Skrivet av: Pär Eriksson | augusti 15, 2010

Om att be om ursäkt, människovärde och vikten av toleranta miljöer

Det var i mitten av 1990-talet. Jag och några kollegor var inbjudna till Estland för att träffa social-, vård och omsorgspersonal. Jag minns att vi förberedde oss väl med OH-bilder om systemteori, beroendebildning, verktyg för förändringssamtal och hur man driver förebyggande arbete.

Väl på plats insåg vi att vi fick göra om stora delar av programmet. Efter besök på ett antal institutioner där små barn och vuxna missbrukare bodde tillsammans så förstod vi att vi måste ta en annan utgångspunkt än vi tänkt oss. Vi stärktes i vår uppfattning efter ett besök på en institution där personer med utvecklingsstörning och fysiska funktionshinder blandades med psykiskt sjuka och hemlösa. Snabbt ställde vi om vårt utvecklingsprogram till att handla om människosyn, syn på det ”onormala” och sjukdomsbegreppet. 

Jag berättar inte de här minnesbilderna för att misstänkliggöra eller att peka på att Estland vid den tiden inte hade en utvecklad vård och omsorg. Inte alls. Det här kunde lika väl vara en berättelse från ett Sverige på 1930- eller 1940-talet. Jag har vänner som själva kan berätta om hur de skiljdes från sina föräldrar så sent som på 1950- och 1960-talet pga av att de hade ett allvarligt fysiskt funktionshinder.

Inkludering istället för utanförskap
Nej, min drivkraft är att beskriva hur varje samhälle definierar vad som är normalitet och utanförskap. Det finns alltså inget klandrande i min utgångspunkt utan mer ett konstaterande att varje generation har en utmaning att skapa inkludering, att se tillbaka och fråga sig – kan vi tänka annorlunda än tidigare generationer.

Jag tänker på det här när jag besökte Visby i somras under Almedalsveckan. Det slog mig att de funktionshindrade tog plats. Aldrig har jag mött så många synskadade, rullstolsburna eller funktionshindrade. Och det gör mig glad och hoppfull. Grupper som tidigare satts på undantag, som tvingats att leva med samhällets fördomar och synsätt sätter en ny agenda och kräver sin fullt rättmätiga plats i samhället.

Bild från de Synskades Riksförbunds hemsida

Vi ser det också internationellt. Dagens generation, dagens politiker och makthavare tvingas i positiv mening att be om ursäkt å tidigare generationers sätt att förhålla sig. Vi ser det på Nya Zeeland och i Australien där regeringarna ber ursprungsbefolkningen om ursäkt för det sätt de har behandlats. Vi såg det i samband med demokratiseringen av avskaffandet av aphartheid i Sydafrika. Vi har även sett det i Sverige där personer som behandlats illa i dåtidens fosterhem har fått någon form av upprättelse. Så sent som 1979 betraktades homosexualitet alltjämt som en sjukdom i Sverige.

Det här är sunt och stärker min tes att varje generation har ett moraliskt ansvar för tidigare samhällens agerande. Som människor och samhällsmedborgare är vi intimt sammanbunda inte bara med varandra utan också med historien.  

Vad ska våra barnbarn be om ursäkt för?
Den utmanande frågan är dock en annan – vad är det våra barn och barnbarn kommer att se om 30-40 år? Dvs hur lever vi, hur tänker vi idag 2010 som med nya ögon, nya insikter och nya kunskaper kommer att prövas i framtiden? Jag tror att det kan vara sunt att vi än mer reflekterar över sakernas tillstånd just för att göra något åt spänningar och orättvisor här och nu istället för att vänta på nästa generations insikter och ursäkter å våra vägnar.

Är det kristna och muslimer som kommer att be varandra om ursäkt för att de inte nog såg och sökte varandras goda avsikter? Är det romerna som kommer att få en ursäkt? Eller är det barnen eller de äldre…………………..

Ekonomisk utveckling förutsätter toleranta miljöer
Jag lyfter upp den här utmaningen inte bara för att jag tycker att den är viktig ur ett humanistiskt perspektiv utan jag gör det också av ett annat skäl. Det handlar om samhällens, länders, regioner och städers utveckling. Såväl erfarenheter som forskning pekar mot att framtidens utveckling ligger i förmågan att skapa toleranta och tillåtande miljöer. Regioner och städer som söker homogenitet och exkludering blir miljöer som är otrygga. Det skapas sociala spänningar som motverkar ekonomisk tillväxt och utveckling.

Mycket talar för att toleranta miljöer och inkluderande förhållningssätt är de moderna och framtida samhällenas viktigaste egenskaper. Ibland misstolkas det synsättet till att vi ska acceptera allt och kulturen och samhällslivet blir ett slags kaos. Inte alls, säger jag. Det är därför de medborgerliga rättigheterna är så viktiga. Alla individer ska respekteras. Det är därför lagstiftningen är så viktig. Dvs att vi har något slags grundkontrakt med varandra om hur vi lever och hur vi behandlar varandra. Det är lagens rättigheter och skyldigheter som anger ett samhälles inrikting inte social bakgrund, etnicitet, religion, hudfärg eller politisk uppfattning.

Rättigheter och skyldigheter som bärande väggar
Det här kan låta väl abstrakt, invänder läsaren. Ja, kanske men jag tror att det är viktigt att vi har några bärande väggar att hålla oss i när världen blir allt mer komplex, snabb och svårtolkad. Om inte annat kan vi börja med att leva och agera i en tolerant anda där det ”onormala”, det som inte är gängse, det som inte är majoritetsamhällets kännetecken blir en del av helheten. Våra barnbarn och barnbarnsbarn ska inte behöva be om ursäkt å våra vägnar.

Eller varför inte hämta inspiration från USA:s presidents Barack Obama. Han är extremt tydlig på punkten om medborgerliga rättigheter. USA har en stolt historia där olika trosuppfattningar fått plats utan statens inblandning och styrning. Detta sagt i ett läge då det finns planer på att bygga en moské i kvarteret bredvid Ground Zero.

Hur gick det med vårt Estlandsbesök? Jo, alldeles utmärkt. Vi fick till ett bra samtal och en bra diskussion där vi kunde berätta om våra erfarenheter varför Sundby sjukhus och insitutionen i Strömsholm för utvecklingsstörda lades ner till förmånen för något annat. Och varför funktionshindrade är en del av samhället och en del av oss. Det är våra barn och just därför ska de synas och finnas med. Det är det människovärde handlar om. Att få vara med.

Och våra Estländska vänner hade så mycket erfarenheter att förmedla av århundrande av ockupation och att aldrig få känna sig riktigt fri.

När jag åker i bussen till jobbet varje morgon så tittar jag upp mot regeringsbyggnaden för att försäkra mig om att den estniska flaggan hänger kvar, berättade en av våra värdar. Så frågan i slutändan blev nog vem som lärde vem.

Ha en bra vecka!

Annonser

Responses

  1. Kloka och insiktsfulla noteringar av dig, men, tyvärr, vi behöver inte gå så långt för att möta fördomar om handikappade , mobbing av handikappade mm, nämligen till våra lokala grundskolor !
    På rasterna hör man : ”CP-Barn , CP ! ” Dagligen !
    Plus att dessa barn/ungdomar blir retade och hånade (på rasterna när ingen lärare ser det)
    Jag har haft bidragsjobb på några av kommunens skolor så jag har hört det själv, plus att min son (12) berättat mycket !

  2. Hej Mats!
    Tack för dina rader. Jag tror att du har rätt. Det finns en slags vardagsmobbing där CP och ”mongo” används nedsättande. Barn kan också vara väldigt hårda mot varandra utan att riktigt mena det eller förstå vidden. Vi vuxna har ett stort ansvar att reagera både som föräldrar och i rollen som t ex lärare eller fritidsledare.

    Ha det bra
    Pär E

  3. Hej Pär!
    Jag blev glad när jag läste din blogg om att framtidens utveckling ligger i förmågan att skapa toleranta och tillåtande miljöer. Jag tror mycket på det. Lika ledsen blev jag i våras av att läsa Maciej Zarembas artikelserie om vuxenmobbning i arbetslivet i våras. Den berörde mig och jag tror att det är nyttig läsning för många om dina tankar om framtiden ska slå in.
    Här är länken till artikelseriens början, för den som inte läst den: http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/de-skrattade-bara-sa-berovades-safet-sitt-manniskovarde-1.1113979

  4. Tack Annelie för ditt tips.

    Jag läste någon av DN-artiklarna och minns att jag blev berörd. Frågan om toleranta miljöer är bred och du pekar på ett viktigt område – arbetslivet.

    Ha det bra
    Pär E

  5. Ditt inlägg är viktigt, Pär! I synnerhet idag när intolransen har spritt sig till den högsta politiska makten. Jag tänker bland annat på Frankrikes beslut om att utvisa romer. Men också att vår migrationsministers anser det rätt att utvisa romer som är i Sverige med stöd av rätten till fri rörlighet inom EU. Björklunds slarviga förslag om förbud mot burka och niqab riskerar att ytterligare förstärka de intoleranta strömningarna.

    Intolerans förutsätter bland annat en stark känsla av att dela in oss människor i vi och dom. Här har orden stor betydelse. Ta till exempel ordet missbrukare. Vilka signaler sänder det om en person? Vad händer med oss om vi istället säger att en person har allvarliga missbruksproblem? Ett annat exempel kan vara handikappad – funktionshindrad – en person med funktionsnedsättning.

    Hälsningar!
    Anders

  6. Hej Anders!

    Klok fundering. Jag är ju en anhängare av Wittgenstein. Han menade att språket inte bara är en beskrivning av verkligheten utan språket i sig skapar verkligheten. Dvs i linje med ditt resonemang om hur vi med olika sätt att använda språket ger olika signaler och innebörd.

    Ha det bra
    Pär E


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: