eskilstuna –  t ex i Skiftinge och Årby. I helgen öppnade en utställning i Torshälla som är gjord av och med ungdomar. Eller som de ansvariga medarbetarna i Torshälla uttrycker det i lokaltidningen – ”vi gör inte kultur åt ungdomarna, vi gör kultur med ungdomarna”. Det är precis vad det handlar om. Att se och lita på att den egna kraften, det egna initiativet finns där – långt från tillrättaläggandets pedagogik.

Och syftet med min egen lilla personliga exposé var bl a att visa på att det bland de breda lagren av människor fanns en längtan efter ordet, musiken och konsten. Och precis så är det idag också. Den som tror att dagens meborgare eller föräldrar är passiva och inte förstår kulturens betydelse hamnar lätt fel och övergår lätt till att oja sig över sakernas tillstånd och att ”någon” skall lägga till rätta istället för att se och understödja det som redan pyr och växer.

Kultur som tillväxtfaktor
När jag läser och följer forskningen och debatten om städer och regioners utveckling så ser jag ett tydligt mönster. De framgångsrika städerna ser kulturen som en tillväxtfaktor. Där understöds kulturen men det skapas också kulturyttringar i sina egna flodfåror. Kulturen har ett egenvärde, det står för sig själv och betyder mycket för vår civilisations utveckling. Detta samtidigt som det är både hälsobringande och fungerar som tillväxtmotor.

Eskilstuna som kulturstad
Eskilstuna har en fin historisk tradition. Här har det lästs, musicerats, dansats, spelats teater, skrivits och målats i århundraden. Det är ingen tillfällighet att 1800- och 1900-talens folkrörelser – frikyrkan, nykterhetsrörelsen, den liberala rörelsen och arbetarrörelsen alla hade kulturen högt på agendan. Det var ett sätt att möta dåtidens superi, dåliga läskunnighet, fattigdom och misär. Tesen var enkel – bildade människor bygger samhällen. Bildade människor kan förverkliga sina livsdrömmar. Bildade männiksor blir inte offer för enkla populistiska budskap. Det är bl a därför biblioteken, skolan och kulturen så intimt hänger samman.

Eskilstuna är en musikstad. Det har bl a våra medarbetare på biblioteket visat i sina sammanställningar och utställningar. Det är ingen tillfällighet att vi har en stark kommunal Musikskola. Det är ingen tillfällighet att Balsta Musikslott ligger i Eskilstuna. Det är ingen tillfällighet att Kent kommer från Eskilstuuna…………eller rättare sagt Torshälla. Det är bara i Eskilstuna man kan låta som Kent gör. Det är en del av vår kultur. Det är en del av hur Eskilstuna låter när vi lysnnar på vår stads inre röst.

När ni läser det här så är jag och Kultur och fritidsförvaltningens chef Eva Königsson på Mälarbåten och pratar om det här – Kulturen och idrotten som tillväxtmotor i Eskilstuna. Ju snabbare vi inser dess kraft ju bättre kommer det att gå för vår stad.

Ha en bra vecka!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: